Ginna Lindberg: ”Jag hör sirener, sätter mig i bilen och är med live”

I ett rasande nyhetsflöde ska de hjälpa oss att skilja lögner och konspirationsteorier från fakta. Vi träffade fyra svenska USA-korrespondenter inför det amerikanska ödesvalet.

Här berättar Sveriges Radios korrespondent Ginna Lindberg om skillnaderna mellan att vara journalist under Obama-åren och i dag.

”Två kvarter från Capitol Hill i Washington ligger en diner som heter Jimmy T’s. Jag går dit när jag behöver en paus från kongresspolitiken. Det är ett underbart ställe som legat på samma plats i årtionden. De serverar blaskigt kaffe, tar bara kontanter och skriver sina kvitton för hand. Politikernas staber brukar sitta där. Man kan ta en kopp kaffe, scrolla på mobilen och tjuvlyssna lite på skvallret. 

Jag har precis haft min första lediga dag på en och en halv månad. Det är så när det är valhöst. Det är intensivt, men ett liv som passar mig. Jag är rätt bra, tror jag, på att koppla av när jag väl är ledig, men jag stänger aldrig av mobilen. Jag är alltid anträffbar.

Jag började på Ekot 1992 och har varit reporter och chef i olika omgångar, men det absolut roligaste som finns är att vara korrespondent i Washington. Jag har alltid varit helt besatt av amerikansk politik. 

Jag älskar att det är ett land där demokratin är ganska ung. Ska man lyckas med det stora amerikanska experimentet, som det brukar kallas? Det är fascinerande att följa. USA har betydelse på så många plan. Den som blir president påverkar säkerhets- och utrikespolitiken gällande Ukraina, Mellanöstern och Nato där vi dessutom själva nu är medlemmar. För att inte tala om världsekonomin. 

Det finns också en form av underhållningsfaktor i den amerikanska politiken som inte går att komma ifrån. Amerikaner är bra på att formulera sig, de är slagkraftiga och skickliga på oneliners. Några av världens bästa talskrivare, medier och journalister finns här. Det är en sådan fantastisk nivå. 

Jag var här som korrespondent även under Obama-åren. Det är ett helt annat politiskt landskap nu. Utrikesjournalistiken har också förändrats. Allt går snabbare och kraven är större på att vara med live. Tekniken har blivit bättre på ett helt underbart sätt. Förut kånkade jag runt på en stor satellitsändare. Nu har jag en liten ryggsäck som jag sänder live med. 

Det svåraste med jobbet är att prioritera. Mycket handlar om det politiska spelet: nu har Donald Trump sagt något om Elon Musk. Det är lätt att fastna i utspelen, på bekostnad av annat. Det cirkulerar också mycket konspirationsteorier. Det gäller att hålla huvudet kallt, och envist, och lite tjatigt, tala om när saker inte stämmer. Jag måste hela tiden se till så att vissa återkommande konspirationsteorier inte fastnar, som att Trump säger att han vann förra valet. Där är det mitt jobb att lägga till en bisats om att det inte finns någon grund för det. Det kan framstå som partiskt, att man hela tiden kritiserar Trump, när man egentligen bara är saklig.

På tal om det så besökte jag nyligen en haitisk församling i Springfield, Ohio. De var jätterädda för att prata med journalister, men till slut ställde en kvinna upp. Medan jag intervjuar henne börjar det cirkulera bilar runt oss, de filmar och hon är rädd för att de är högerextremister. Plötsligt kommer en kille ut och frågar henne om det finns någon haitisk diner i närheten. Hon svarar lite tveksamt ’Ja, varför undrar du?’ Han svarar: ’Jag är sugen på att äta husdjur.’ Jag insåg att det här är en illustration för det hon precis hade berättat för mig – att de känner sig hotade. 

Samtidigt ringer Ekot och säger att det skett ett attentatsförsök mot Donald Trump. Jag avbryter intervjun, kollar mobilen vad som hänt och ska precis börja sända, när den rädda kvinnan ropar att alla måste lämna området. Hon har ringt polisen. Jag hör sirener, sätter mig i bilen och kör några kvarter bort så att jag kan vara med live i radion.

Det är med andra ord mycket som kan hända samtidigt och en utmaning att prioritera i de olika dramatiska skeendena i den här valrörelsen. Jag återvände till kvinnan flera gånger under veckan så att hon fick prata klart. Det är så viktigt att vara på plats och inte bara fastna på kontoret.”

Ur Tidningen Vi nr 9, 2024.

Läs mer:

Fouad Youcefi: ”Resväskan är nästan alltid färdigpackad”