Gert Wingårdh: Sveriges enda stjärnarkitekt

Inför öppningen av Nationalmuseum 2018 skuggade vi Sveriges enda stjärnarkitekt: Gert Wingårdh. Nu har han en än gång stått i fokus med konstmuseet Liljevalchs utbyggnad. Men vem är han, arkitekten som avskys av höghusmotståndarna och älskas av tv-publiken?

Prolog:

Länge bodde vi i de räta linjernas land. Men så började armeringsjärnen skallra.

”Det finns en hunger efter form och färg. Efter fantasi och glädje”, står det i en svensk byggannons från 1981. ”Reaktionen på 60-talets stela och färglösa byggande är ett faktum. Det känns att vårt samhälle nu är moget för argument som berör våra sinnen.”

Vem är frälsaren som ska stiga ned med sina oräta vinklar bland det stelopererade funkis­folket?

Vi följer honom en torsdag långt senare.

Klockan 07.15

Gert Wingårdh väntar i restaurangen på bottenvåningen av Hotell Miss Clara i Stockholm. Dämpad belysning. Jag vet bara fragmentariskt vad som väntar denna arbetsdag. Enda ledtråden: att en av rikets största kulturinstitutioner har frågat om min skostorlek.

– Du kommer på slaget, bra, du har en kvart på dig att äta frukost.

Gert Wingårdh har svarta byxor med hiphophäng. Svart t-tröja och halsen insvept i en lång svart sjal. Även jag är alldeles mörkklädd och båda bär vi brillor med knallsvarta plastbågar. Han skrattar och säger att jag ser ut som en arkitekt.

Gert Wingårdh syns i eget program i tv och byrån han äger har kontor i Stockholm, Göteborg och Malmö med sammanlagt 220 anställda som omsätter ”en miljon var”.

I fackpressen har hans långa rad av villor, offentliga byggen och inredningar ofta hyllats, ibland orsakat högljudda stön.

Kanske är han den som kraftigast har förändrat den svenska synen på arkitektur och vad en byggnad kan vara.

Han dricker te och har också fixat en kopp till mig fast jag egentligen behöver koffein. Gert ­verkar inte äta någonting.

– Vi har gjort det här hotellet.

Orden kommer snabbt. Självklart.

Gert Wingårdh och hans byrå har alltså renoverat och nyinrett hela den här pampiga art nouveau-byggnaden från 1910.

Fast den remaken är ingenting mot den historiska pånyttfödelsen han snart ska släppa in mig i.

07.26

Chauffören håller upp min dörr som en sköld mot den skoningslösa trafiken. Destination: Den med historiska byggnader belamrade Blasieholmen. Rullar in på kajen. Frostsprängd asfalt. Byggfuttar. Stängsel med taggtråd. Gert Wingårdh sliter upp dörren fast vi fortfarande rullar som vore vi bankrånare och våra arkitektbrillor björnliganmasker och ropar ”Hallå Cecilia, var går vi in?”.

Hon heter Brännvall i efternamn, är projektchef vid Statens fastighetsverk och smugglar in oss på det väldiga Nationalmuseums byggplatsstökiga baksida där en koloss signerad Gert har landat. Ett ”lastintag för konst” med en grå liksom flätad fasad som får den att likna en svampkorg som någon jätte glömt kvar. Ett typexempel på arkitekturstilen som han anses vara den svenska pionjären för.

Vi drar på oss våra byggarbetarvästar och skyddsdojor och smyger in bakvägen till det gigantiska museet där vi rör oss genom bråten tills vi når den mastodontiska trapphallen och nya entrén där han ska möta medierna.

Det är därför han är här i dag: för att tillsammans med de andra ansvariga hålla i en ”inför öppningen”-visning i det fortfarande på sin konst tömda museet där de minutiöst restaurerade ytskikten skimrar. Nu är den alltså klar, renoveringen där Gert Wingårdhs kontor tillsammans med kollegan Erik Wikerstål väckt denna institution från dess sotbeslöjade Törnrosasömn och försett den med nya funktioner och rumslösningar.

Presschefen på Statens fastighetsverk ger Gert instruktioner:

”Det är viktigt att du påminner journalisterna om hur det såg ut förut när det var nedslitet och nedgånget, man glömmer det så snabbt och fångas av att det är så vackert nu.”

Nationalmuseums salar skimrar så nya i solen att vi lika gärna kunde ha drivit omkring här när huset öppnades 1866.

Ett ilsket larm tjuter långt in i byggnaden.

07.57

Tre minuter till pressanstormning.

Passar på att fråga Gert Wingårdh om hans förhållande till konsten.

Det är inte bara prestigeuppdraget att putsa upp det här stället till alla historiskt måleribesattas lycka. Han har också ritat den nya tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall sådär en kilometer härifrån.

– Jag fick alla färger jag behövde och jag ritade och målade själv när jag var barn, men när jag gick på gymnasiet insåg jag att något fattades för att jag skulle kunna bli konstnär: ett trauma. Jag har haft en alltför trygg, borgerlig uppväxt. Och så upptäckte jag att man kan behandla arkitektur som konst.

Fast det där med saknat trauma stämmer inte riktigt, för när jag ber honom berätta om uppväxten sipprar det också fram ett mörker. Hans pappa var produktionschef och delägare i den stora betongfabriken i Skövde, och när familjen flyttade och bytte stad började problemen.

– Jag gick från att vara sonen till en av de största arbetsgivarna i bygden till att vara ingen och hamna utanför i Göteborg. Vi kom dit på vintern och jag kallades ”kosackfiaskot” för pälsmössan jag hade. ”Han ska inte vara med”, sa de på skolgården. Det blev omkullvälta cyklar. Steningar.

Hur klarar en tioåring av ett sådant trakasseri?

– Genom att vara duktig i skolan, och sitta hemma och bygga modeller. Jag var och är fortfarande otroligt intresserad av flygplan.

Långt senare ritade han det internationellt uppmärksammade flygledartornet på Arlanda. Ett hämndmonument mot mobbarna?

– Jag är främmande för den sortens psykologiseringar och kan inte säga att jag som vuxen påverkats av det jag upplevde som pojke. Det där får andra gräva i. Jag gör det inte. Men visst, kanske har det skapat en revanschlust hos mig.

10.38

Bil genom trafikruschen igen. Gert berättar om det stora planerade bostadsprojektet Marievik som ligger vid sjökanten av Stockholmsförorten Liljeholmen.

– Vi vann med ett förslag som ser ut som Söders höjder, området där de gamla byggnaderna liksom klättrar på varandra.

In på Stadsgårdskajen där Slussen-stöket blockerar vår framfart.

– Där finns en skylt som säger förbjuden infart men den tycker jag att du ska strunta i, säger Gert till taxichauffören som verkar lite orolig fast ändå styr in på den otillåtna vägen.

Stiger ur vid ett gigantiskt kontorshus med glasfasad. Skyndar in genom ett stinkande soprum och upp genom trappor och korridorer tills vi träder ut på ett väldigt våningsplan. Till vänster en stor glasbur där det hålls möte. Till höger stora ritningssalen med utsikt över fjärden.

Vi har tagit sopingången till Wingårdhs Stockholmskontor.

Och där står plötsligt Rasmus Waern, den tunge kritikern och debattören som skrivit boken Bygge och bråk. Gert presenterar honom som ”vår chefsideolog.”

Säger sedan lite bekymrat till mig:

– De där i glasburen, de tittade så uppfordrande på mig när vi gick förbi.

Du vet alltså inte vilka de är?

– Nej.

På ditt eget kontor? Det är ju som att komma hem och okända människor festar i ens vardagsrum?

– Lite så.

11.59

Susar ut mot Bromma. Gert säger:

– När jag gick min arkitekturutbildning led skolan fortfarande av sviterna efter studentrevolten -68.

Han berättar att han i den revolutionära andan ville göra uppror mot ”de gamla auktoriteterna” och komma bort från ”det rätlinjiga ritandet och det rationella byggandets standardgrepp”.

Kort sagt: säga hej då till det man kallar funktionalismen. Samt synen på arkitekten som kalkylerande ingenjör.

Han talar om arkitekturen som ett ”collage”, där man fritt kan låna grepp och stilar från alla epoker och områden. Om friheten att ”göra en dekoration som inte har någon funktion.” Och så detta, som kanske är största nyckeln till varför vissa av Gert Wingårdhs byggnader väcker så starka reaktioner: att en byggnad ”också kan vara en bild”. Alltså likt en målning eller skulptur i det offentliga rummet. Som, tja, ett lastintag som liknar en gigantisk näverkorg.

Plötsligt berättar han:

– När jag gjorde lumpen fick jag frisedel på grund av ”psykisk instabilitet”. Lustigt nog var det samma psykolog som skrev det intyget, som jag fick som terapeut när jag skilde mig.

Varför gick du i terapi?

– Det började 1986.

Och så målar han upp hur hans kontor, som han på den tiden drev tillsammans med sin dåvarande fru, hade fått sitt första riktigt stora arkitekturuppdrag i Stockholm.

– Första året var allt guld och andra året skulle det plötsligt sparas på allt. Det var ”Har du protokoll på det?” för minsta grej och det kändes som att jag befann mig i en Kafka-roman. Samtidigt knakade mitt äktenskap. I dag skulle man väl säga att jag hade sprungit in i väggen. Terapin gav mig en klarsyn som ledde till skilsmässan.

Hur då?

– Jag som älskade flygplan hade plötsligt blivit flygrädd, och jag fick lära mig att flygräddheten var en symbol för känslan av att vara instängd.

På vilket vis?

– Om man går in i ett äktenskap så tror man ju att det ska vara det finaste som finns livet ut, och då blir det ett absolut tabu att bryta upp. Det är som att vara instängd i just ett flygplan eller en hiss. Även om det är din största önskan så varken får eller kan du ta dig ut.

För att det är livsfarligt?

– Just det. Och rädslan för att flyga blev jag botad från.

13.09

Bromma. Boardar flyget. Personalen säger till Gert att ”Glöm nu inte chokladen!” och jag hör en av dem viska ”Jag fick springa efter honom sist med grejerna han beställt!”.

Och nu lyfter vi. Stiger upp mot solen. I vars sken också Gert Wingårdh hunnit träda in mot slutet av 1990-talet. Han är vid denna tid ”mediernas gunstling” och ”intervjuas av borgarbibeln Sköna Hem”, påpekar branschtidningen Arkitektur syrligt. För grejen är den att delar av det egna skrået börjar tröttna på honom. I varje fall när det kommer till hans rajder in i skyskrapans värld.

I Arkitektur nr 5, 1998 muttras det:

”Själv har han ritat ett 306 meter högt hotell som är tänkt att stå i den skånska myllan i närheten av Öresundsbrons fäste. Det är många som tycker att det är ett riktigt, riktigt dumt projekt … Många tror dock att Gert bara skojar eftersom huset ser ut som en stövel i häcken i Skåne.”

Beställaren: en norsk affärsman. Projektet röstas igenom av politikerna och den på ritningen till sist 321 meter höga skyskrapan får stadsbyggnadsdirektören i Helsingborg att väsa att den ”innebär ett brott med en nordisk tradition … En tradition av måttfullhet och respekt.”.

Varför denna sanslösa höjd?

– Det var för att den skulle slå rekord, så vi tänkte: Hur mycket behöver vi för att det ska bli Europas högsta hus?

Men det speciella med denna skyskrapa som kring millennieskiftet planerades att uppföras på den blåsiga Skåneslätten i det som kallas Hyllie, var inte bara dess svindlande höjd utan också dess form. Stövelliknelsen är inte så dum, byggnaden hade en rejäl ”fot” eller klack i botten men det var också toppen av huset som var speciell: där högt uppe vidgade den sig plötsligt i en sorts trattform.

Var det för att det trots dess extrema höjd inte skulle anklagas för att vara en jättefallos?

– Absolut, den fick en mer feminin avslutning, och så skulle det få plats fler funktioner i toppen.

Ändå blev den kallad Hylliepitten?

– Jag känner inte att jag skulle behöva försvara ett sådant påhopp. Min penis ser i varje fall inte ut så där.

Men sabbar inte sådana här skrapor som du ritar städernas silhuetter?

– Då säger jag så här: varför leva i en silhuett av kyrkliga symboler som sekulariserat land, som vi gör med alla dessa kyrktorn som sträcker sig mot himlen? Varför inte i så fall bygga höga hus som tillåts bli andra sorters symboler?

Han tystnar i flygkabinens sus. Säger sedan:

– Det blev en rutten tomatkastning från min egen yrkeskår, och bygget blev ju aldrig av. Men det jag har upplevt från allmänheten är en lust till höga hus.

Du menar att kritiken mot dina höghusprojekt handlar om ett slags elitism, och att du har folkets stöd?

– Ja, och människor skickar foton till mig på våra höga byggnader, till exempel på Victoria-tornet och så skriver de: Visste du att ditt hus ser så bra ut i solen på avstånd?

Byggnaden han nämner är den nästan 120 meter höga, hammarformade skyskrapan som byggts i Stockholmsförorten Kista. Vars prisma­glittrande glasfasad han fick inspiration till från … Charlotte Perrellis mikrofon i Melodifestivalen 2008.

Arkitektur som bild. Bokstavlig popkonst.

Men alla medborgare applåderar inte. Häromåret kunde man på insändarsidan i Sundsvalls Tidning läsa apropå ett av Wingårdhs projekt:

”I torsdags när planerna offentliggjordes, att en 110 meter hög skyskrapa med 38 våningar skulle byggas på Stora Torget, fick jag en sådan chock att jag var tvungen att gå till systemet och köpa sprit.”

– Jag vill göra byggnader som berör. Då tycker kanske vissa att vi bygger fult. Men jag vill stryka under detta: Att bygga högt kan vara att bygga så mycket som möjligt, på en så liten yta som möjligt.

I en intervju har du sagt: ”Jag är helt enkelt inte så övertygad om att arkitekter kan påverka så mycket.” Och: ”Jag tror inte på alltför vidlyftiga sociala ambitioner.”

– Många kommer till det här yrket med ett socialt patos, min utgångspunkt är den konstnärliga frustrationen.

Men arkitektur griper ju högst konkret in i människors liv. Har inte du som den stora offentliga arkitektauktoriteten ett ansvar att till exempel försöka göra något åt segregationen?

– Vi försöker göra sådant också. Som vårdcentralsprojektet i miljon­programsområdet Bergsjön. Vi ville ge medborgarna en bit av paradiset, i kärnan finns fyra tropiska växthus. Den höjer uppenbarligen statusen i ett utsatt område.

Okej då. Men bostadsbristen, hjälp oss att fixa den Gert!

– Finns det ens en bostadsbrist? Jag skulle vilja hävda att det inte gör det. Att vi egentligen har den sammanlagda bostadsyta vi behöver för våra behov.

Det låter ju absurt!

– Jag menar så här: i miljonprogrammet där man mest byggde treor bor ofta underprivilegierade människor trångt. Ibland kan åttatio personer bo i en lägenhet avsedd för fyra personer. Samtidigt så är det många äldre som bor ensamma på stora ytor i villor och våningar.

– Det skulle alltså behövas en ökad rörlighet mellan bostäder för att utnyttja det vi redan har. Och det kan man initiera politiskt.

Som att skippa ”flyttskatten”, som Villaägarna kallar den?

– Visst. Och när det gäller att bygga nytt: gör inte om miljonprogrammets misstag att bygga kvalitetsmässigt billigt och estetiskt fattigt till de breda befolkningslagren! Alla borde ha rätt till en rik arkitektur. Det handlar om fördelningspolitik.

13.52

Touchdown, Landvetter.

In i Gerts svarta BMW. Han berättar om hotellet han ritat som ska byggas här, intill inrikeshallen och som ska ha ”en fasad av perforerad plåt där ett stort antal av världens flaggor visar sig”.

Parkering. Promenad. Nästan framme. Fixar sushi från stället tvärs över gatan. ”Ta en 11-bitars!” ropar Gert och försvinner bort. Jag beställer nervöst. Äter han ens fisk?

15.01

Hittar Gert i arbetsrummet. Han håller upp ett foto på sig själv som vältränad pudelrockare.

– Jag var långhårig till 1990.

Farfar fabrikören på oljemålning. Böcker om allt från Le Corbusier – arkitekten som ville radera ut Gamla stan – till fotokonstnären Andres Serrano; känd för att ha plåtat ett krucifix nedsänkt i kiss.

Arkitekturmagasin i högar. Sol från sydväst flödar in. Här skulle man kunna leva tills man dör fast nu kommer en kollega och frågar om kakelprover till en pool vid en privatvilla.

Ut i ritningssalen.

– Alla svartklädda är arkitekter, de som bär grått är ingenjörer, säger han.

Vidare genom huset och in på kontorsavdelningen där det bland annat arbetas med textil och ritas kontor till den grenen av verksamheten. Någon ropar:

”Hallå Gert, härligt! Kan vi ta ett samtal imorgon?”

Passerar den hårddisksurrande visualiseringsavdelningen, där kontorets ritningar på ett nästan trolleriaktigt sätt blir till tredimensionella bilder så att uppdragsgivarna och tävlingsjuryerna kan se hur husen och inredningarna tar sig ut.

– Kräver massa datorkraft.

I en passage mellan alla dessa rum där verksamhet pågår finns ”höghuskyrkogården” med modeller av skraporna som aldrig blev, bland annat

”Hylliepitten”. Han håller den i handen och skrattar.

15.51

Skymning. Motorled. Människor som tänder lampor i sina hem.

– Jaha, du vill prata Husdrömmar nu.

Just det. Gert Wingårdh sitter i BMW:n och jag bredvid. Susar fram mot nästa mål.

Husdrömmar är realityserien i SVT där han tillsammans med programledaren Pernilla Månsson Colt hälsar på hos människor som startat storslagna drömprojekt, ”nybyggen och renoveringar”. Och där Gert griper in och hjälper på traven.

Det här som din tv-serie är ett exempel på, alltså att besattheten av hemmet som kanske bara överklassen och den övre medelklassen hade råd med att driva förut, har ”sipprat ner till folket”. Är det en hållbar tes?

– Visst. Det är precis som med maten. Resan den har gjort hos människor. Förr kokade man sönder torsken och brände upp sina biffar och visste inte vad olivolja var. Men så kom de här kockarna i tv och tidningar och man ”förleddes” in i matlagningen och i dag är folk väldigt kunniga, gör vällagad mat, och känner sig trygga när de gör det.

– Så tycker jag att det ska vara också med arkitektur. Jag vill vara med om att skapa en trygghet där man kan känna att någon byggare inte lurar skjortan av en.

Men det här besatta svenska bosurfandet på Hemnet, vad beror det på?

– Jag vet inte vad Hemnet är! Vad det handlar om är att man ställer större krav på sitt boende i dag. Vi har tagit oss upp i behovstrappan. Alla har gjort en resa uppåt. Allt sker i det jävla gemensamma köket i ett jävla gemensamt liv. Det är det som driver oss i det du kallar bodrömmandet.

Tysta nu. Bilen ilar vidare. En regnbåge skimrar över Borås. Glimmar det en glasad skatt vid dess slut?

16.35

Invigning av kontorstillbyggnaden som Wingårdhs firma ritat i stadsdelen Viared i Borås.

Massor av uppklädda människor, anställda på it-företaget Centiro, gäster. Skumpabord.

Ombonad loungelyx, inglasade kontorsrum som fått namn från filmeposet Star Wars. Chillouthörnor med svartvita fotografier från dekadensdiskot Studio 54 i New York. Regnet faller och faller där ute. Komplimangerna haglar här inne.

17.36

Vd:n säger till Gert: ”You fought with us Gert!” och Gert svarar: ”Jag vill vara en människa som skänker kraft och möjliggör saker, och nu ska jag göra något ryskt, jag kysser dig på kinderna!”

18.49

– Oj, nu gick vi utan att säga hej då till beställaren.

– J-lar också! Glömde halsduken …

Han sliter i glasdörren men förgäves. Gert Wingårdh är utelåst från skapelsen han ritat.

Rullar iväg från parkeringen. Ett sms plingar till. ”Är du ledsen för att jag inte kommer in till stan?”

Hans fru. De har en stor lägenhet i Göteborg men bor också vid kusten i ett tillbyggt torp.

Jag har tänkt på en sak, du har gjort den här skulpturen i Skåne, i konstparken Kivik Art Centre, som är en brant trappa som reser sig rakt ut och upp i luften. Himlatrappan, vad symboliserar den?

– Att det är tungt. Ett tungt arbete på vägen till himlen.

Men ett projekt som Nationalmuseum, alldeles snart öppnas det ju, och du kan pusta ut …

– En sådan restaurering av en statlig kulturinstitution görs kanske vart femtionde år. Och den normala känslan när ett så här stort projekt är klart, ja det är att lagt kort ligger, att nu är det för sent att göra ändringar. Nästan alltid kommer man på bättre lösningar efteråt … Fast i det här fallet. Det finns inget som inte blev bra, känns det som.

– Det är också ett speciellt projekt eftersom det är så många inblandade, som har gjort sin del av den nya kostymen. Mitt kontor har gjort kavajen, och den sitter bra.

Långa tysta pauser nu. Plötsligt börjar Gert Wingårdh prata om att ”varva ner”. Att han ska försöka föra fram någon annan i strålkastarskenet. Nämner namnet på en presumtiv kronprins.

Mitt inne i mörkret passerar vi tolv timmars arbetsdag. Snart sätter nattens svenska bo­drömmar in.