”Gorbatjov och Putin gillade inte varandra”

Michail Gorbatjov är död. Boris Pankin var Gorbatjovs utrikesminister och bor numera i Sverige. Han minns sista mötet med Gorbatjov som inte gillade Putin.

Boris Pankin var Sovjetunionens sista utrikesminister, tillsatt av Michail Gorbatjov. Efter pensioneringen flyttade Pankin till Sverige där han blivit kvar. Från sin lägenhet i Minneberg i Bromma har han nåtts av meddelandet att hans tidigare chef somnat in, 91 år gammal, på ett sjukhus i Moskva.

– Gorbatjov var min vän och min välgörare, säger Boris Pankin.

Hans son Alexei har också ringt från Moskva och berättat nyheten. Samma dag som Boris Pankin nåddes av beskedet skrev han ett kondoleansbrev till Gorbatjov Fondation i Moskva.

I snart 27 år har Boris och jag bott grannar. När jag kliver in i hans lägenhet för att fråga hur han mår har han texten om Gorbatjov uppe på sin dator och citerar från ryska till engelska:

”Detta är en stor förlust för hela världen. Med tiden kommer förståelsen att växa för hans gärning och personlighet.”

– Småningom kommer också ryssarna själva att inse det, tillägger Boris sorgset och sätter sig i sin rullstol. Han är 91 år, Gorbatjov var två veckor yngre.

Det var Michail Gorbatjov, Sovjets siste ledare, som överraskande utnämnde Boris Pankin till utrikesminister – och som 100 dagar senare lika överarraskande ersatte honom med den tidigare utrikesministern Sjevardnadze.

Han kunde vara hetlevrad.

– Jag hade gjort ett tidigt uttalande som ambassadör i Prag där jag protesterade mot statskuppen mot Gorbatjov 1991. Han fängslades, men kuppmakarna misslyckades, och strax efteråt ringde Gorbatjov och erbjöd mig att bli utrikesminister. Om detta har jag skrivit utförligt i min bok De hundra dagarna, förklarar Boris.

Han tror inte att Gorbatjov belönade honom för hans mod.

– Han kände till mig som journalist för frispråkiga Komsomolskaja Pravda, mina internationella kulturrelationer och min ambassadörstid i Sverige. Jag hade bara skakat hand med honom tidigare.

Och så blev ni vänner?

– Vi träffades naturligtvis ofta i Kreml, på ”Höjden” som presidentens tjänstevåning kallades. Jag hade en direktlinje till hans tjänsterum, på en elfenbensfärgad telefonapparat. Han var lätt att prata med och tyckte om att diskutera. Vi var inte så formella vid våra kontakter. Han kunde vara hetlevrad, men vi rök nog aldrig ihop. Han var en varm personlighet. Vi umgicks inte familjärt, det fanns heller inte tid för sådant.

Blev du besviken på Michail Gorbatjov när han dumpade dig som utrikesminister efter en så relativt kort tid, undrar jag.

– Faktiskt inte, men han kanske tyckte mitt lugn över beskedet var obegripligt och erbjöd mig att bli presidentrådgivare i internationella frågor, enligt amerikanskt mönster. Naturligtvis kunde jag också bli ambassadör igen. Då föreslog jag London – och så blev det. Där på ambassaden räknade jag med att få tid att skriva mina böcker. Jag minns att Gorbatjov och hans hustru Raisa sedan besökte mig och min fru Valentina i London och bodde då på ambassaden.

– Efter att jag lämnat London, pensionerat mig och flyttat till Sverige 1994 reste jag ofta till Moskva för att hålla föredrag och annat. Då besökte jag alltid Gorbatjov och hans stiftelse.

När träffade du Gorbatjov sista gången?

– Sista gången var på hans 80-årsdag som firades på Hotel Ukraina i Moskva. Gästerna var färre än väntat på banketten, mest gamla vänner och familjen. Han var ju inte så omtyckt längre, avskydd till och med av en del. Men det utbringades skålar och hölls många tal till jubilaren. Jag höll också ett litet tal och skålade med min gamla vän.

Han har precis som du skrivit sina memoarer.

– Ja, men jag tror hans memoarer finns i flera delar. Han skrev dem inte själv utan dikterade dem. Han påstod att han aldrig skrivit ett enda ord, utan han dikterade alltid och allt!

Michail Gorbatjov måste räknas till en vår tids största statsmän. Han möjliggjorde en fredlig upplösning av Sovjetunionen och satte punkt för det kalla kriget, vilket han 1990 fick Nobels fredspris för. Hans politiska reformer med ”glasnost” (öppenhet) och ”perestrojka” (omstrukturering) banade väg för en demokratisering av det ryska samhället. Politiken blev populär – framför allt utomlands – men snart kroknade ryssarna och Gorbatjov blev impopulär och fick skulden för Sovjets kollaps. Vad hände?

– Det var den svåra ekonomiska situationen i Ryssland som drabbade folket. Republikernas strävan efter självstyre påverkade också. Gorbatjov vägrade ta till våld och pansar. Han var emot kärnvapen. Kapprustningen tärde. Unionen föll sönder. Efter nästan sju år som president lämnade han över ledningen till Boris Jeltsin. Men det är en annan historia.

Tror du att också president Putin kommer att skicka kondoleanser till Gorbatjovs stiftelse, kollegor och anhöriga?

– Det är hans business. Jag är ointresserad av vad Putin uttrycker för känslor. De gillade inte varandra, svarar Boris Pankin.

Michail Gorbatjov blev 91 år gammal. Han avled efter en utdragen sjukdomsperiod på Centrala kliniska sjukhuset i Moskva, dit han tagit sig själv från sin bostad. Han ska begravas på den kända kyrkogården Novodevitje i Moskva där hans hustru Raisa redan ligger. Han efterlämnade en dotter och två barnbarn.

Läs Jonas Simas text om sin ryske granne Boris

I 27 år har Jonas Sima bott granne med Boris Pankin. Efter ambassadörstiden i London flyttade Pankin till Sverige. Här lärde han känna både Ingvar Kamprad och Astrid Lindgren. I våras skrev Sima en längre artikel om hur han lärde känna Boris och hans fru Valentina.