Gustaf och Viktor Norén: Bandet som aldrig brister

Bröderna Viktor och Gustaf Norén var rockstjärnor på varsitt håll och sågs inte på länge. Nu har de charmat svenska folket i TV och äntligen hittat ett sätt att spela tillsammans. Men tonerna följs av djupa samtal om skapandets mål och mening. Ska konsten bara vara en grillvante?

Det finns så många sätt att inleda den här historien. Det enklaste vore att ta höstens upplaga av TV4:s långkörare Så mycket bättre, där två snacksaliga bröder stal showen från artistkollegorna.

Men jag tror vi börjar i hallen. Den trötta mopsgubben Sune möter först, sedan kommer lillmopsen Ture. Han skuttar och låter som en dammsugare. Flås, flås.

Jan Norén presenterar sig:

– Pappa Jan, hej!

Ruben Norén sparkar med fötter som verkar alldeles för mjuka och runda för att stå på. Så där som bebisfötter gör.

Han sitter i famnen på Gustaf Norén, men först hejar Kerstin, hon är mamma till Gustaf och Viktor, och Viktor är pappa till Ruben. Det är lite rörigt i hallen.

Kerstin och Jans hus ligger i Kvarnsveden, ett lugnt villaområde i Borlänge. Köksväggen är täckt av skolfoton på de fyra barnen. Det är Gustaf, Carl och Viktor – som alla håller på med musik. Och så lillasyster Josefine, som är skolsköterska. I familjen ingår numera 14 barnbarn, de har lite svårt att få plats just här. Fast på gården står en snöhäst och i badrummet hänger en liten, liten morgonrock på tork.

På väggen sitter också två refuseringsbrev ställda till Mando Diao. Eller ”Mando Jao” står det på det ena. Det är samma skivbolagskvinna som skrivit båda, med två års mellanrum. Hon tycker inte att de är tillräckligt intressanta för att satsa på.

I vardagsrummet hänger guldskivor, omslag och idolporträtt. Både från Mando Diao och Sugarplum Fairy, sönernas tidigare band. Vi samlar oss kring soffbordet.

Gustaf och Viktor ska intervjuas, det var i det här hemmet allt började. I ett hörn står en gammal skolgitarr av märket Yamaha som båda lärde sig spela på. Och så pianot.

Det pågår en högljudd diskussion om skolan, Kerstin och Jan är båda skolkuratorer och Gustaf är musiklärare. Ruben håller på att äta upp ett par iPhone-lurar. Vi bestämmer att det blir enklare om barn, djur och föräldrar går någon annanstans en stund.

– Men vem ska avbryta Gustaf nu då? Jag brukar vara ganska bra på det, säger Kerstin innan hon försvinner.

Då kör vi en introduktion: Gustaf Norén slog igenom 2002 som en av frontfigurerna i bandet Mando Diao och turnerade världen över. Med sina Frödingtolkningar på albumet Infruset nådde de till alla folklager i Sverige, Strövtåg i hembygden låg över tre år på Svensktoppen och är en modern klassiker.

Viktor Noréns genombrott var som sångare i Sugarplum Fairy, ett band han startade som tolvåring tillsammans med sin bror Carl och kompisen Kristian Gidlund, och som också turnerade internationellt. De var big in Japan och spelade på de största scenerna i Tyskland. Den Beatleslika Sweet Jackie-hiten har nog gått få förbi.

Under hösten var bröderna alltså med i Så mycket bättre och fick lördagspubliken att gråta av kärlek. Viktor grät ganska mycket själv, medan Gustaf visade mer av ett stenansikte.

Det är en riktig föreningsstad.

I Borlänge doftar en vit hyacint.

– Vi gick i musikklass. Mamma startade musikklasserna här, och det var väl … pappas farfar eller något … som startade den kommunala musikskolan? Alla i Borlänge är engagerade, det är körer, IK Brage, hemslöjd, säger Gustaf.

– Vi är nära vänner med dem som startade Peace & Love-festivalen. Alla måste göra någonting! Så kändes det. Alla ville göra, säger Viktor.

– Det är en riktig föreningsstad, säger Gustaf.

– Vi hade aldrig haft råd med replokal och all utrustning själva, det var genom kommunen, säger Viktor.

Hmmm. Eftersom jag är från Falun och uppvuxen i samma årtionde har jag en lite annan minnesbild av arbetargrannen Borlänge på 90-talet. Den fick oss ungar i akademikerstaden att fnysa och sätta näsan i vädret men sedan ta nattbussen dit, till klubbarna där de lokala banden spelade och de farliga killarna hängde. Där fanns gänget omkring det kriminella nätverket Familjen och killkompisarna var rädda att åka på stryk.

– Det kanske hängde ihop. Föreningslivet var en motreaktion mot våld och bus, säger Viktor.

– Den traditionella arbetarkulturen är ju nykter och ordningsam, det var ändå grunden här. När vi var små var diskot arrangerat av Unga örnar och NTO. Och fritidsgården Knuten var helt nykter, det var viktigt, säger Gustaf.

– För oss var replokalen en väg bort från parken och folkölen. Vi blev präktigare och töntigare när vi började spela i band.

– Kulturen var som en nödutgång från dekadens. Inte alls så där att man skulle vara cool och dricka innan man gick upp på scenen. Så var det inte.

– Det finns flera profiler från vår tid i Borlänge, som etablerat sig med en nykter drivkraft. Jag tänker på Miss Li, Farao Groth och Diamant Salihu till exempel, säger Viktor.

Så ni mötte ingen destruktiv rockkultur?

– Jo, sedan blev det så. Internationell karriär innebär fest, fylla, skit, säger Gustaf.

– Det livet är att fastna i att vara tonåring. Att aldrig bli vuxen. Jag körde hårt i fem år, säger Viktor.

– Och vi har båda lämnat våra band. Det säger något om hur framgång fungerar. I Borlänge ordnar ABF fortfarande Öppen scen. Folkmusiklagen håller ihop. Pappa spelar i samma coverband som han varit med i sedan 80-talet. Så blev det inte för oss. Vårt sätt att spela var inte hållbart, säger Gustaf och fortsätter:

– Hoppet står till de passionerade amatörerna. Det är bara de som kan finna hållbarhet i musiken på ett andligt plan. Som kan få det att glittra till. Musiken ska inte bli ett yrke, avrundar han med domedagsröst.

Viktor vrider lite på sig. Han lever på musik och är producent och låtskrivare när han inte framför egna grejer.

– Nja, fast jag letar också efter glitter, jag tycker att jag har lämnat sammanhang och sökt nytt när det inte funnits passion där.

– Men vad är framgång? frågar Gustaf retoriskt. Är det intressant på ett ekonomiskt eller andligt plan? Förr drömde jag bara om att komma bort, komma ut i världen. Men sedan kunde jag stå inför 70 000 åskådare på en stor scen och ändå bara vara arg för att mitt ljud var dåligt. Nu vänder jag mig inåt, ser det som är nära.

– Jo, men jag tror att man behöver göra den där resan ut, för att vilja komma in. Annars är risken att man blir sittande i en replokal och drömmer om framgång, säger Viktor.

Gustaf och Viktor har inte ett band ihop. De är noga med det. Och det handlar just om att inte tvingas vilja samma sak hela tiden. Att ta bort förväntningar på genre och mål och bara ha en samsyn omkring det som ska ske här och nu, att vilja spela tillsammans. Gustaf säger att han egentligen inte har något intresse av att släppa musik. Han spelar ju med kören, med eleverna, på äldreboenden i stan. Och han försörjer sig som lärare. Viktor däremot har ett starkt intresse av att släppa musik och låta den möta omvärlden.

– Jag drar ut Gustaf i ljuset, på scenen.

– Men det behöver ju inte ske på Spotify, det kan lika gärna vara en folkmusiker som spelar för sin publik, säger Gustaf.

– Fast Spotify är ju att spela för en publik fast man inte sitter i samma rum, säger Viktor.

Vi träffas en hel dag och mycket hinner hända, men vi återvänder ständigt till frågan om vad som är riktig musik. Det som kommer från hjärtat och inte handlar om att få bekräftelse – eller pengar. Samtalet svingar sig snabbt vidare till vad som är gott i livet och var det onda ligger på lur, liksom vad som är varat och verket. Det är Gustaf som drar diskussionen hitåt, och ibland känns det som när jag läste teoretisk filosofi och försöte förstå var gränsen för det egna medvetandet går. Jag kuggade den tentan.

Gustaf har en asketisk linje som handlar om att skala bort de kommersiella värdena och kändisskapet. Viktor är inte lika hårdför. Men uppenbart är att båda är ganska brända av turnerande och framgångar.

Viktor var barndomsvän och bandkamrat med Kristian Gidlund som dog i cancer när han var 29 år. De hann samtala mycket om livet och döden under sjukdomens gång. Förra året dog Joakim Andrén, den producent Viktor startade musikprojektet State of Sound med. Sådant gör saker med en. Gustaf var ute på turné 300 dagar om året medan han fick fyra barn. Sedan gick han igenom ett offentligt och mycket sårigt uppbrott från Mando Diao. Sådant gör också saker med en.

Gustaf har mer av predikant i sig än sin lillebror. Han flyttade tillbaka till Borlänge för fyra år sedan och i samma veva slutade han röka, snusa, titta på sport, läsa tidningar, och gick ur sociala medier. Dessutom har han återfunnit sin kristna tro och blivit invald som kyrkopolitiker för Socialdemokraterna. Oklart om han spelat barfota, men i alla fall i långt hår och tunika, i olika kyrkor och på andra mindre scener i Dalarna de senaste åren.

Under tiden har Viktor producerat musik i en källarstudio i Stockholm, jobbat med stora namn och haft sina låtar på listor. Och så har han spelat i musikal. Nu senast i Köpenhamn, där han gjorde huvudrollen i American Idiot, som bygger på bandet Green Days historia.

Sedan 2019 har Gustaf och Viktor försiktigt börjat spela ihop. Utan band. Eller med det starkaste av band, som Viktor uttrycker det: Familjebandet. Det kommer sig av att Viktor befann sig i en ohållbar situation som han inte trivdes i, och att han därför ringde Gustaf och bad om hjälp. Inte som musiker, utan som brorsa. Han saknade sammanhang och riktning och Gustafs sätt att hjälpa till var att be Viktor hoppa in på sina spelningar. Det funkade, de fångade upp idéer och kompletterade varandra. Och på den vägen är det.

I Så mycket bättre fick de helt enkelt vara med som bröder. Det gick bra det också. Väldigt bra faktiskt.

Vad tror ni det var som fick folk att tycka så mycket om er?

– Jag tror att det är ganska ovanligt med kärleksfullt syskonskap. Att det inte syns jätteofta på tv. Det är liksom en annan form av kärlek än den sexuella som vi är vana att matas med, säger Viktor.

– Och så tror jag att vi gått igenom saker som många kan relatera till. Förluster och uppbrott är ju alla med om, och vi gör musik av desperation och förtvivlan … På ett sätt är vi anti-artister. Jag är musiklärare! Det hade varit jätteunderligt om jag suttit med planeringar och utbildat mig fast jag egentligen vill vara artist, säger Gustaf.

– Just det stämmer inte riktigt in på mig, flikar Viktor in.

– Jag kände mig mer besläktad med kameramännen i Så mycket bättre-produktionen, än med de andra artisterna, säger Gustaf.

– Inte mer än med mig, hoppas jag?

– Ja men, om jag är som kameramännen så är ju du kameramannens bror!v

– På många sätt är jag och Gustaf extremt olika. Det är klart att vårt band som bröder står högt över andra. Men annars är jag nog mer besläktad med Peter Jöback och Melissa Horn.

– Jo, men jag menar att uppmärksamheten man får som artist är en stor fara. Ta bort uppmärksamhet och ekonomi, vad är då en artist?

Och så har magneten dragit oss tillbaka till det här med musikens kärna. Vad är musik utan artister? Vad är två bröder utan ett band? Vad är det farliga i världen, och vad skulle kunna vara det goda?

– Jag brukar skämta om att det vore kul att samla alla debattpersonligheter som Gustaf har haft genom åren och låta dem diskutera med varandra. Vem skulle vinna? säger Viktor.

Hela familjen samlas för fotografering i trappan. Ruben med de mjuka fötterna sover, men Sune, Ture, Jan och Kerstin är med. De sitter under en inramad affisch av den colombianske konstnären Botero som ger allt runda, vänliga former. En naken kvinnorumpa är i fokus och bakom kvinnan anas en liten man i en säng.

– Den har hängt där sedan alltid, jag undrade jämt varför hon hade fått en bebis med mustasch. Och kompisarna reagerade, säger Viktor.

– Nu reagerar barnbarnen. Den går inte obemärkt förbi, säger Gustaf.

Ruben vaknar och Jan matar honom. Bröderna jammar vid pianot medan fotograf Thron bygger studio.

– Här gick jag på diagonalen och vaggade dem och sjöng när de var små. Och så dansade jag samtidigt, berättar Jan och nickar mot vardagsrummet.

Huset är bebott på ett sätt som bara ett hus där en familj levt länge kan vara. Snart ska vi gå ut i den ­stora ladan på gården som är proppfull med ting som en gång spelat en roll. Cyklar, krukor, en dammig bar, sparkar och en uppstoppad ekorre. Samt en gammal Amazon.

– Vi startade ett band på 80-talet och jag fick ta basen, för gitarrerna var redan upptagna, fortsätter Jan på sitt milda Borlängemål. Men du kan väl inte spela, du håller väl på med hockey? sa en släkting när han såg mig med basen. Det var mycket idrott. För barnen också, mest fotboll.

Och du spelar fortfarande i ditt band?

– Ja, jag älskar ju det där. Att stå på scenen. Nu när jag inte kan hålla på med hockey längre heller, säger han och försvinner med ett mätt barn på armen.

Gustaf tar vid:

– Det är ett mål i livet att barnen ska bli tajta. Det är ju väldigt vanligt att bröder trätar.

Han har fem barn att hoppas på. Viktor har tre.

Och ni träter aldrig?

Det blir tyst ett andetag. De har pratat i andra intervjuer om att de aldrig bråkar.

– För att bråka måste man ju träffas, och vi har inte umgåtts så mycket sedan vi var barn. Då stod
vi nära varandra. Men sedan har vi varit ute på turnéer på varsitt håll, tills vi började spela ihop, säger Viktor.

– Och det är inte sant att vi aldrig bråkar, säger Gustaf. Min bild var sådan, men sedan hittade jag en dagbok jag skrev när jag var åtta år. Den sitter där på anslagstavlan.

Det står:

”Men nu går det för långt. I dag när jag skulle bygga tekniklego så blev jag arg så jag skrek då blev viktor arg så han slog mig med en penna då blev jag arg på viktor så han skrek där gick gränsen. Hej då dagbok Gustaf Noren.”

– Minnet av vår relation är att den var kärleksfull, och det kanske är det viktigaste ändå, säger Viktor.

– Det finns farliga vägar att gå, och det finns ­trygga. Och det är lättare nu, vi har blivit äldre och vi har en ganska bra arbetssituation. Inte en chans i världen att jag skulle sluta mitt jobb som lärare.

– Det är jätteviktigt för oss att Gustaf är lärare! Min dröm är inte att han ringer och säger att han har sålt sitt hus och flyttar tillbaka till Stockholm för att bli artist. Det är snarare min mardröm. Det handlar väl om att skapa rätt energi. Jag tror att Gustaf får energi av att vara lärare och jag är också beroende av att han är lärare. För jag vet hur mycket bättre våra låtar blir, och våra konserter.

– Och vår relation!

– Ja, allt är ju rotat i vår relation. Den blir bättre om du mår bra! Och konserterna blir bättre om ­Gustaf mår bra … 

Viktor stannar upp och upptäcker vart samtalet tagit vägen.

– Och om jag mår bra! lägger han till.

Bröderna skrattar. Åt hur det låter som om Gustaf ska tassas runt som en prins på en ärtsäng. Mopsen Ture som sover på kökssoffan snarkar högt.

Men det finns något i det här med lärarrollen som Gustaf inte vill skämta bort:

– Att ha ett jobb och inte göra det med vänsterhanden. Det är så viktigt. Om jag hade gjort det här som någon form av konstprojekt för att stärka min roll som artist, vore det vad jag menar är ”den onda ­anden” i världen. Den som tycker att verket är viktigare än varat. Den är jag rädd för. Och jag mötte den i branschen, inte bara en gång utan överallt, hela tiden. Den har en kyla inför världen. Den kan låtsas vara ett psykfall för att se vad som händer. Den kan finnas inom akademin eller hos konstnärer. Men de lärare jag känner nu och arbetar med, de är konstnärer på riktigt. De står på scen flera gånger varje dag.

Resonemanget börjar koka ner till något konkret. Hur egot kan ta över skapandet.

– Konst kan fungera som en grillvante. Det finns något jobbigt du inte vill ta i, men du kan göra det med din vante. Konsten kan skydda mot det som bränns på riktigt. Det kan vara en drog och flykt och innebära att man tappar känseln. Jag är ute efter närvaro mer än konst. Och jag har aldrig upplevt så mycket närvaro och verklighet som på skolan.

Eleverna å sin sida uppskattar att Gustaf ”är känd”. Så något är hans dyrköpta pophistoria ändå värd på skolan.

Vad bidrar ni med var och en i samarbetet?

– Det är som att vi återgår till en barnslighet vi hade som små. Att det får vara lekfullt och naivt, ­säger Viktor. Och jag tycker det känns som att vi dopar våra personligheter med varandra.

– Jag har aldrig spelat med någon som är mer kompatibel musikaliskt. Sedan intar Viktor en mer ordningsam roll. Han står med gitarr på scenen och har micken i stativ, medan jag spontant kan springa bak och sätta mig med en cello.

– Men det skulle vi ju inte kunna göra båda två, det bygger på att jag står där framme och är stabil, säger Viktor.

I låten Brother sjunger Viktor och Gustaf i stämmor:

I wish that I can be right there for you
What ever you do I forgive you, brother

Men vad hände med den tredje brodern, Carl? Han är ju också musiker.

– Vi spelade tillsammans i 15 år i Sugarplum Fairy, sedan utbildade han sig till lärare, säger Viktor. Han och Gustaf har också spelat tillsammans. Men det har aldrig varit aktuellt för mig att spela tillsammans alla tre, det är komplicerat att jobba med syskon så ett i taget räcker gott för mig.