”Han var Sveriges största politiska geni”

Ernst Wigforss anses vara den svenska socialdemokratins främste ideolog. Nu kommer den första stora biografin om den hetlevrade språkvetaren som var finansminister tre gånger om och räddade Sverige undan 30-talskrisen. Vi träffade bokens författare, journalisten och historikern Henrik Arnstad.

Varför behövs en biografi om Ernst Wigforss?

– För att han är det största politiska geni som Sverige har haft. Det är inte bara jag som menar det, det är allmänt erkänt, även internationellt. Wigforss var hjärnan bakom den ekonomiska politik som gjorde att Sverige, bättre än något annat land, klarade 30-talskrisen. Och han var konsekvent och rakryggad antinazist under andra världskriget, då det fanns gott om tyskvänliga i Sverige.

Om han nu var så fantastisk – varför hör man inte talas om honom mer?

– Ja, du … det kan man fråga sig. Men det verkar som om dagens socialdemokrater, som verkligen borde ha anledning att tala om Wigforss, inte är intresserade av partiets historia.

Vilka var huvuddragen i Wigforss politiska vision?

– För det första: Övertygelsen om att socialistiska dygder som jämlikhet, demokrati och solidaritet går att förena med stark ekonomisk tillväxt inom ett kapitalistiskt system. För det andra: Han var både ideolog och pragmatiker, vilket är ovanligt. För det tredje: Han var rabiat demokrat. Mer demokrat än socialist, säger han själv. Vilket innebar att han tidigt bröt med den dogmatiska marxismen. För det fjärde: Han var en obotlig optimist. Det gjorde att han kunde stå emot domedagsprofeter och leverera framtidstro även när det var som värst. För det femte…

Vi får stoppa där! Det utdrag ur din bok som vi publicerar nedan handlar om S-kongressen 1932. Vad var det som var så speciellt med den?

– Det är här Wigforss i stor skala lanserar tanken om att staten ska vara ekonomiskt offensiv i kristider, i stället för att hålla igen. Detta är en idé som ofta tillskrivs den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes, men Wigforss var inne på dessa teorier redan 1919, långt före Keynes.

Wigforss var uppväxt i ett frireligiöst hem, och bar en stark gudstro med sig hela livet. Märktes det i hans politiska gärning?

– I högsta grad, men inte så att han nämnde sin tro på Gud och Jesus i tal eller skrift. Men hans idé om socialism hade drag av den utopiska socialism som fanns långt före marxismen, och den byggde oftast på kristen grund. Kom ihåg att ordet ”kommunism” härleds från latinets communio, gemenskap, som också finns i kristendomens ”kommunion”, det vill säga nattvarden.

Man brukar säga att förhållandet mellan statminister och finansminister är särskilt viktigt i en regering. Men Per Albin Hansson och Ernst Wigforss, som länge styrde Sverige, verkar närmast ha varit som främlingar?

– Ja, de avskydde varandra. Dels kan det ha haft att göra med bakgrund; Wigforss var superakademiker vilket Per Albin inte var, och det var en stor sak för dem båda – fast på olika sätt. Dessutom slutade Per Albin i princip vara socialdemokrat efter valet 1932 och koncentrerade sig på att vara landsfader och maktspelare, vilket Wigforss hade svårt att fördra.

När man läser din bok kan man få intrycket att Wigforss ensam tog kampen mot 30-talskrisen och nazisterna. Kan det verkligen ha varit så?

– Självklart inte. Wigforss kanske kände sig ensam i regeringskretsen, inte minst under krigsåren, men han hade en stark maktbas i riksdagsgruppen, kvinno- och ungdomsförbundet.

Din bok heter Den förbannade optimisten. Wigforss var ökänd för sina raseriutbrott. Hur yttrade de sig?

– Tyvärr finns inget av hans uppträden inspelat, men samtida skriftliga källor talar om hur han blev helt vit i ansiktet, reste sig upp och börja gå i små cirklar. Det var inte så att han skrek och gormade, men han kunde nog bli förödande bitsk med små medel.
Hamnade man i onåd hos Wigforss låg man illa till – det finns flera exempel på hur han krossar motståndare, även inom det egna partiet. Ibland tror jag att han njöt av det.

Reflekterade Wigforss över sitt hetsiga humör?

– Ja, i sina memoarer skriver han att han inte riktigt kan förstå hur det kommer sig att han blir så arg. Men jag är övertygad om att han ibland använde ”Wigges vita ilska” taktiskt, för att skrämmas.

Förutom den politiska genialiteten och detta hemska humör, vad vet man mer om Wigforss som människa?

– Ganska mycket finns att hämta i självbiografin Minnen i tre delar; storartad läsning som hyllades när den kom ut, även av hans mest rabiata motståndare. Vi vet att han läste mycket skönlitteratur, utöver alla jobbrelaterade papper han hade att plöja. Han var livet ut djupt förälskad i sin hustru och själsfrände Eva, som även hon var en betydande person inom socialdemokratin. Han cyklade hellre än tog limousine, var nykterist, bar en slags barnatro med sig och trivdes som allra bäst i det enkla sommarhuset i skånska Skälderviken.

Så han satt aldrig med de andra sossepamparna och krökade på Hotel Carlton i Stockholm?

– Verkligen inte, men så levde han också mycket längre än sina partivänner. Han blev 96 år och dog efter att ha fallit från ett äppelträd!

Till sist: Du har en teori om att Ernst Wigforss, åtminstone utseendemässigt, är förbild till figuren Skalman som förekommer i serierna om Bamse. Har du något belägg för det?

– Inte exakt, men mycket tyder på att jag har rätt. Skalmans milt förvirrade uppsyn, hårtesten som hänger över pannan, det skarpa intellektet – allt stämmer in på Wigforss. Att Bamses skapare Rune Andreasson var socialdemokrat stärker min tes.