Gräsrötterna är starka hos Åshöjdens BK

Merparten av de spelare i fotbollslandslaget som i dagarna ska spela EM-premiär lär veta vad uttrycket “att göra en Åshöjden” innebär. För trots att det har gått hela 50 år sedan den sista boken om det lilla uppstickarlaget publicerades fångar berättelsen fortsatt nya läsare. 

Förbundskapten Janne Andersson behöver inte fundera länge innan han börjar rabbla namn: 

– Jorma och Edward Engmark, Hitte-Joel, Bagarn, Ruben Svarte… 

Nej, det är inte laguttagning inför EM-premiären, bara Andersson minnen av den egna barndomslitteraturen. 

– Jag är född -62 och tillhörde nog en av de första generationerna som läste om Åshöjdens BK, konstaterar han. 

Fler generationer har följt sedan dess. De fyra böckerna utkom i tät följd 1967–1971, men fick snart ringar på vattnet i form av en tecknad serie i tidningen Buster, med start 1975, samt en TV-serie i tolv avsnitt, 1985. Lägg därtill nyutgåvor av romanerna, senast 2017, en påkostad jubileumsskrift, en DVD-box med TV-serien samlad, samt att Åshöjden ständigt återkommer som referens i idrottssammanhang. 

– Ja, när man säger att någon har ”gjort en Åshöjden” vet nog de flesta idrottsintresserade att man pratar om ett lag som avancerar långt nerifrån seriesystemet och upp till toppen, säger Janne Andersson. 

Det visar på litteraturens kraft. Men också på att en historia om ett påhittat gärsgårdslag från nordvästra Skåne har haft förmågan att hitta nya publik i över 50 års tid. Frågan är: Varför?
 
En sak kan fastslås direkt: läsare som genom decennierna har fastnat för historien har knappast gjort det för att de har känt sig hemtama i tiden då allt utspelas. Författaren Max Lundgren gav ut böckerna under sent 60-tal men förlade handlingen till årtiondet dessförinnan. I den fiktiva orten jobbar folk mest med skogsbruk, antalet motordrivna fordon är begränsat. Och när forne landslagsspelaren Bagarn Olsson anländer till byn för att driva café – och i förlängningen tar sig an några talangfulla fotbollsungdomar – introduceras han genom att slå ett slag för nykterhet, då han sätter upp skylten ”SPRIT FÅR EJ FÖRTÄRAS I LOKALEN”.

– Jag har lokaliserat att romanerna utspelar sig runt 1951, säger Mikael Tegbjer. 

Han har ägnat mycket tid åt att ringa in ämnet. Som serietidningsnörd sedan barnsben startade han i vuxen ålder eget förlag och hamnade till slut, 2003, på Egmont som gav ut Buster, en klassiker som då hade drastiskt sjunkande prenumerantsiffror.

– Åshöjden var ju en given del av Buster, så jag fick god kontakt med seriens tecknare Reijo Stävenborg och pratade även en del med Max Lundgren, som stod för texten. 

När Buster lades ner 2005, samma år som författaren avled, försökte Mikael Tegbjer övertyga Stävenborg att ge ut en samlingsvolym. Intresset från förlagets marknadschefer var dock svalt.

– Det ångrar de å andra sidan i dag, säger Mikael Tegbjer.

För istället tog han själv tag i saken. Han assisterade Stävenborg i att samla in original, han förhandlade med Lundgrens dödsbo om rättigheter och han drog till slut, förra året, igång en crowfounding via sajten Kickstarter för att ge ut de första två volymerna med Åshöjdens BK i serietidningsformat. 

– Det tog ett dygn att få in grundplåten till första boken, den andra var fixad på bara 45 minuter.

Kort sagt: intresset för Åshöjdens BK består. Mikael Tegbjer tror sig veta varför.

– Det är underdogperspektivet, säger han. Det genomsyrade hela Buster. Hjältarna kunde vara hur fantastiska som helst men de hade alltid något som riskerade att få dem ur slag. Det går igen i Åshöjden också. De vinner matcher men det är aldrig lätt, de får kämpa för det.

Han har en poäng. Åshöjdens BK är i grunden en historia om ett fotbollslag som gör succé genom sitt avancemang från division fem och nästan hela vägen upp till Allsvenskan. Men den har fler bottnar. Att den utspelar sig i en daterad tid är skenbart, redan från start står det klart att förändring är på ingång. E4:an byggs och ska av en slump dras igenom Åshöjden, vilket är själva anledningen till att Bagarn ens flyttar dit – han ska starta motell i det som inom kort ska bli en genomfartsort. 

Även bland byns ungdomar blåser förändringens vindar. Romanens berättare, den lojala träningsprodukten Jorma Engmark, siktar på att bli familjens första akademiker parallellt med succén på plan, medan hans halvbror, supertalangen Edward, ser fotbollen som en chans att hoppa av i andra ring för att istället bli entreprenör och skapa ett vintersportcenter på orten. 

Slitningar uppstår ständigt. Mellan gamla och nya ideal, mellan fotbollens lek och allvar, mellan lojalitet mot klubben och egna karriärplaner. Men sensmoralen är sällan given; i ena stunden framstår Edward som en pur egoist på och utanför plan, i nästa framgår det att det just är de högt ställda kraven som lägger grunden för framgång.

– Max Lundgren hade förmågan att skapa den dualiteten, säger Mikael Tegbjer. Allt förändras i Åshöjden, men är det bara av godo? Och karaktärerna är nyanserade, som folk är mest. Bagarn sveper in och ger orten liv och stolthet, men han är också där för att tjäna pengar, han ska ju till och med bygga pool vid motellet. 

Mikael Tegbjer misstänker att författaren var väl medveten om greppet. Genom att skriva om fotboll ville Lundgren få unga människor att läsa mer, men samtidigt förmedla kunskap som gick långt utanför de kritade linjerna. Av samma pedagogiska skäl gav sig Lundgren på att skriva manus till serietidningsversionen – eftersom den i sin tur blev en inkörsport till romanerna. Och medan han ändå höll på spred han mer kunskap, berättar Mikael Tegbjer.

– I serien får ju Jorma och Edward chans att bli proffs i Everton, och där har alla deras lagkamrater namn som anspelar på litteratur: Charles Dick, Byron, Yeats och så vidare. Det var ett sätt att lite i smyg utbilda den yngre generationen. 

Utbildningen fortgår. Senare i år kommer del tre och fyra av Mikael Tegbjers samlingsvolym. Totalt blir det 1 586 sidor Åshöjden som i och med detta bevaras för eftervärlden, samt ger den yngre generationen en insikt i vad fotboll faktiskt handlar om. 

För så är det, menar förbundskapten Janne Andersson:

– Om jag minns rätt trycks det mycket på lagets betydelse, på att alla måste hjälpas åt och att det kan gå riktigt bra om alla gör det, säger han. Allt det där stämmer ju oavsett nivå. När vi åker till EM med ett svenskt landslag vet vi att vi är bra, men också att vi rent krasst inte bör rå på stora nationer som England, Frankrike och Spanien. Likförbannat gör vi det med jämna mellanrum. Så ja, lite Åshöjdens BK är vi väl i varje fall.