George Saunders får det skruvade att verka sant

Den amerikanske författaren Sanders skapar skruvad och lysande arbetarlitteratur i science fiction-kostym, skriver vår recencent Oline Stig.

  • 4 min
  • 27 jul 2021

// David Crosby

George Saunders får det skruvade att verka sant
Oline Stig

Lyssna på artikeln

Den amerikanske författaren Sanders skapar skruvad och lysande arbetarlitteratur i science fiction-kostym, skriver vår recencent Oline Stig.

Ibland grips jag av den lyckliga känslan av att litteraturen kan göra vad som helst. Den kan, för att använda ett slitet uttryck, föra oss till andra världar, den kan belysa och vidga verkligheten och den kan – vilket är fallet med George Saunders noveller – vränga verkligheten ut och in.

I hans berättelser är världen mer eller mindre skruvad och ändå är den lika igenkännbar som ett par sockor som av misstag hamnat på avigsidan. Inte för att det är nytt att balansera på detta sätt mellan realism och fantastik. Men Saunders är så skicklig att fiktionen, åtminstone i läsögonblicket, känns helt och hållet sann.

För de som inte är bekanta med George Saunders är han en av USA:s mest namnkunniga novellister, verksam sedan 1990-talet och flerfaldigt prisbelönt för sina novellsamlingar och kortromaner, senast romanen Lincoln i bardo.

Pastoralia och andra noveller är en tjock volym med berättelser från fyra olika samlingar. Ett läsråd är att inte överdosera intaget: Saunders noveller, skickligt översatta av Niclas Nilsson, gör sig bäst en och en. Läser man för många i sträck finns risk för mättnad och lätt svindel.

I titelnovellen Pastoralia befinner vi oss i en odefinierad framtid på ett slags historisk upplevelsepark, där besökarna får gå runt och bekanta sig med hur folk levde förr i tiden. Jagberättaren spelar rollen som grottmänniska och förväntas äta insekter och utstöta gutturala läten när någon sticker in huvudet i boningen. Problemet är att hans kollega Janet vägrar följa reglerna, hon pratar engelska, super och svär och jaget hamnar i svåra kval om han ska anmäla henne för ledningen eller inte. Ett annat framtidsscenario finns i novellen Jon där en grupp ungdomar är försökskaniner på ett forskningslaboratorium där man mixtrar med deras hjärnor och minnen, alltmedan man förser dem med märkeskläder och prylar och matar dem med lyxmat och underhållning. Det finns många noveller som förtjänar att nämnas. Men den roligaste och mest drastiska av dem alla är nog Sea Oak, där en död gammal moster stiger upp ur graven och löper amok på sina slashasar till systerbarn.

Ett genomgående tema i Saunders noveller är klassperspektivet. Det är de utan makt som porträtteras, de lågavlönade knegarna, de som föraktfullt i folkmun brukar kallas white trash. Man skulle kunna kalla Saunders en arbetarförfattare i science fiction-kostym. Hans lojalitet och medkänsla är tveklöst med de lottlösa. Och novellerna – lästa samlade så här – ett satiriskt pärlband över ett Amerika i den yttersta av tider.


Oline Stig

Fler utvalda artiklar