Gustaf Skarsgård: En sökare på Söder

Likt Karl Oskar har Gustaf Skarsgård tvingats bryta upp från en livshotande situation. Men olikt Karl Oskar har Gustafs nystart inte inneburit någon flytt. I nya Utvandrarna är han nedtonad, vilket är helt okej för en sökande småbarnspappa som inte längre är intresserad av att briljera.

Vi traskar runt på Södermalm i Stockholm. Det är Gustaf Skarsgård, fotografen Johan Bergmark och jag. En av oss traskar runt även i sitt undermedvetna. Hösten är vacker, löven singlar gult, rött och varmt mot marken. Vi tar trappan upp mot Fjällgatan, där trottoarernas kullerstenar har trampats av stockholmare i sekler och av Gustaf Skarsgård sedan han lärde sig gå.

För en del av oss stockholmare, vi som har flyttat in till staden, finns fortfarande outforskade gator och gränder, trappor som leder till platser där staden plötsligt får en ny skepnad. Vi stannar till, tittar upp och finner oss omgivna av fasader vi inte har sett förut, av gatunamn som möter oss för första gången. Att däremot resa till den forna hemstaden och där trampa barndomens gator brukar vara att göra besök i dåtiden och nostalgiskt möta delar av sig själv som lever halvt i glömska.

Så är det inte för Gustaf Skarsgård. Hela hans väg genom skolsystemet – från grundskolan på Södermalmsskolan och Eriksdalsskolan, gymnasiet på Södra Latin och vidare till Teaterhögskolan som då låg i Helgalunden – har förlagts till Södermalm. Här finns inga okända gränder, inga gator som har undgått hans trampande fötter.

– Jag är i alla tider samtidigt. Det är något terapeutiskt med det. Särskilt när man jobbar med tillfrisknande är det bra att utsätta sig för platser som innebär trauman. Det behöver inte vara några stora saker, det kan handla om djup nostalgi.

Kanske är Ersta sjukhus en sådan plats. Det är svårt att avgöra skiftningarna mellan skämt och allvar i hans röst då vi stannar till för att ta en bild.

– Här låg mamma på avgiftning, så det är ju jävligt muntra minnen, säger han med ett skratt.

Katarina kyrka med sin högresta kupol framkallar andra bilder.

– Även om jag konfirmerades mest för att jag var kär i en tjej som skulle göra det, var det i min familj en mer rebellisk handling än att röka hasch.

Se där, vi har redan närmat oss ett par inte oväsentliga delar av Gustaf Skarsgårds liv: Familjen och missbruket. Det är ämnen jag givetvis har funderat över, men inför vårt möte har jag tänkt att de får komma om de kommer, då jag är mån om det goda samtalet och obekväm i rollen som hungrig reporter. Dessutom är det ju inga hemlisar. Gustaf Caspar Orm Skarsgård är barn nummer två i en skara på sex till Stellan och My Skarsgård. Den förstnämnde behöver knappast någon presentation, den sistnämnda kanske inte heller, men okej då, hon är läkare, alkohol- och drogterapeut med erfarenhet av eget missbruk. Gustaf har själv varit öppen med sitt mångåriga alkohol- och drogberoende. Sedan åtta år är han nykter.

Gustaf Skarsgård är skådespelare, och tämligen känd, men han är i huvudsak människa och känns genast som en kompis, trots att vi aldrig har träffats. Men jag cyklar förbi hans hus flera gånger i veckan, vi rör oss i samma kvarter och har sommarhus på samma ö. Morgonen före promenaden har vi setts på ett kafé runt hörnet från hans bostad. Jag har kommit först och plötsligt står han där i dörren, med sin 193 centimeter långa skepnad. Regnjacka i blått, grå sotarmössa. Han lyfter handen och morsar.

– Lite fullt kanske, ska vi ta det över gatan i stället?

Lätt och vänskapligt säger han det, som om vi setts förr.

Fick du gå upp tidigt? frågar jag.

– Nej, ingen fara. Jag har ju bebis hemma, hon vaknar vid åtta.

Jag ler inombords. Bebis och familj vill han kanske hålla för sig själv, har jag tänkt, men även det kom lätt.

På väg in småpratar vi om småbarn och amningsstrategier – ja, just de senare står hans sambo Caroline för. Dottern är elva månader och namne med födelsemånaden november. Gustaf är pappaledig.

Vad gör ni på dagarna?

– Ja, vad gör vi? Hänger runt, går och fikar. När allt annat har varit nedlagt har det varit en ganska najs tid. Vi har ändå varit i den där bubblan.

Vad vill du dricka?

– Kaffe eller caffè americano, du får välja.

Jag väljer americano och det är ett val som man, om man så vill, kan tillmäta betydelse. Vi är här för att prata om Utvandrarna, filmen han är aktuell i och som han gjorde strax före pappaledigheten. Den nya filmatiseringen av Vilhelm Mobergs epos om Karl Oskar och Kristina som emigrerar till Amerika har premiär på juldagen och är regisserad av Erik Poppe. Gustaf Skarsgård och Lisa Carlehed gör huvudrollerna. De tidigare filmerna, som Jan Troell gjorde med Max von Sydow och Liv Ullmann på 1970-talet, har Gustaf inte sett.

– Jag började titta i fjol, men kände sedan att jag blev störd i min process. Inte så mycket av Max, för där kände jag att jag kunde göra min grej, men andra karaktärers ansikten började få de ansikten jag såg i filmen. Jag såg inte ens klart första avsnittet.

Däremot har han läst böckerna och kan känna sig lojal med både berättelsen och karaktären. Hur är hans egen Karl Oskar?

– Självrådig, lite stursk, många skulle nog säga högmodig. I honom finns en stolthet, en obändighet, han är som ett segt träd som inte böjer sig. Han vill inte huka sig för något, inte låta sig kuvas. Han vill äga sitt eget öde, sina grundläggande mänskliga rättigheter. Hans natur ger honom modet att göra det nödvändiga när de förlorar ett barn till svälten och själva håller på att svälta ihjäl.

Exakt var Gustaf Skarsgård hämtade allt detta i sig själv har han svårt att definiera.

– Det jag kan begripa har jag också tillgång till, och jag tycker inte att det är ett dugg svårt att begripa Karl Oskar. Jag kan känna igen det obstinata, att inte vilja kuva sig under någon annan. Jag tycker det är obehagligt med hierarkier, vill alltid fucka upp dem, vända dem uppochner.

Uppochnervänd är också historien om Karl Oskar och Kristina i nya filmen. Eller i alla fall vriden till ett annat perspektiv än i böckerna. Precis som i Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikal Kristina från Duvemåla är det Kristina som kameraögat letar sig fram till i filmens myllrande scener av folk på väg. Den här gången är det henne vi får följa tätt intill i möte med människor i det nya landet.

– Vår film är nästan experimentell i hur ultrasubjektivt den berättar Kristinas historia. Mycket av Karl Oskars historia är alls inte med.

Du hade inga problem med att inte stå i centrum?

Här hejdar sig Gustaf för en stund och tittar ut genom fönstret, letar med blicken mellan cykelpendlarna som ångar på uppför Götgatan.

– Jag hade inga problem med det, men vad lustigt … jag såg Daniel Espinosa gå förbi här nyss. Ja, titta där går han, vad roligt!

– Jag har varit knuten till projektet i många år och det var Daniel som skulle ha regisserat filmen från början, men så blev det inte. När jag läste det nya manuset fick jag först en chock och tänkte: ”Var fan är Karl Oskar?” Många av hans avgörande scener var inte alls med, inte ens brodern Robert. Så jag var tvungen att på nytt ta ställning till om jag ville göra rollen. När jag tackade ja började jag tänka mer som en kavaljer, som att jag är med för att serva historien och Kristinas berättelse.

Att släppa på egot och stå tillbaka, vara till för någon annan och för kollektivet – det ska visa sig att det är en inställning till livet som Gustaf Skarsgård alltmer har anammat, inte minst i rollen som pappa.

– I det ögonblick min dotter föddes reducerades jag till en länk i fortplantningen. Min primära uppgift i världen nu är att säkra hennes trygghet. Det är jättevackert.

Men papparollen ska vi återkomma till. Nu handlar det om yrket.

– Jag är inte längre så intresserad av att vara briljant och imponera på folk. Så jag tog mig an utmaningen: Hur långt vågar jag gå för att få det att inte handla om mig? Det finaste exemplet jag har sett på det var när Melinda Kinnaman och Reine ­Brynolfsson gjorde Duett för en på Dramaten. Melinda spelade en MS-sjuk kvinna, Reine satt med ryggen mot publiken i princip hela föreställningen och var där bara för henne. Det fanns ingen tillstymmelse till att han vinklade upp, han var inte ett dugg intresserad av att han skulle vara bra. Stiligt, tycker jag! Som skådespelare blev jag jävligt impad.

Trots goda intentioner blev det en tuff start på inspelningen.

– Jag utmanades redan första veckan när fotografen prejade bort mig då han skulle springa in och filma Lisa. Efteråt låg jag på hotellrummet och rensade i mina känslor. Vad i det här är mitt ego? Den känslan måste jag kunna handskas med själv.

Han ger sig själv en tröstande klapp på axeln.

– Däremot måste jag ta ansvar för karaktärens integritet och för att varje situation är sann. Om det är fallet kan de sedan välja var de vill peka kameran. Jag tog ett möte med Erik för att prata om detta och han var helt med på noterna.

Du har ett moget förhållningssätt till skådespeleri …

– Det vet jag inte, men rätt använt är det här världens bästa yrke, någon slags alkemisk workshop för var man befinner sig i arbetet med sig själv.

Under sina 41 år på jorden har Gustaf Skarsgård haft olika förhållningssätt till detta arbete.

– Visst har jag velat vara den som syns. Det har också varit viktigt för mig att känna att jag står på egna ben konstnärligt, inte bara vara son till … Men det är jag också klar med. Nu är jag mest intresserad av att hitta olika sätt att vara tillfreds.

Med vad?

– Med mig själv. Om jag inte hade haft en dålig och prestationsbaserad självkänsla som ung hade jag väl aldrig gått och blivit skådis. Då hade jag skaffat mig ett jobb, en najs relation och ett gött liv. Nog är det någon skada som gör att man går den här vägen. Men nu vill jag inte vara i det skadade rummet, jag vill läka.

Att bli hel som människa. Gustaf Skarsgård har fått jobba med det mer än många andra. Liksom Karl Oskar har han vänt sitt liv, haft modet att bryta upp från en ohållbar situation för att nå förändring. Hans ambition är att göra sig fri från alla sorters beroenden, vare sig det handlar om droger, kärlek eller skådespeleri.

– I yrket känner jag för första gången i mitt liv att jag inte lägger min självkänsla i bekräftelsen längre. Det kan fortfarande vara så att det är härligt att få bekräftelse, men för mig är det som att snorta kokain. Det ger en kick, men strax därpå upplever jag skam och själväckel. Ungefär som när man lägger ut något på Instagram och det ramlar in kommentarer och likes. För mig är den bekräftelsekicken äcklig, den är lika beroendeframkallande som knark.

Jag har läst hyllmeter med vedantiska skrifter.

I arbetet med sig själv har Gustaf Skarsgård också hittat verktygen för frigörelse.

– Det handlar om att hitta andra sätt att fylla på sig själv, hitta någon form av andlighet. Jag är inte teist. Jag är inte ateist heller, men i och med att jag blev nykter har mitt sökande intensifierats. Jag har läst hyllmeter med vedantiska skrifter och varit på ashrams i Indien. Jag har alltid varit sökande, men att söka intuitivt, andligt och bortom förnuftet kan vara väldigt obehagligt om man är psykiskt instabil och håller på med droger.

Gustaf Skarsgård vill i allt större utsträckning även göra sig fri från beroendet av materiella ting.

– Jag har aldrig varit särskilt materialistiskt lagd, men nu är jag ännu mer medveten; min inställning till vad jag tycker är viktigt har förändrats. I Utvandrarna använder de linet på åkern och äger varsin skjorta, kofta och varsitt par byxor som de tvättar, lappar och lagar. Det är ett kretslopp vi har tappat i dag. Vi har dödat Gud och som ersättning uppfunnit ett system där tillväxten bygger på att vi ska konsumera. Det är en medveten manipulation av mänskligheten.

I bakgrunden höjs soulmusiken. Trivselfaktorn är påtaglig. Gustaf Skarsgård väjer inte för allvaret.

– Jag har hela livet drivits av rädslor. I dag jobbar jag aktivt med dem. Som ung hade jag stor dödsskräck och var tvungen att hitta någon form av acceptabelt, ontologiskt ramverk för att handskas med döden.

– Jag tror att det finns två grundrädslor, rädslan för utplåning och rädslan för exkludering. Nästan alla rädslor är olika former av de två. För mig kom rädslan för utplåning väldigt hårt och väldigt tidigt. Ända från tonåren var jag övertygad om att jag skulle dö innan jag fyllde 30 och jag levde också som om jag skulle det.

Gustaf började dricka i tidiga tonåren.

– Jag brände ljuset i bägge ändarna, levde destruktivt, eftersom jag var övertygad om att det ändå snart var slut. Jag vågade inte tänka långsiktigt alls. När jag väl fyllde 30 blev jag förvånad, och det var också del i att jag ändrade mitt liv. Om jag till och med blir 40 måste jag börja ta hand om mig själv. Och jag klarade ju även 40 …

Han skiner upp. Utanför på gatan passerar Sofia Helin, som spelar prästfrun Judit i Utvandrarna. Hon ler, Gustaf höjer handen och morsar.

– Så är det rädslan för uteslutning. Det är en rädsla jag har trampat runt mycket i sedan jag blev exkluderad från mitt kompisgäng i mellanstadiet.

Paranoid, svartsjuk och haft ägandebehov.

Även i sina nära relationer är han noga med att hålla rädslorna borta.

– Om du lever i en relation och är rädd för att exkluderas ifrån den är det inte en sund relation. Hur ska jag kunna lita på den? Däremot är det otroligt romantiskt att leva med någon, inte för att man är rädd att inte klara sig utan den andra, utan för att man vill. Det är en viktig skiljelinje.

– Jag har varit väldigt paranoid, svartsjuk och haft ägandebehov i tidigare relationer, men jag köper inte det längre. Jag vill verkligen känna att min tjej skulle klara sig utmärkt utan mig men väljer att vara med mig. Det tyckte jag tidigare lät oromantiskt, men nu ser jag det precis tvärtom.

Och kärleken till barnet?

– Där handlar det mycket om instinkter. Barnet behöver dig. Men behöver jag barnet? Nu gör jag ju det. Jag är villig att både dö och döda för henne, jag upplever det som det mest naturliga och självklara. Men jag har ju kunnat leva lyckligt utan henne. Den största smärtan som är möjlig att uppleva i det här livet tror jag är att förlora ett barn, men jag kan inte gå runt och vara i den rädslan, då skulle jag bli sjuk.

Karl Oskar och Kristina upplevde den smärtan. Efter att ha förlorat ett barn lämnade de sin småländska hemby för att aldrig komma tillbaka. Gustaf Skarsgård bor kvar på sitt Södermalm.

– Jag har återvänt till mitt barndomshem, jag och min lillebror Sam har halva lägenheten var. Han bor där, dörr i dörr, med sina barn.

Funkar det bra?

– Det är jättemysigt. Men visst har även jag lämnat. Jag har bott utomlands i perioder, upplevt storslagna saker världen över och mött mängder av människor, men alltid kommit tillbaka. Jag är supergrundad i roten men också jättefladdrig. För mig är det skönt att ha den balansen. Med det sagt kanske jag inte alltid vill bo här. Kanske är det skönt att kunna öppna en dörr och låta November springa ut på gården. Det får vi se.

– En kompis som också har lantställe på Öland skickade nyligen en länk till ett hus med utsikt över Kalmarsund som var till salu. Tänk om vi skulle … Vi får ju den där herrgården för vår trea i stan. Vi kollade inte ens på huset, men det var fint att tänka fritt.

Jag berättar att även jag bor på Öland på somrarna och inte sällan besöker den by där familjen Skarsgård har sommarställe.

– Jag var där i somras, i Stora Rör, det var så jävla fantastiskt. Vi åker ner och bor med mina farbröder i farfarsfars gamla sommarstuga. Det är verkligen mitt happy place. Det är så magiskt med ljuset och jag känner definitivt att jag vill vara där mer, med alla kusiner som jag växte upp med på somrarna. Nu har Stora Rör blivit med stenugnsbageri, men jag har slutat hata gentrifieringen, så det är bara att gilla kardemummabullarna och hålla käften.

Gustaf Skarsgård skrattar stort.

Om jag skulle försöka mig på en beskrivning av dig skulle det vara insiktsfull, mogen, seriös.

– Jag skulle inte valt de orden, även om jag inte säger emot dem. Om någonting är det snarare så att jag värjer mig mot definition. Det som är häftigt med människoliv är att det inte låter sig sammanfattas. Det går inte. Man är mer ett varande … vi är alla större än några adjektiv.

… och än en artikel i Tidningen Vi …

– Det går egentligen inte att ringa in en annan människa och inte sig själv heller.

Liksom du inte kan ringa in Karl Oskar i en film …

– Nej, men det jag har gemensamt med honom är ju samma sak som jag har gemensamt med alla andra människor. Men jag vet inte – fett flummig är jag. Det kan du sammanfatta med.

Han skrattar igen.

Men ännu är det inte riktigt tid att sammanfatta. Vår höstpromenad avslutas vid Björns trädgård, i hjärtat av Gustaf Skarsgårds Södermalm. För några år sedan raljerade han i sitt Sommar i P1 kring att det bara bor skåningar på Skånegatan och bönder på Bondegatan. Numera har han släppt även det.

– En gång var det viktigt, men med Sverigedemokraternas framgångar fattar jag att jag inte kan försöka bekämpa dem som förhåller sig nationalistiskt till Sverige och samtidigt vara lokalpatriotisk på Söder. Jag måste förstå att det är samma psykologi och samma mekanismer.

Vi pratar om tillväxten, om klimatet, om vad vi kan göra för att bistå till förändring.

– Myrsteg, säger Gustaf och tittar på mig och Johan Bergmark. Myrsteg.

Vi har det trevligt, som tre vänner emellan. Så får Gustaf Skarsgård plötsligt bråttom.

– Nu ska jag hem till bebis.

Vi skiljs åt med en kram, min kompis Gustaf och jag.