Gösta Ekman: ”Jag var så deprimerad att jag knappt kunde stå” 

När vi mötte Gösta Ekman 2010 försökte han anpassa sig till en tillvaro som pensionär efter ett liv i rampljuset. Det var en tid av promenader, tillbakablick och nya frågor: Vem är Gösta Ekman utan yrkesroll?

Ur Tidningen Vi #7 2010.

En röst i min telefonsvarare säger:

– Ja hej. Det är Gösta. Ekman. Hördudu jag tror jag misstog mig, jag ser inte Hammarbybacken från mitt fönster. Det kan ha varit ett moln. Nu säger jag mitt mobilnummer långsamt … väldigt långsamt …

Det är Gösta Ekman som vill vara noga och sanningsenlig och inte slarva med detaljer. 

Gösta Ekman har en lite sorgsen framtoning. Kanske en aning tankspridd, men mycket tankfull. Försynt. Man skulle bli väldigt förvånad om han sa något elakt. Man skulle bli förvånad om han fräste eller röt. Han kan förstås bli arg och tvär som alla andra … men intrycket han gör. Ibland när man ser honom tänker man, jaha, här kommer Pinneberg. Den lilla människan. På väg att stillsamt krossas av Historiens Hjul. Eller råka illa ut i en bok av Kafka. Han sänder en liten våg av vemod.

Därför är det roligt och överraskande att han har så nära till skratt och leende. Han lyser upp. Sig själv. Och omgivningen. 

Jag måste få honom att skratta, tänker man.

Han är en något så när pensionerad skådespelare som bor i Stockholm i en något så när pensionerad hamn tillsammans med sin hustru, Marie-Louise, Dramatenchefen.

Hon kan ta båt från hemmet ända fram till jobbet. 

De har en inglasad balkong med orientaliska mattor och från denna balkong kan man alltså inte se Hammarby skidbacke, men väl en pensionerad lampfabrik.

Gösta har tidigare haft hus på Mallorca och i Bretagne men nu har han och Marie-Louise skaffat ett landställe som de kan ta hissen till. Det ligger längst ner i huset de bor i och består av en liten våning till vilken hör gräsplätt, två buskar och staket. Den duger som sommarstuga, fast egentligen är den Marie-Louises ateljé.

– Vi kan bre mackor här uppe och kasta ner dem till landet, säger Gösta som aldrig besväras av bilköer när han ska till ut till fåglarne.

För det mesta är Gösta som sagt pensionär.

Då går han inte till något jobb. Han går ut. Han vårdar sin krämpande kropp (80- eller 70+, ett ynka år plus) för att ”mitt huvud måste ha någonstans att sitta”. Det blir dagliga långa promenader. Kroppen knakar och gnisslar ibland. Fast inte så det hörs. En hälsena stretar emot. Och mannen som slutade röka har verkligen slutat röka. För så där en sexton år sedan, men de otacksamma luftrören gnölar ändå. 

Som ung var han sjuklig.

När han går till tandläkaren ser denne förväntansfull ut.

– Min tandstatus beskrivs bra av Elsa Beskow, säger Gösta: Tand Grön, Tand Brun och Tand Gredelin.

Gösta Ekman är så mångsidig och har gjort så mycket att det är svårt att blir klok på hur man ska börja beskriva honom. 

Det är frestande att försöka teckna honom genom en stapel korta påståenden, lika hög som Hammarbybacken:

Han kunde ha blivit tecknare. Han kunde ha blivit pianist. Han har varit skåning men jobbat bort skånskan hos Sif Ruud. Han har en politisk vänsterprofil, inspirerad av bland andra Allan Edwall. Han har gjort film, teater, komedi, gravallvar, revy, skrivit manus och regisserat. Läst in böcker. Han har tre yngre bröder. Han tycks känna alla i branschen. Han flyttade hemifrån vid femton års ålder (beroende på att mamma också flyttade hemifrån, till Mallan, för att måla). Han tog inte studenten. Men blev professor. Han läser kopiöst. Han har bott på minst 25 adresser i Stockholm.  Han har varit gift tre gånger.
Skilsmässan från Fatima (1) var tämligen odramatisk, skilsmässan från Pia (2)  la honom på terapisoffan. Där blev han av purt intresse kvar i sju år. Han har i ungdomen försökt ta sitt liv. Han är inte religiös men tycker sig förnimma Något i naturen (Panteist?). Han är medlem i det löst sammanhållna sällskapet Grabbar som haft ihop det med Birgitta Andersson.

– Vi känner varandra och trivs märkligt bra tillsammans, konstaterat Gösta förvånat.

Där ingick förstås Calle Z, alldeles för tidigt död i cancer. Det var Calle som tog kontakt.

– Jag tror att han var intresserad av mig i min egenskap av sonson, förmodar Gösta. Calle var ju också sonson.

Det vill säga, en berömd en, med en berömd far och en berömd farfar, alla i samma yrke. 

Hasse Z, Kar de Mumma, Calle Z. 

Gösta Ekman, Hasse Ekman, Gösta Ekman. 

I min barndom förekom män bara på affischer

Gösta är en levande repris på sig själv, eller dubblett, eftersom han heter Gösta Gustaf, vilket noga taget är varianter på samma namn, men det ju finns fler som heter så. 

Vad var det du ville komma åt med din offentliggjorda pensionering för några år sedan? 

Gösta drar till med Albert Engströms berömda semestrande stins, som ger fanken i tågen:

– Stinsen, svarar Gösta: där pågår en filminspelning, den är jag inte med i. Och där … inte heller med i.

Eller: duger jag som jag är utan yrkesroll? Och i så fall – till vad? Att pensionera sig är ett sätt att upptäcka vem man är. 

Och vem är du?

– Det beror på, vilken tid på dagen det är, och i vilket sällskap jag är och i vilken situation och om jag är spik nykter eller har tagit ett glas vin eller om jag är glad eller dyster, stressad eller avspänd, avvaktande eller … ja, man är verkligen många.

Gösta verkar inte besväras av att vara en folksamling.

Hans mor var grevinnan Agneta Wrangel (friad till av Hasse Ekman med orden: ”Det har alltid varit min dröm  att komma in i adelskalendern. Has det vallgrav?”) och hon producerade i rask takt fyra söner med start 1939. Innan den fjärde hunnit födas hade pappa Hasse dragit sin kos med Eva Henning och försvann därmed ur gossarnas liv. 

– I min barndom förekom män bara på affischer, konstaterar Gösta. 

Hasse betalade ett generöst underhåll, 333 kronor per pojke per månad. (När Gösta vid 16 års ålder började arbeta sa kloka farmor: ”va’ bra, då behöver du inte underhållet, det sparar vi!” Därav blev Gösta förmögen att lägga undan litet startkapital.)

Åtminstone två kraftfulla och viljestarka kvinnor fanns i hans närhet, mor och farmor, terränggående gummor båda två.

– Min mamma blev aldrig någon gumma, påpekar Gösta. 

Hon var snarare en fullriggare som med alla segel satta frasade in i solnedgången. 

Farmor Greta tillhörde Skeppsbroadeln och brukade möta Strindberg på sin väg till skolan. Hon steg alltid åt sidan, ty August var riksbusen som åt barn till frukost. 

Farmor var spiritist.

Varje vecka, i 40 års tid, träffade hon fröken Örtengren, som hade kontakt med andra sidan. Damerna satt bakom fördragna gardiner och konverserade de döda. När farmor själv låg på sitt yttersta sa hon att hon var rädd, men Gösta tröstade henne:

– Du har ju talat massor av gånger med farfar, det här är ju bara en tröskel du ska över.

– Ja, men man kan ju aldrig vara riktigt säker, sa farmor.

Gösta tycker den där episoden är som en bild av livet. Av människans villkor. Hur vi är. Hur vi har det.

Mormor Stina kompletterade damtrion, hon läste sagor medan Gösta klädde av och nattade dockan Murre.

Mamma hade gått på Otte Skölds målarskola och var illustratör. Hon gifte om sig med läkaren Finn Wicksell och familjen flyttade till Malmö. Där gick Gösta i skolan. Åtminstone officiellt. Han skolkade ofta och drog runt på stan. En gång stötte han på teckningsläraren Casimir Lindhe som inte tyckte att Gösta skulle hållas på gatorna – han erbjöd Gösta att bakvägen smita in till sitt arbetsrum på skolan. Att teckna i. Bara han lovade att senare söka in på någon konstutbildning. Där satt Gösta i lärarens rum och ritade och samlade på sig hundratals timmar av oförklarad frånvaro.

Gösta har alltid läst massvis men inte alltid det som skolan ville. Till sina första 25 numrerade böcker snickrade han själv en bokhylla och när han fyllde femton fick han ett bokpaket med vuxenböcker av far.

– Det var en väldigt betydelsefull gåva, säger Gösta. Pappa hade aldrig givit mig någon present förut, ja … kanske några som mamma köpt och han i efterskott betalat, men det här var något annat, det var hans eget initiativ, han hittade på det själv. Och kom själv, charmig och kul. 

Som sagt, mor flyttade till Mallorca och Gösta till farmor. Gösta skrev brev till sin mor men fick sällan svar, vilket, enligt bröderna, berodde på att Göstas brev var så långa och fina att man blev bedövad.

Farmor var kanske ingen psykologisk stjärna och hennes favoritrecept när det krisade för Gösta var SGN-metoden: 

Skicka Gösta Någonstans.

När han misslyckats med inträdesprovet till Dramatens elevskola, haft en olycklig kärleksaffär och sörjde över att han aldrig blev student kom Gösta på att det ju faktiskt finns en nödutgång. Man behöver inte fortsätta. Man kan smita. 

– Och varför skulle jag vara den ende i världen som tyckte att Gösta skulle leva vidare? resonerade han. 

Numera ser han inte längre självmordet som en nödutgång man utan komplikationer kan använda när man vill.

– För övrigt sägs det att man ångrar sig redan efter ett år, påpekar han.

Men då, i sin ungdom, försökte han smita med hjälp av rakblad och farmors medicinskåp, som han satte i sig. Lyckligtvis hade hon bytt ut tabletterna i tuben för sömnpiller.

Gösta hittades i en blodpöl, forslades till sjukhus och räddades till livet, varefter farmor tog till SGN och sände honom till Vålådalen, off season. Där fick han hasa plank solo, ingen människa var där och sedan kom farmor på att Gösta var 1) konstnärlig och 2) dålig på franska: Paris!

Solo där med. 

– Jag var så deprimerad att jag knappt kunde stå, berättar han.

Men till Paris kom han och lite franska fick han i sig. 

Med sig till Paris hade han förutom The Outsider av Colin Wilson även Varulven av Aksel Sandemose, en bok som följt honom hela livet, samma exemplar genom decennier, med ständigt nya förstrykningar och marginalanteckningar. 

– Jag finner hela tiden nya saker att fästa mig vid, det är  som en hamn att återvända till. 

Han fortsätter:

– Det som intresserade mig i Varulven är förstås att det är en man som berättar och som skildrar relationer till kvinnor och män – jag hade ju inte några män omkring mig i barndomen – men jag tycker nog att Sandemose kommer under skinnet på både kvinnor och män. 

Gösta gillar Simone de Beauvoir, Margaret Drabble, Iris Murdock och Doris Lessing … Listan är lång som en tandläkarminut. Omfattar även israelen Abraham B Yehoshua, judisk-amerikanske Henry Roth, (med romanen Kalla det sömn), Edward Said, japanen Haruki Murakami och från ungdomens dagar Graham Greene och Ernest Hemingway.

– Visste du att Hemingway hade en pipig röst? undrar han plötsligt, man måste skjuta mängder av bufflar med en sådan röst. Vi roade oss med den där rösten i filmen om Picasso. 

Litteraturen har för Gösta alltid varit ett landskap att fly till.

En sak som fascinerat är samspelet/motsättningen yta–djup, materiellt–andligt, kropp–själ. Han exemplifierar med en kapellmästare: Nalle Halldén, musikalisk ledare åt Karl Gerhard.

 En kväll kom en av musikerna med fel dojor.

– Herreg… bruna skor till smoking! utbrast Nalle.

– Äsch, vad gör det, jag sitter i diket så det syns ju inte.

– Syns nä, men det hörs!

 – Det är nämligen så att en kroppslig rörelse kan utlösa en andlig insikt, säger Gösta högtidigt. Man säger till en skådespelare att ”hördudu, ta och trilla över den där stolen” och så gör han det och då kommer han plötsligt till insikt om sin rolls karaktär. Man kan gå utifrån och in, tvärsemot var teatergurun Stanislavskij säger.

– Jag tror att Stanislavskij är feltolkad, säger Gösta. 

Du menar att om man klär en karl i frack blir han plötsligt rak i ryggen, talar tydligt och blir artig mot kvinnor? 

– Något ditåt, säger Gösta och kontrar med en klänning:

– När jag får på mig klänning och högklackat så kommer automatiskt glömda minnen till ytan, gester, rörelsemönster, förgätna erfarenheter … och glöm inte Madeleinekakan! Något fysiskt som väcker minnen och känslor och slumrande hågkomster. Ska man spela luffare måste man ha rätt skor. Annars går det inte. Processen att göra rollen till sin kan gå via det fysiska.

– Motsättningen fysiskt–psykiskt, kroppsligt–andligt är klart överdriven, säger Gösta när vi passerar under Skanstullsbron på vår promenad från Hammarby sjöstad in mot centrum. Sak samma med intellekt–känsla.  

Gösta tycker om att uttrycka sig i milda paradoxer, exempelvis: ”Jag lider av en obesvarad kärlek till mig själv.”  Eller: ”Hur ska jag kunna veta vad jag tänkt innan jag har sagt det?”

Det som gör den tidige Chaplin evig är det fysiskt universella

Två figurer som ligger Gösta varmt om hjärtat är inte oväntat Sickan från Jönssonligan och Papphammar.

Papphammar är helt hans egen skapelse (även musiken) och eftersom han hela sin barndom fick höra att han var Storebror och Föredöme och Ledstjärna med Ansvar så var det desto roligare att skapa en gubbe som gör allt fel och städse klunsar till det.

Papphammars yttre är modellerat på justitieminister Lennart Geijer.

– På den tiden … I tunnelbanan, ja där stod det ju Papphammare överallt … egentligen inget märkvärdigt med honom, säger Gösta.

Gösta Ekman har initialerna GE.

– Samma som Gunnar Ekelöf, eller hur? säger han, därför fick Sickan basker och så har han Kar de Mummas gula väst. 

Sickan skiljer sig rejält från det danska originalet och blev oerhört populär, det händer att folk kommer fram till Gösta och tackar för honom, inte minst invandrare, eftersom Sickan spökar i svenskundervisningen. Papphammar och Sickan är två figurer som betytt något för andra. Det är Gösta glad åt.

Papphammar har för övrigt vissa drag gemensamma med Chaplin: det påtagligt fysiska, obefintlig dialog, det vilsna, hjälplösa. 

– Det som gör den tidige Chaplin evig är det fysiskt universella, påpekar Gösta, inte det språkliga, ju mer han pratar desto sämre blir det. Och det barnsliga/mänskliga, att han slår neråt och slickar uppåt, är inställsam mot makten. Och så det rörande, charmiga. Samt det filmtekniskt enkla, inga stora komplicerade apparater.

Någon student blev det inte av Gösta. I yngre år tyckte han det var sorgligt, men han har staterat som student i Markurells i Wadköping på Skansenteatern och sedan blev han professor vid Teaterhögskolan 2008, ett år, under rubriken ”Den skrattretande teatern” – så nu är det där avklarat.

Gösta Ekman har två passioner: piano och Venedig, där han varit massvis med gånger, i femtiofem år, ända sedan han och pappa Hasse var där under inspelningen av Sjunde himlen (Gösta var regiassistent åt Hasse) och de satt på Harry’s Bar och väntade på att Hemingway skulle anlända.

– Han kom inte, sa Gösta, men han kunde ha kommit …

Sedan dess är Gösta heltänd på Venedig, och skulle särskilt vilja återvända till renässansens Venedig, det mäktiga Venedig, där hela världen mellanlandade, inte så mycket 1700-talets Venedig då staden reducerats till musik, mystik och maskerader.

Gösta är besatt av pianot. Han sätter på en cd och lyssnar så intensivt koncentrerat att han inte kan laga mat eller städa samtidigt. En gång satt han och spelade för sig själv på Hamburger Börs en eftermiddag då en grogg plötsligt landade på pianot.

–Va? Varifrån kom den där? utbrast han.

– Från herrn där, sa kyparen.

Det var Teddy Wilson. Pianisten. En av Göstas idoler. 

– Jag vet än i dag inte om den där groggen var en ironi eller beröm, säger han.  

Gösta Ekman är i någon mån redan staty. När Hasse Alfredson gjorde svenska paviljongen i Barcelona påpekade Marie-Louise Ekman att han glömt tungsinnet. Det svenska tungsinnet. Därav blev sedan en gråtande staty med Göstas drag. Står i Malmö.

 – Därför, säger Gösta, kan jag, om mina barn tillåter det, tänka mig att bli uppstoppad. Jag kunde stå i stan någonstans och vara turistattraktion. Man lägger i en euro och så säger jag något.

Vadå?

–Pitt. Kanske.

Om du skulle få en gata uppkallad efter dig, vilken skulle du välja?

– Det finns redan en Gösta Ekmans gata, säger Gösta. Visserligen inte min, men ändå. I Hägersten. Fast om jag skulle få en alldeles egen gata då vill jag att det ska vara en återvändsgränd.

Läs mer:

Knausgård: ”Om du ska skriva om livet måste du bejaka kaoset”

Ina Lundström: ”Jag har lagt mycket tid på att försöka vara cool”