Han hoppade av ekorrhjulet och blev lycklig

Gurgîn Bakircioglu hade en framgångsrik karriär, men kände sig fångad i ett ekorrhjul. Han sa upp sig, sålde allt och satsade på att jobba en dag per vecka. Nu ser han livet som ett långt sommarlov.

”När mina föräldrar kom till Sverige drevs de av lusten att visa att de minsann var bra nog och hela mitt liv har präglats av att inte ligga till last. Det har varit fullt upp. När jag pluggade jobbade jag extra på pappas pizzeria, för att sedan starta kebabrestaurang med mina bröder. Efter dubbel universitetsexamen jobbade jag och levde som vilken Svensson som helst. På helgerna gick jag i gallerior för att slappna av och letade saker jag inte behövde. Jag kände mig fången i ett ekonomiskt system, där jag ständigt var tvungen att jobba mer för att kunna konsumera mer.

Jag arbetade heltid som programledare på Sveriges radio och stressade för mycket, som alla andra. Jag minns att jag satt på ett möte med en äldre kollega och tänkte: Är det där jag om tio år?

Han var i grunden en häftig människa, men nu bara en skugga av sig själv. Som en vildkatt som tvingats bli tam: han hade blivit en sån som pratade om vädret istället för att uppleva det.

Jag sa upp mig och i samma veva blev jag dumpad av min tjej. Jag var bostadslös, arbetslös och blev deprimerad. Jag tog långa promenader och reflekterade över livet.

Då och då lekte jag med den förbjudna tanken på att vara helt fri och jag mindes sommarloven som liten.

Jag funderade länge, men en dag bestämde jag mig. Jag sålde allt och köpte en husbil. Allt jag ägde fick plats i en resväska och jag insåg att nio av tio saker som jag hade ägt var helt onödiga. I början var allt svart eller vitt, jag var en militant minimalist som ville bevisa att min livsstil fungerade.

Jag vände på veckan och satsade på att jobba en dag och vara ledig resten, istället för tvärtom. Jag fyllde dagarna med meditation, träning och läsning. Plötsligt hade jag tid att hjälpa en vän, laga mat från grunden och gå långa promenader.

Jag räknade ut att jag klarade mig på ungefär 5 000 kronor i månaden. Mat är dyrt och för att hålla nere kostnaderna började jag dumpstra, och jag letade i containrar utanför matbutiker för att få mat. Det låter kanske sjukt att äta sopor, men det som slängs är långt ifrån dåligt. Ofta är det fräscha varor som bara har passerat bäst före-datum. Det knäppa är inte att leta mat i soporna, utan att det faktiskt går.

Jag har blivit vegan av djurrättsliga skäl, men också insett att det är bra för klimatet. Vissa tycker att det är ironiskt att jag, som förr drev kebabrestaurang, nu äter grönt. Min livsstil provocerar en del, men jag vill leva hållbart resten av mitt liv.

Nu är husbilen mitt hem och jag brukar köra till Spanien eller Portugal, och där parkerar jag vid en fin strand. Sedan jobbar jag som digital nomad, och bisarrt nog har jag kunnat göra karriär på att hoppa av en karriär. Jag föreläser ofta om min personliga resa och det har gett mig frihet. Eller…ofta var väl att ta i, jag siktar ju bara på att jobba en dag i veckan.

Mina föräldrar har dubbla känslor över mitt livsval och är både stolta och besvikna. De kom till Sverige med en dröm, men deras dröm om karriär och medelklassliv blev min mardröm. Jag ville inte leva så och visst har vi diskussioner ibland. Men de ser ju att jag är lycklig och det räcker för dem.

Nu lever jag livet jag vill leva. Jag försöker vara i nuet men tillåter mig då och då att drömma framåt. Målet är att köpa mark någonstans i Sverige, odla och bli självförsörjande. Jag funderar ständigt på hur jag kan bli mindre beroende av det ekonomiska systemet och ekorrhjulet som dagens människor byggt. Jag skulle gärna skapa en egen liten by, tillsammans med vänner, barn och djur. Att snickra staket, odla potatis och diskutera är meningsfullt för mig. Jag pallar inte att sitta på HR-möten och prata om agila processer och företagskultur.

Jag vill se på livet som ett långt sommarlov, där frihet, lek och glädje står högst på agendan.”

Berättat för Karin Herou