”Genans och värdighet” lär oss något om kulturkanon

Nu ges Dag Solstads roman Genans och värdighet ut i Sverige igen. Ulrika Knutson råder både de som vurmar och de som varnar för en kulturkanon att läsa berättelsen om lektor Elias Rukla.

Genans och värdighet
Roman
Författare: Dag Solstad
Översättning: Lars Andersson
Förlag: Ordfront förlag

Lektor Elias Rukla, 53, huvudlärare i norska vid Fagerborgs gymnasium i Oslo, vantrivs i sin tid, alltså i vår tid. Visserligen skrev Dag Solstad sin roman om Rukla redan 1994, men den har inte åldrats – i Lars Anderssons tidlöst viga översättning – lika mycket som vi andra. Det är snarare vi som har närmat oss romanen, åtminstone vi som obönhörligt grånat, ledsnat, slappnat av, så som vi alla gör om vi har lyckan att få leva.

Dag Solstad är en av Norges, varför inte Europas, största författare. Hos oss hade han glansdagar under 70- och 80-talet, då alla hans böcker översattes till svenska. Men branschen tröttnade tvärt. Det fick väl räcka med Knausgård. Romanen om Elias Rukla – Genans och värdighet – blev dock en succé internationellt, och 2005 fick Lars Andersson uppdraget att översätta den. I Sverige uppmärksammades den föga. Desto roligare att Ordfront inte ger upp, utan envisas med att ge ut romanen på nytt!

Ingen som är för eller mot tanken på kulturkanon har råd att avvara denna bok.

Romanen om Elias Rukla är en klassisk tragedi, men som sådan ­ovanligt munter. Den börjar en regnsjuk dag i ­oktober. Rukla vaknar som vanligt bakfull, men dunkande tinningar ska inte hindra honom från en besjälad dubbeltimme i norsk litteratur. Avgångsklassen ska närläsa Henrik Ibsens Vildanden. De odödliga gestalterna dissekeras under lupp: fotografen Hjalmar Ekdahl och hans livslögn, den unge Gregers Werle och hans sanningsanspråk, ”den ideale fordring”, lilla Hedvig och hennes symboliska vildand i en skokartong på vinden.

Just denna höst har Elias Rukla upptäckt något nytt i dramat, något unikt nytt! Nämligen att bifiguren doktor ­Relling, den gamle cynikern, en gång ­varit förälskad. Tidigare har Rukla bara sett Relling som språkrör för Ibsens förnumstigheter, men här glimmar han till som människa av kött och blod. Bifiguren får glänsa i egen rätt en kort stund.

De tröga tonåringarna driver Rukla till gränsen.

Om Rukla är upphetsad av sin insikt så lyckas han inte värva eleverna för den. De halvligger i bänkarna och stirrar som döda torskar på sin lärare. Ingen är intresserad, och vad värre är, de döljer inte ens sin leda. Rukla uppfattar deras uttråkade hållning som ett angrepp.

Rukla tänker inte fjäska för sina tröga elever. Han vägrar modernisera Ibsen. Att lilla Hedvig begår självmord – ett ämne som diskuteras på ett helt annat sätt än i Ruklas ungdom – tänker han inte spilla ord på. Han har sin unika insikt om Rellings förälskelse, den som för en gångs skull lyckats engagera hans eget, uttråkade 53-åriga ego. Allt detta är en del av tragedin, att tonåringarna och den medelålders mannen parallellt förtvinar av leda.

Rukla har ju en gång diat livsglädje genom litteraturen, men hans oförmåga att frälsa ungdomarna för klassikerna är nästan rörande. Detta är också en tänkvärd del av tragedin. På ytan har de fyra stora, Ibsen, Bjørnson, Kettilsson och Lie, en sorts idrottsstatus à la Bislett, men under ytan ruttnar de bort, i takt med att kulturintresset vittrar. Rukla är så svartsynt så han rent av börjar tvivla på demokratin. Och, handen på hjärtat, vem gör inte det i tider av fake news, trollfabriker och AI-­producerad kultur? Ojojoj, det är svettigt att tillbringa en dag i Ruklas sällskap.

De tröga tonåringarna driver Rukla till gränsen för vad en man kan bära. Han får ett utbrott. Han slår sönder sitt paraply, och skriker ”Fitta!” åt en intet ont anande flicka på skolgården. Liksom i dimma tänker han förundrat: ”Detta är ju en ­katastrof!” Ja, livet som han känt det är över.

En stor del av romanen består av tillbakablickar, där Rukla minns sitt studentliv, då han var en lojal vapen-­dragare till den filosofiskt begåvade Jacob Corneliusson, hegelian, marxist, pr-geni och tjejtjusare. Vännen gifte sig med den vackra Eva Linde, som han några år ­senare övergav. Rukla fick ta över den sköna – som nu också närmar sig de ­femtio, och har fetmat till. Men till skillnad från sin man Elias Rukla har hon börjat intressera sig för världen.

Vad gör Dag Solstad till en av Europas bästa författare? Hur förklara det sug som utgår från hans språk, den ­absoluta närvaron i texten, när han skildrar en uttråkad vit man i ett litet övermätt hörn av norra välfärds-Europa? Texten går som en naturstig genom landskapet, exakt där framkomligheten är bäst och utsikten vackrast. Den innehåller inget ­överflödigt, snobbar aldrig med dekorationer eller bjäfs. Solstad är ofta rolig, på ett stillsamt vis.

Jag har läst att Ibsen är en av Dag Solstads idoler, och varför inte? Men jag skulle varmt rekommendera alla som brinner för – eller emot – kulturkanon att läsa Solstad innan ni sätter ihop en sanktionerad kanonlista. För vad händer med litteraturen om uttråkade lektorer ska förmedla klassiker till tonåringar fulla av leda?

”Tar du livslögnen fra ett gjennomsnittsmenneske så tar du lykken fra ham med det samme”, säger Ibsens språkrör i Vildanden. Nej, inte i lektor Ruklas fall. Han behövde sin privata katastrof. Man riktigt hör hur munterheten ökar i takt med att hans egna livslögner rasar.