Guillous författarskap granskas i ny bok

Det finns få personer i Sverige som framkallar så starka åsikter som Jan Guillou. Det brukar främst gälla debattören Guillou, men nu ifrågasätts även språket i hans romaner.

Jan Guillou är en av våra mest produktiva och bästsäljande författare – enligt uppgift är han uppe i 53 publicerade romaner. Han är också en av våra mest profilerade journalister som både debatteras och debatterar. Ändå finns det hittills ingen som gjort en närmare granskning av hans litterära verk. Tills nu. Den 4 september utkommer RiksfilisternFotnot: StängFilister var tidigare ett flitigt använt skällsord för en trångsynt person, en ”kälkborgare” som föga förstår sig på konst och kultur och som därtill är självbelåten i sin trångsynthet. Ordet var studentslang redan på 1600-talet. där litteraturprofessorn Ola Holmgren djupdyker i Jan Guillous författarskap.

– Mitt huvudsakliga syfte med boken är att fästa uppmärksamhet på det ojämna styrkeförhållandet mellan journalistisk och konstnärlig verksamhet; hur den mediala jakten på nyheter, spänning och sensationella avslöjanden övertrumfar den seriösa konsten, säger Ola Holmgren.

I ett inledande kapitel beskriver han journalismen som vår tids rådande ideologi, och därefter resonerar han hur Jan Guillou är bärare av denna ideologi som tenderar att ta över även litteraturen.

– Inom journalismen består världen endast av källor, publik och redaktioner. Där lyser den nyskapande konsten med sin frånvaro, säger Ola Holmgren och ger ett exempel på hur det kan se ut när journalismen tar över. I slutet av Mellan rött och svart(2013) sitter Lauritz Lauritzen som på nålar vid telefonen och väntar på rapporten hur gjutningen av brospannet till Sandöbron fortskrider.

– Spektakulärt nog rasar bron, men innan han nås av det meddelandet hinner hans tankar vandra i ett tiotal sidor lång historielektion, som bland mycket annat omfattar Österrikes Anschluss, München-överenskommelsen, inmarschen i Prag, att Sven Selånger vinner backhoppningen i Holmenkollen med nya rekordlängden 62 meter, Versaillesfreden, Kristallnatten, Saltsjöbadsavtalet och det senaste svenska riksdagsvalet, där socialdemokraterna får 49,5 procent av rösterna. Det skall likna en inre monolog, men eftersom Jan Guillous romanfigurer saknar inre liv blir det en påklistrad historielektion. Nej, inte ens det, eftersom dessa historiska händelser aldrig fördjupas.

Vem ska läsa Riksfilistern?

– Framför allt hoppas jag på läsare som i likhet med mig själv inte haft någon koll på romanförfattaren Guillou. Därför citerar jag också Guillou ofta och utförligt. Den stora massan i bästsäljarens läsekrets utgör knappast bokens målgrupp. Ändå hoppas jag att vissa läsare ur Guillous egen läsarskara skulle kunna se kritiskt på sin författare. Vad jag förstått är det fråga om två skilda kretslopp. De som läser Guillou läser inte konstnärlig litteratur, och de som läser sådan litteratur läser inte Jan Guillou. Därför är det möjligt att min bok hamnar mellan stolarna.

Berätta om titeln.

– Från början var det inte min idé utan förlagets. Men även jag kom fram till att boktiteln kan vara relevant. Undertiteln är ju En otidsenlig betraktelse om Jan Guillous författarskap, och inspirationen till boken fick jag när jag läste första delen av Friedrich Nietzsches Otidsenliga betraktelser. Där gör han en motsvarande närläsning av sin tids bästsäljande författare, och lika otidsenligt skriver han om den ”filiströsa” tidsandan i sin samtids Tyskland. Nietzsches kritik gäller framför allt språket och vad han kallar ”tidningsprosans klichéer”. Jan Guillou är vår mest bästsäljande författare någonsin, men med ett enda undantag skriver han journalistik i romanform. Undantaget som bekräftar regeln är Ondskan som står fri från journalismen och därför också har ett bestående värde.

Vad gör Guillou till en riksfilister, tycker du?

– Min genomgång av författarskapet visar att han föga förstår sig på konst. Och i kraft av sina försäljningssiffror kan han dessutom vädra sitt grötmyndiga förakt för författare som tror sig vara experimentella och nyskapande. I själ och hjärta är han journalist. En betydande sådan. Men när det kommer till konst är han en filister. Och hans ställning i offentligheten gör honom dessutom till riksfilister.

I förordet berättar du att du aldrig läst någon av Guillous böcker innan du påbörjade arbetet med Riksfilistern – har din syn på Jan Guillou förändrats under arbetets gång?

– Nej, den har bekräftats. Alltsedan tiden före IB-affären hade jag följt honom på TV och i hans kolumner. När jag nu som litteraturvetare läser hans romaner, finner jag att även dessa är skrivna av en journalist. Guillou är ju inte ensam om att skriva romaner som en form av journalistik. Men han är den överlägset störste i sin genre. Och detta sker till priset av litterär gestaltning.

I boken har du en bitvis rätt syrlig ton mot Jan Guillous författarskap. Varför?

– Ja, tonen kan bli syrlig när det kommer till den litterära gestaltningen. Men jag hyllar ju även Jan Guillou som journalist! Och som sagt är Ondskan en riktigt bra roman.

Vad tror du att Jan Guillou kommer att tycka om boken?

– Jag vet inte. Kanske kommer han att avfärda mig som en mossig litteraturprofessor. Kanske som en fjantig konstälskare. Men han skulle också kunna ta till sig en del av min kritik. Det skulle dock kräva ett mått av självreflexion, som vad jag förstått inte är Jan Guillous bästa gren. Men kanske är undrens tid inte förbi.