Ge oss fler rocktanter!

Varför finns det inga fula gamla tanter som sjunger lite vingligt? Rockande gamla gubbar med sådana attribut råder det ju sannerligen ingen brist på.

Under många år var det självklart att en artist skulle ha vacker röst, vara snygg, hel och ren och med eleganta kläder. Frank Sinatra och Dinah Washington. Sven-Olof Sandberg och Alice Babs. När Elvis Presley dök upp var det lite tuffare, men ändå välekiperat, och med sammetslen ton. I början av 60-talet kom så Bob Dylan och med honom som banbrytare fanns plötsligt en chans för alla som ville sjunga, men inte begåvats med tvålfagert ansikte och välmodulerad tenor. En chans för alla, utom kvinnorna.

Någon kvinnlig Bob Dylan kom aldrig.

Någon kvinnlig Bob Dylan kom aldrig, och den typen av röst i sopranregistret skulle heller aldrig ha fått skivkontrakt. Janis Joplin, som gick under, är undantaget som bekräftar regeln. I samma genre som Dylan fanns Joan Baez – men hon var sval, elegant och skitsnygg, med ett vibrato till sin klockrena röst som kunde haft huvudrollen i vilken tecknad Disneyfilm som helst – och Joni Mitchell, som var söt, mild och vän, fast med geniala texter och helt nyskapande musik, på en nivå långt över ­Dylans treackordsmässande. Kvinnor som kunde skriva låtar fanns det gott om på den tiden men för dem som inte ansågs söta och sjöng just ”vackert” fanns ingen väg framåt; så mycket frihet rymdes inte i det 60-tal då radikala män protesterade mot allt, utom kvinnornas gamla roller.

När andra saker i samhället rört på sig i frågor om rättvisa mellan könen, så står det här och stampar. Männen får se ut och låta hur som helst medan kraven på kvinnorna är fortsatt skoningslösa. Svenska sångerskor i alla popgenrer och generationer: Ann-Louise Hanson, Eva Dahlgren, Lisa Nilsson eller Zara Larsson, har alla höga vokala ambitioner och klär sig med utstuderad elegans. Det är möjligt att Ulf Lundell, Magnus Uggla, Plura eller Lasse Winnerbäck är oerhört uppsjungna och väljer sina jeans med omsorg, men det är i så fall inget de lyckats kommunicera utåt. Där är rösten blott ett nödvändigt redskap för att bära en text.

Jag vill inte säga att de sjunger dåligt eller är fula, men kvinnor har sällan haft det omutliga självförtroendet: att våga kliva fram på samma sätt. Det är lite synd, kan jag tycka. Rocktanter i alla länder, inta scenen, stå fast, grip tag och sjung ut! Musikvärlden behöver er. Det blir lite enahanda med bara gubbar.