Göran Greider: Något i mig ödeläggs

”Skörheten i de flyendes ansikten är humanitetens sista försvarslinje”, skriver Göran Greider. Han följer rapporteringen från Ukraina och klappar till slut ihop.

Det är en iskall morgon efter en stor solidaritetsdemonstration för Ukraina på Sergels torg. Tusentals röster steg och sjönk under kvällshimlen när jag ropade ut mitt ”Evig skam över Putin!”. Några fåglar fladdrade omkring över havet av människor. Jag försökte förgäves fånga dem på bild. Från talarstolen deklamerade jag Cornelis Vreeswijks antikrigssång Telegram för en bombad by. Cornelis växte upp i Holland. Som barn upplevde han Nazitysklands ockupation av sitt hemland.

Jag skulle bra gärna vilja veta
varför vårt hus inte fick stå kvar
Jag skulle bra gärna vilja veta
vad dom har gjort med mor och far
Kan någon människa ge ett svar?
Dom sa att huset låg mitt i vägen
låg mitt i vägen för en soldat
Det var en omväg på några steg
men istället slängde han en granat
Hur kan en människa bli så lat?

Morgonen därpå stiger jag ut på gatan med hunden och ser plötsligt min skugga falla över ett träd en bra bit bort i skogsdungen. Så försvinnande liten jag ser ut! Jag har uppgått i trädet, i barken, en inbränd svart silhuett. Jag stirrar på skuggan i tallen. Det där är ju jag, ett svart ingenting, en sotflaga, i en krigisk värld. Ett corneliskt barn, naivt och oroligt undrande över vad som händer.

Jag vet inte när jag senast känt mig så liten. Kanske under invasionen av Irak våren 2003, den förra geopolitiska jordbävningen. Folkrättsbrottet den gången störtade ner stora delar av Mellanöstern i kaos och död, födde Islamska staten och utlöste flyktingvågor som i sin tur alstrade islamofobi i Sverige och västvärlden. Mänskliga rättigheter begravdes i namn av terrorbekämpning.

Jag blev så deprimerad att jag en förmiddag tyckte mig se Jesusgestalten i vardagsrummet. Psyket revolterade och fann en oväntad religiös flyktväg. Den vägen, eller stigen, har jag snubblat fram på nu i snart tjugo år.

Strax före Irakinvasionen hade jag med miljoner andra människor runtom i världen deltagit i antikrigsmanifestationer. I centrala Stockholm, när folk samlades för att tåga mot den amerikanska ambassaden, brakade mobilnätet samman under trycket. Sedan kom kriget. Egentligen är det inte slut än. Inga sanktioner riktades mot det USA som ledde invasionen. Jag skrev långa diktsviter om kriget, här ett fragment från den 9 april 2003:

Bagdad är också
min brinnande stad.
Mellan segrarens hånleende
och de lemlästade barnen
finns en liten frihet
och ett oerhört hopp:
Folkens eviga vilja
att börja om.

Och nu Vladimir Putins attack på ett oskyldigt folk, i ännu en geopolitisk jordbävning. Människor dör, städer demoleras. Så inträffar det som inträffar varje gång ett väldigt krigsmaskineri rullar igång: Alla andra perspektiv på samhället mer eller mindre utplånas.

Putins anfallskrig kommer att utlösa – har redan gjort det – samma inskränkningar av medvetandet som under den förra geopolitiska jordbävningen. Jag nås av meddelanden om att många jag känner plötsligt går med i hemvärnet. Kommer de snart att visa upp sig med vapen i händerna? Krigsmaterialkoncerner lyfter som raketer på börserna. Ett jubel stiger över att Sverige exporterar vapen till Ukraina – och visst, även jag anser att det är rätt att skicka vapen till ett folk som angrips. Men jubla över de där femtusen pansarskotten? Nej. Bara sorg över att det ska behövas. Den sorgen inbillar jag är ett nödvändigt korrelat till militarismen.

Trygga militära famnar lockar plötsligt. Många som nyss blankt vägrade att gå med på ett svenskt medlemskap i den stora militära organisationen Nato, byter nu fot, vilket innebär ett Ja till kärnvapenstrategi. Putins anfallskrig kommer ofelbart att leda till att Sveriges försvarspolitiska satsningar stiger brant. Alla är överens. Den tyske förbundskanslern meddelar att Tyskland satsar 100 miljarder euro extra på försvaret de närmaste åren.

Militarismens malström drar ner oss alla. Jag ser mig själv: en virvlande sotflaga som till slut fastnar på ett träd.

Något i själva min personlighet ödeläggs.

Bara dagar efter det ryska anfallet dimper den nya rapporten från FN:s klimatpanel ner. Stora delar av den läser jag samtidigt som radion står på och berättar om krigets fasor. Det är ett oerhört pessimistiskt telegram från en bombad biosfär. Som blicken hos ett villrådigt corneliskt barn löper mina ögon över texten. Ofattbara resurser skulle behövas för att hinna vrida utvecklingen mot grön omställning. Men när forskare kartlägger de ekonomiska satsningar som var tänkta att lyfta världen ur pandemins härjningar, konstaterar de att bara några få procent av dem går till grön omställning. Nästan allt syftar till att återställa status quo: Tillväxt, expansion, fortsatt exploatering av biosfären.

Hur kan en civilisation vara så lat?

Jag klappar till slut ihop. Krig ödelägger. Också något i själva min personlighet ödeläggs. Känslan överrumplar mig. Under en tid har jag nästan skrutit över att jag, trots de sjukdomar jag råkat ut för på senare tid, saknar anlag för ångest (just så sa jag i en intervju i Vi). Optimismen har alltid fallit sig naturligt för mig. Högtidligt brukar jag citera Karl Marx ord om att ”människan löser de problem hon ställs inför.” För inte så många år sedan skrev jag en bok, Den solidariska genen, där tesen var att vår art, Homo Sapiens, är unik i sin förmåga till samarbete. Grundvattnet i oss är empati. Min världsbild är anti-konservativ. Det betyder att jag inte fruktar att det under en tunn fernissa av civilisation döljer sig ändlösa djup av aggression och hat. Jag tror att allra längst inne i oss finns en biologisk gnista av ljus och samarbetsvilja.

Nu nästan utforskar jag istället klaustrofobin, utvägslösheten.

Lider jag? Jag mår dåligt till och med av att säga att jag lider, för det kan jag inte hävda när jag ser ett ukrainskt barn gråta över att det måste skiljas från sin pappa som måste till fronten.

Utanför ett köpcentrum pratar jag med en nergången alkoholist som jag brukar käfta lite med. Hur står det till? frågar han när jag går förbi med hunden. Jag svarar: Det är okej! Och du? Han replikerar direkt: Åt helvete, som vanligt! Sedan berättar han om sitt tidigare liv, när han var pilot och hade ett bra liv. Jag var en gång en annan människa, säger han. Det isande i hans ord träffar mig mitt i bröstet.

En solig marsmorgon går jag förbi tall efter tall där min själs sotflaga syns. Som ett corneliskt barn stirrar jag på ett foto från kriget och skriver:

Ukrainas brinnande städer
är också mina städer.
Och skörheten i de flyendes ansikten
är humanitetens sista försvarslinje.
Ett militärfordon fast i leran.
Som om själva jorden vill fred.