Göran Greider var nära att dö, men har inte anlag för ångest

Göran Greider har tillbringat ett år i skuggan av cancer, utmattat av cellgifter. Nu är han färdigbehandlad, redo för mer liv och ger ut sin bok som han skrev som fragment i anonyma sjukhusrum.

Han sitter på Årsta torg med hunden Stina under cafébordet. Tydligt märkt av sjukdomen, det karaktäristiska burriga håret är nu några enstaka mjuka strån. Men Göran Greider är stolt över de små framstegen.

– Visst har jag några skäggstrån också? Jag tror det. De är kraftfulla, växer ut så fort en behandling är över och så trillar de av igen.

Han har precis fått sin sista dos cellgifter så den här gången kan kroppen återhämta sig ordentligt. Det kan nog behövas inför lansering av bok och alla politiska debatter han ska vara delaktig i och allt annat han har för sig.

Han har skrivit hela tiden under sjukdomen.

– Det blev korta texter, för jag orkade inte med några långa sammanhängande kapitel. Boken tillkom som ett tidsfördriv kan man nog säga, och den handlar mycket om min barndom och uppväxt i Vingåker. Jag tror att det blir naturligt att man tänker tillbaka när det händer tråkiga saker i livet. Det är kanske en slags cancergenre.

Är det nytt för dig att grubbla över barndomen?

– Nej, det är det väl inte… Jag är inte ens originell i förhållande till mig själv.

Han skrattar och ger Stina vatten. Hon är lugn som en filbunke, tills det dyker upp en liten pojke med en kanelbulle. Då blir hon en glad varg, stark i kopplet. Göran Greider berättar att hon stulit en korv ur handen på ett barn en gång.

Det händer flera gånger i boken att läkarna talar om för sin patient att utan behandling hade döden varit väntad inom ett antal veckor.

Hur har du och ditt skrivande påverkats av det?

– Jag är väldigt rationell och jag visste att de hade koll på mig hela tiden, så jag var inte så orolig. Någon gång ringde jag Pelle Andersson, förläggare på Ordfront, och bad dem ge ut boken redan i år, om det skulle gå illa. Men jag har inga starka anlag för ångest.

Men det kanske har väckt en del tankar i alla fall?

– Jo, jag har nog blivit lite snällare, mer tankfull och mindre stridbar. Och släktkär. Det hände mycket förra året, min mamma gick bort i Covid-19 och jag fick inte träffa henne på äldreboendet. Då började man tänka lite grand. Men jag har alltid varit mer för att hålla sådant inom mig.

Du skriver att poesin har förstört ditt liv, hur menar du då?

– För att den har tvingat mig att utelämna mig. Det är plågsamt det där, jag gillar inte alls att skriva om människor i min närhet. Egentligen hade jag velat skriva episka romaner som utspelar sig i ett kloster på 1300-talet.

Nu handlar det ändå om Vingåker och din familj och dina egna erfarenheter av att växa upp.

– Fast jag har varit väldigt försiktig med anhöriga. Jag tycker att liv är viktigare än litteratur, för mig får gärna goda romaner försvinna ner i glömska om de skulle skada andra. Jag har aldrig gillat det här ortodoxa litteraturvetenskapliga synsättet att romanen är höjd över allt annat. Apropå Kristina Sandberg och den recension som Linda Skugge skrev om hennes bok till exempel; jag skulle aldrig skriva ned någon som gått igenom det svåraste i sitt liv. Över min döda kropp!

Vad är den viktigaste insikten efter det här året?

– Det är något jag försöker förmedla i boken och det handlar om hjälplöshet. När jag har skjutsats runt i sjukhuskorridorer och ibland tänkt på döden, har jag känt hjälplösheten. Och den känslan tror jag är allmängiltig och fundamental, den är en förutsättning för att skapa ett bättre samhälle. Jag tror att det är något av det mest värdefulla att beskriva, genom den känner vi igen oss i andra.

Var du trygg i din hjälplöshet?

– Ja, jag kände mig hela tiden omhändertagen, personalen var väldigt bra. Även om det är lite ironiskt att just jag hamnade på nya Karolinska…