Inför öppningen av Nationalmuseum 2018 skuggade vi Sveriges enda stjärnarkitekt: Gert Wingårdh. Nu har han en än gång stått i fokus med konstmuseet Liljevalchs utbyggnad. Men vem är han, arkitekten som avskys av höghusmotståndarna och älskas av tv-publiken?

Prolog:

Länge bodde vi i de räta linjernas land. Men så började armeringsjärnen skallra.

”Det finns en hunger efter form och färg. Efter fantasi och glädje”, står det i en svensk byggannons från 1981. ”Reaktionen på 60-talets stela och färglösa byggande är ett faktum. Det känns att vårt samhälle nu är moget för argument som berör våra sinnen.”

Vem är frälsaren som ska stiga ned med sina oräta vinklar bland det stelopererade funkis­folket?

Vi följer honom en torsdag långt senare.

Klockan 07.15

Gert Wingårdh väntar i restaurangen på bottenvåningen av Hotell Miss Clara i Stockholm. Dämpad belysning. Jag vet bara fragmentariskt vad som väntar denna arbetsdag. Enda ledtråden: att en av rikets största kulturinstitutioner har frågat om min skostorlek.

– Du kommer på slaget, bra, du har en kvart på dig att äta frukost.

Gert Wingårdh har svarta byxor med hiphophäng. Svart t-tröja och halsen insvept i en lång svart sjal. Även jag är alldeles mörkklädd och båda bär vi brillor med knallsvarta plastbågar. Han skrattar och säger att jag ser ut som en arkitekt.