George Saunders är en skicklig novellist – men sympatin är villkorad

En gammal alkis får minnet raderat. I en underjordisk temapark är berättaren statist på livstid. George Saunders novellsamling Befrielsedagen är fantasifull – men är det en välsignelse eller en förbannelse?

Befrielsedagen
Noveller
Författare: George Saunders
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Albert Bonniers

Livlig fantasikan vara både en välsignelse och en förbannelse för en författare. Det blir tydligt i George Saunders Befrielsedagen. Saunders är en fenomenal novellist, men emellanåt spinner han iväg i scener som är ungefär lika engagerande som när någon återberättar en ovanlig dröm.

I bokens andra novell – De dristiga handlingarnas mamma – är det lämpligt nog just en aspirerande författares fantasi som är tongivande. Hon har fått några timmar skrivtid, medan make och barn är upptagna med annat. Hon har en författares dubbla blick, där vilken bagatell som helst kanske kan förvandlas till text. Titlar och otyglade berättelser tränger sig på från alla håll – ”Varför stod hon med en konservöppnare i handen? Hmm. Det kunde vara något. ’Den trofasta lilla öppnaren.’ Konservöppnaren George var en drömmare.”

Det är underhållande. Hon infogas samtidigt i ett av samlingens övergripande teman – människor som reduceras till funktioner i någon annans händer. I Ghoul är berättaren en livslång statist i en underjordisk temapark, gåtfullt nog utan besökare. I Elliot Spencer har en gammal alkis fått sitt minne raderat och agerar lojal demonstrant i en oklar politisk kampanj. De är med andra ord bara ett slags buktalardockor, förslavade och underkastade en obegriplig ordning.

Saunders noveller kan ses som olika gestaltningar av de osynliga fängelser vi alla bebor – sociala, ekonomiska och så vidare. Men i vidare mening blir även novellernas personer blott marionetter i Saunders trådar. Han är som sagt en skicklig författare, ofta rolig, men samtidigt skrattar man på novellpersonernas bekostnad – åt deras fåfänga, inbilskhet, löjliga drömmar. Den sympati de väcker är ständigt villkorad. Och i slutänden känns det kanske inte så sympatiskt.

Ur Tidningen Vi 2023 #7.