Sara Stridsberg, Susanna Alakoski och Jonas Hassen Khemiri har redan fått det. Nu är ska det anrika litteraturpriset snart tilldelas en ny fantastisk författare. Här är årets kandidater.

Kandidat 1: Anna Fock

Nomineras för romanen Väderfenomen

Juryns motivering:”Väderfenomen” är en otäck och välskriven roman om ett kärnkraftshaveri i Sovjetunionen, med verklighetsbakgrund. Tjernobyl var inte först. Stilen är saklig, men över sakligheten flackar ett knappt märkbart oroande sken. Anna Fock lyckas inte minst skildra sovjetrysk vardag som en angelägenhet för svenska läsare. En bragd.

För vissa författare kan en plats vara mer lockande som litterär inspiration än som verklighet. Två av Anna Focks tre romaner utspelar sig i Ryssland, ett land hon bara har besökt i kortare perioder.

– Jag har en stark längtan att åka dit, men det blir lätt för mycket intryck och galenskaper. En gång åkte jag till och med hem i förtid.

En stor del av efterforskningarna inför den tredje romanen Väderfenomen gjorde hon därför hemifrån. I boken följer hon en sovjetrysk familj i tre generationer, i Kysjtym vid Uralbergens fot; deras relationer, kärlekar och besvikelser.

I stadens närhet finns en topphemlig kärnvapenanläggning, som 1957 drabbas av en allvarlig olycka. Händelsen tystades ner, men i dag räknas Kysjtym-olyckan som den tredje värsta hittills, efter Tjernobyl och Fukushima.

– Romanen började egentligen med en känsla för ett område i forna Sovjetunionen och sysslolösa unga människor som bor där. Sedan hörde jag talas om den här stora katastrofen. Jag ägnade oräkneliga timmar åt att läsa om den, att förstå den naturvetenskapliga biten, att studera sönderfallstabeller och sådant, säger Anna Fock.

Olyckan kom att bli det tysta, förgiftade centrum som romanen roterar runt. Huvudpersonen Igors morfar arbetar på den hemliga anläggningen och blir en av de första att dö av strålningsskadorna. Mormor hör till dem som beordras ut i saneringsarbetet med skurhink och trasa. Snart lossnar hennes vackra hår i stora sjok. Ett drygt decennium senare misstänker barnet Igor och hans vänner att det finns rymdvarelser i den hemliga skogen. De dras dit, med förödande konsekvenser.

Väderfenomen gestaltar mycket övertygande tillvaron i den drabbade sovjetiska staden. Anna Fock åkte själv inte till Kysjtym förrän huvuddelen av manuset redan var skrivet. Hon fruktade att hon hade överdrivit katastrofen och dess följder. Förfärad insåg hon att det snarare var tvärtom.

– Det var omskakande att besöka nedfallszonen. Men det var också fint att komma till Kysjtym, som hade engagerat mig så mycket. Till exempel att stå utanför huvudpersonens hus, som jag bara hade sett på Google Maps.

Kandidat 2: Amanda Svensson

Nomineras för romanen Ett system så magnifikt att det bländar

Juryns motivering:Med hängiven lust till berättandet och obändig tro på fiktionens egenvärde skildrar Amanda Svensson trillingarna Sebastian, Clara och Matilda. Historien om deras liv på olika fält i varsitt hörn av världen blir till ett maximalistiskt romanbygge, som vidgar läsarens sinnen inför verklighetens möjligheter just genom att vara så skamlöst skönlitterärt.

MedEtt system så magnifikt att det bländar uppfyllde Amanda Svensson åtminstone en av sina föresatser: Att skriva en tjock bok om många människor.

– Jag ville se om jag kunde. Jag tror alltid att jag jobbar så, att det måste finnas en utmaning. Mina tre tidigare böcker var begränsade i formatet och fokuserade på en person. Jag ville försöka hantera ­jättemånga människor samtidigt och en stor intrig där det händer mycket saker.

I bokens centrum står de neurotiska trillingarna Sebastian, Clara och Matilda. De är utspridda över jordklotet – London, Påskön, Västerbotten – och när det visar sig att en av dem sannolikt förväxlades på BB så övergår deras redan dysfunktionella syskonrelation i kris.

Amanda Svensson refererar till vad hon kallar Tintin-syndromet – alla i Tintin-böckerna är roliga och färgstarka, utom huvudpersonen.

– I tidigare böcker har jag alltid känt en större lust att skriva om bikaraktärer. En huvudperson måste bära så mycket realism och vara möjlig att identifiera sig med. När jag nu hade så många personer i boken så kunde de få bli lite mer extrema.

Romanen är i sig en smått måttlös historia och rymmer bland annat även en moralisk apa, världens förestående undergång och en plågsam synestesi.

– En väldigt lång period tillät jag mig att skriva nästan vad som helst, och det är kanske därför romanen innehåller så många infall och nycker. Jag har en ganska organisk skrivprocess och vet sällan vart det ska ta vägen, men jag hade hela tiden en känsla av att allt hängde ihop.

Den expansiva berättelsen motsvaras av ett nästan lika hejdlöst språk. Hisnande metaforer, utrop, ideliga taktartsbyten för tankarna till ett fyrverkeri – precis när läsaren tror att det har lugnat ner sig överraskas hen på nytt.

– När jag skriver kan det ibland slå över i något lätt tramsigt, men det är bättre att först göra det fullt ut och sedan slipa till det. Min förra bok var förhållandevis humorlös och jag ville tillbaka till något glättigare.

Glättighetens baksida är dock svärtad. Det handlar snarare om, för att säga det med romanens egna ord, ett slags förtvivlans munterhet.

Kandidat 3: Nina Wähä

Nomineras för romanen Testamente

Juryns motivering: Med stort självförtroende, skicklighet och sprittande berättarglädje ger Nina Wähä i sin tredje roman liv åt familjen Toimi och alla deras tolv barn i finska Tornedalen. ”Testamente” är en medryckande, ömsint och komplex historia om rötter, klass och kärlek – som visar hur mödosamt livet kan vara, för alla.

Testamente är romanen Nina Wähä alltid har vetat att hon en dag skulle skriva. Ändå var hon tvungen att ta en omväg för att komma dit.

– Jag hade en lång skrivpaus efter min förra bok. Det kändes som om jag aldrig skulle kunna skriva mer, att jag inte hade så många ord som krävs för en roman. Men jag tänkte att jag kanske kunde skriva en novell i stället. Noveller skrämde inte lika mycket.

Hon tog det varsamt, för att inte fastna än en gång – när novellen kärvade lade hon undan den och började på en ny. Så snart den bjöd motstånd påbörjade hon ytterligare en. Och så fortsatte det.

Novellerna grupperade hon runt en familj i finska Tornedalen. Efter ett tag såg hon att de hängde ihop. Texterna samlade sig slutligen till vad som blivit hennes stora episka roman om familjen Toimi. I den följer hon tolv syskon och deras föräldrar Siri och Pentti, från andra världskriget till det 1980-tal som är bokens nu.

– Min mamma kommer därifrån och jag har varit där ganska mycket, på sommarloven och så. Jag känner mig mycket besläktad med platsen och mina yngsta morbröder är liksom jag födda på 70-talet.

Nina Wähä menar att allt hennes skrivande handlar om ett slags utforskande av ursprung. När hennes mormor, som är född i Karelen på 1920-talet, blev sjuk i alzheimer aktualiserades temat.

– När någon blir sjuk i glömskans sjukdom försvinner erfarenheten, man kan inte längre fråga om det som varit. Om man inte skriver eller pratar om det livet blir det sedan som att människan aldrig har funnits. Jag ville inte skriva en bok om min mormor, men om den här platsen och den här typen av människor.

Testamente blir också en egen värld att försjunka i. De tolv syskonen är alla högst egna komplexa individer, som lärt sig att uthärda fadern Penttis manipulativa skräckvälde.

Det myllrande persongalleriet kompletteras slutligen av berättaren själv, som ideligen griper in, understryker vad som är viktigt och påpekar när läsaren kan kosta på sig ett skratt.

– Berättarrösten dök upp först. Jag brukar säga att den blev ett sätt att kanalisera min egen gubbe, någon som anser sig ha rätt att ta sådan plats.