Georgi Gospodinov: ”Populisterna är ett slags vampyrer”

Vi har ett överskott av det förflutna och ett underskott av minnen. Det menar den Bookerprisade bulgaren Georgi Gospodinov.

”I min roman skildrar jag Mircea, som hela sitt liv arbetat på en rumänsk fabrik. Han drömmer om att åka till New York och se en utomhuskonsert med Simon and Garfunkel. När han senare blir dement minns han inget av alla år på fabriken, han minns bara New York, trots att han aldrig var där. På så sätt kan det som inte händer bli viktigare än det som faktiskt händer.

Jag fick idén till boken för ganska många år sedan, att man skulle inrätta ett vårdhem där dementa kunde leva i den tidsperiod som de kände sig mest hemma i – där man återskapade inredning, musik, lukter och så vidare. Jag såg framför mig hur kliniken snart skulle locka friska människor, som ­längtade efter det förflutna och hur ­politikerna sedan skulle slå mynt av den l­ängtan. Att det slutligen skulle hållas folkomröstningar, där ­länderna bestämde vilket årtionde de för evigt skulle återskapa. Jag skrev ner idén i min anteckningsbok – och glömde bort den.

När populisterna började använda det förflutna politiskt påmindes jag om mitt uppslag. Jag kände att något var på väg att hända. 2016 fick vi Brexit och Trump. Jag förstod att min ursprungligen så oskyldiga idé inte längre var så okontroversiell. Det kändes med ens viktigt att boken blev skriven, att min karaktär Gaustin kunde inrätta den första kliniken.

Det var min generations viktigaste årtionde. Vårt 1968

Populister är ett slags vampyrer som suger blod ur det förflutna. Romanen handlar mycket om minne och minnet som en röd linje, som håller oss kvar i nuet och i det förflutna. När minnet blir sämre överskrider det förflutna linjen. Som nu, när allt färre har egna minnen av andra världs­kriget så kan krig åter bli möjligt. Vi har ett överskott av det förflutna och ett underskott av minnen.

Jag lade ner mycket research på vilket decennium respektive vilket europeiskt land jag skulle välja. Jag föreställde mig att det skulle vara svårt för ett land som Sverige, som har så många bra decennier att välja mellan. I mitt hemland Bulgarien skulle det också vara svårt, men av motsatt anledning.

Själv skulle jag vilja tillbringa en eftermiddag i 1968. Det är året jag föddes och något av en personlig besatthet. Sedan skulle jag vilja leva en vecka på 1990-talet. Det var min generations viktigaste årtionde. Vårt 1968.”

Berättat för Peter Fröberg Idling.

Ur Vi Läser nr 3, 2024

Läs mer:

Ingela Strandberg: ”Alla ­poeter skriver om döden och kärleken”

Yukiko Duke om vårens bästa böcker: ”Går rakt in i hjärtat”