Håll tassarna borta, Strömstedt

Niklas Strömstedts katt Kerstin bokdebuterar och Lars Lerin ger ut en ”generationsöverskridande” kattbarnbok. Aase Berg skjuter rygg och lanserar en konspirationsteori.

Minns ni bonsaikatterna? Det var en tidig internetmeme: katter som föddes upp inuti glasburkar för att deras kroppar skulle deformeras och se roliga ut. Det var ett par studenter på det amerikanska universitet MIT som låg bakom, men allsköns djurvänner gick på bluffen och skapade ett drev av protester mot djurplågeriet.

När jag själv för några år sen av misstag råkade hamna på en kattutställning i Hudiksvall började jag faktiskt själv tro på bonsaikatternas existens. Vad var det annars för tilltryckta, plattnosade missfoster som satt i burarna? Och var är djurvännerna när man verkligen behöver dem? Här fick sadisterna till uppfödare agera ut sina perversioner utan minsta motstånd.

Aveln av utställningskatter verkar vara den värsta formen av manipulation med sällskapsdjurens arvsanlag. I och för sig avlas också många hundraser så hårt att en hög procent av individerna får fysiska men, som bulldoggar och mopsar med andningsbesvär och schäfrar med räkstjärtar och höftskador. Men samtidigt finns det fortfarande friska hundraser, till exempel spetsar och vallhundar, där bruksfunktion premieras framför exteriör.

Poängen med aveln verkar hur som helst vara att infantilisera djuren. Det gäller de flesta domesticerade arter, även hundar: ju fler generationer vi lägger på avel, desto fler valpliknande drag framträder: plattare ansikten och hängöron till exempel. Men skillnaden mellan katter och hundar är att tamhundarna mentalt sett stannar på valpstadiet hela livet. Det är jag inte så säker på att katterna gör, även om människosläktet gör sitt bästa för att avväpna de små monstren och göra dem efterblivet medgörliga.

Och här kommer vi in på kattälskarnas paradox: de gillar katter på grund av djurens självständighet och mystik, men vill samtidigt radera, eller åtminstone tämja, det genuint vilda. Om det gick att avla bort jaktinstinkten hos katter, så att man slapp trampa i inälvor på hallmattan, så skulle kattägarna göra vågen. Dessutom finns det en sak många kattälskare försöker undvika att tänka på, och det är katternas inverkan på fågelbeståndet. Tamkatter i Sverige dödar i runda slängar tio miljoner fåglar om året. I villaområden, där det är gott om katter, är det onormalt ont om fåglar. Och för vissa arter, till exempel för göktytan som äter myror på marken, är katterna ett allvarligt hot.

För att inte tala om när mina egna bondkatter – ja, jag har själv haft en liten flock, närmare bestämt sköldpaddsfärgade honor som sov på min huvudkudde och som jag tyckte mycket om – utrotade den sällsamma varelsen som bodde i diket vid grusvägen. Från fönstret i mitt arbetsrum såg jag urmodern i kattfamiljen, hon som hade ansvar för reviret, komma släpande på en liten livlös pälsboll. För sent fattade jag vad det var jag såg, och sprang ut för att förhindra plundringen av hermelinens bo. Men då var alla ungarna redan döda.

Katter är kanske det minst infantila husdjuret. Ändå är det dem vi helst förbarnsligar. Skriv en bok om en charmig, någorlunda hanterbar katt och den kommer att sälja i massupplagor. Se bara på Nils Uddenbergs böcker Gubbe med katt och Ensam med katt.

Att vi egentligen är djuriskt främmande inför oss själva.

Men det är inte enbart negativt att förmänskliga djur – det som brukar kallas för antropomorfism. I alla fall inte om alternativet är att se på djuren som på Descartes tid, som känslolösa maskiner. Det finns numera gott om belägg för att djuren har emotioner som liknar människans, även om man ska komma ihåg att emotioner och känslor inte är samma sak. Emotioner är psykiska tillstånd – till exempel ilska, rädsla eller tillgivenhet – som visar sig i beteenden eller fysiska reaktioner. Själva reaktionerna kan observeras vetenskapligt. Som primatologen och beteendeforskaren Frans de Waal skriver i boken Mamas sista kram: ”Idag vågar vi tala om djurs inre liv efter hundra år av experiment som symbolisk kommunikation, självigenkänning i speglar, verktygsanvändning, planering inför framtiden och anläggande av en annans perspektiv. Dessa studier har sprängt stora hål i den mur som skulle skilja människor från resten av djurriket.”

Djurens känslor bakom emotionerna kan man däremot aldrig vara säker på. Å andra sidan gäller ju detta oss människor också, med ett tillägg: människor är bra på livslögner och manipulation. ”Vi är mästare på låtsaslycka, undertryckt rädsla och missriktad kärlek”, skriver de Waal. ”Därför tycker jag det är skönt att arbeta med icke-språkliga varelser. Jag är tvingad att försöka gissa mig till deras känslor, men de försöker i alla fall inte vilseleda mig genom vad de berättar om sig själva.”

Hur som helst är det belagt att djur kan känna till exempel empati. Men empati är ingen självklart god egenskap. Empati är neutralt. Att kunna avläsa andras känslor är lika användbart för psykopaten som för altruisten.

Dessutom kan man vända på antropomorfismens perspektiv och se det som att människor liknar djur snarare än att djur liknar människor. Det vill säga att vi är mindre rationella än vi tror. Att vi egentligen är djuriskt främmande inför oss själva.

Men när man förmänskligar djur (eller fördjurar människor) så är det ändå viktigt att behandla dem som vuxna och inte som barn eller förståndsvarierade.

Så tänker jag när jag läser Niklas Strömstedts och Lars Lerins nyutkomna bok Vid regnbågens slut finns en katt – eller förlåt, inlagan påstås vara skriven av Strömstedts katt Kerstin. Den består av små gulliga sånger, dikter, berättelser om Kerstins släkt och människoflock, dessvärre genomsyrat av en klämkäck skojfriskhet som åtminstone jag uppfattar som outhärdligt tillkämpad. ”Vad är detta för bok då egentligen?” skriver Niklas Strömstedt i förordet. ”Jag kan tänka mig att både barn och vuxna kan kliva in i Kerstins värld och hitta berättelser och sånger, funderingar och småleenden. Fantasin har inga åldersgränser.”

Redan här skjuter jag rygg. Eller förlåt, nu smittades jag av Strömstedt. Men jag anser att fantasin faktiskt har åldersgränser, på så vis att barn, människor och djur har olika tankevärldar. ”Om ett lejon kunde tala, så kunde vi inte förstå det” sa Wittgenstein. Djuren, och även barnen, är radikalt annorlunda. Så även deras fantasier och drömmar.

Eller, när jag tänker efter kanske innehållet i Kerstins bok ska karaktäriseras som gaggigt snarare än barnsligt? Den skrivande katten tycks, snarare än att skoja och leka som ett barn, ha pinsam pappahumor. Hon säger saker som ”Idag ska vi ha mösspåtagning. Jag ska försöka ta på arton möss” och ”Varför heter det omsorg? Borde det inte heta omglädje?” Eller: ”Håller på att skriva en pjäs som ska heta ’Den goda människan vid Zinkensdamm’ och den ska handla om en tjomme som startar en dejtingapp för oss med lite kraftigare benstomme. Trinder ska den heta /…/”.

Lerins bilder speglar visserligen inte det lökiga tilltalet rakt av, hans katter är tvärtom vackra, gravallvarliga och allmänt oinsmickrande. Men sen upptäcker jag att han även har publicerat en ”generationsöverskridande” kattbarnbok på egen hand nyligen, Kattjakten. I och för sig en bilderbok, men jag blir ändå orolig.

Jag fattar ärligt talat inte vad Strömstedts bok har med katter att göra över huvud taget. Katter har trots allt värdighet. Det är faktiskt betydligt mer förringande att flamsa bort dem och att förgulliga dem med lismande identifikation, än att ägna sig åt vanlig, hederlig motvilja.

Ofta känner man sina fiender bättre än sina vänner. Därför plockar jag fram en nattsvart och svavelosande stridsskrift som motgift, nämligen Ivar Conradsons bok från 1928 med den osannolika titeln Om djur och människan och djurvärlden – Huvudsakligen om en liten och inställsam rovlysten, om det skydd den får hos människorna och om kelandet med den.

Conradson är så förbannad att han upprepar ungefär samma sak i närmare hundra sidor. Så här låter det: ”Hur den ser ut! En blandning av sliskighet och rovlystnad, ett ohyggligare uttryck än den vilda mordlusten. Den ser verkligen grym ut. Och som den ser ut, så är den ock. Ett inställsamt, sliskigt pinoredskap med en röst av tjockt kvalm.”

Det intressanta är att katthataren Conradson har en betydligt mer inträngande blick i katternas väsen än ett par kattgroupies som Strömstedt och Lerin.

Men det kan också vara så att de sistnämnda gubbarna har blivit lurade. Möjligen är det katternas eget projekt att bli infantiliserade. Om Kerstins bok på allvar vore skriven av en katt så vore det en katt som, med flit, gör sig betydligt mer korkad än den är. En gammal beprövad metod för att avväpna sitt offer är som bekant att spela harmlös.

Så länge katten inte utgör något hot mot människan så är det nämligen fritt fram för den intelligenta parasiten Toxoplasma gondii att agera i lönndom. Det är en av få parasiter som kan ta sig igenom blod-hjärnbarriären, och den sprids från mus till katt, som är huvudvärden, men också oftare än man tror till människa. Alltså: Parasiten glider in i musens hjärna och grejar med beteendemönstret så att musen blir ovanligt tam, varpå katten har lättare att fånga och äta den. Sen går katten och lägger sig och dreglar på människans huvudkudde och då är det kört. Mycket tyder på att parasiten kan orsaka depression, ångest, bipolär sjukdom och schizofreni. Det ryktas att den även kan ställa till med självmord och trafikolyckor. Dessutom påstås den göra kvinnor sexigare och män dumma i huvudet.

Man kan rentav tänka sig att det är toxoplasman som har fjärrstyrt gubbinfluerarna Strömstedt och Lerin att ge ut Kerstins bok, för att få fler att skaffa katt, det vill säga det blir fler infiltratörer som kan fyllas med listiga trojaner som i sin tur sprids till människan. Hur dessa kattägares hjärnor ser ut inuti vill jag helst inte tänka på.