Fredrik Sahlin söker tröst i filmens mörker

Världen är orolig, marken gungar, det spås bli en krigsvinter. Fly in i en glittrande sång- och dansfilm? Nej, gör tvärtom, tycker Fredrik Sahlin. Se en film som påminner om att det mesta faktiskt var ännu värre förr.

I orostider har vi en tendens att söka oss till den fjäderlätta och trygga underhållningen. Inte minst tonsatt sådan – Fred Astaire, Ginger Rogers och andra gamla musikalstjärnor sägs ha andra världskriget att tacka för sin framgång.

Och jo, antalet musikaler har ökat även under de senaste årens existentiella stålbad, där pandemi, krig och klimatkris har fått tillvaron att gå i moll.

Men är det egentligen kontraproduktivt att frossa i det glättiga i svåra tider? Kontrasten till verkligheten gör ju att livet då kan te sig ännu mörkare. Bättre att spegla sin samtid i gammalt elände, för att lättat kunna konstatera att det trots allt var sämre förr.

Utvandrarna (1971), Jan Troell

Stora stenar i åkern får plogen att gå sönder, barkbröd till middag, du kränks ideligen av husbonden, tvingas gå till kyrkan varje söndag bara för att bli åthutad av prästen som skrämmer vettet ur dig med svavelosande predikningar. Ve den som dansar eller gör något skoj, och skulle du ge efter för köttets frestelser blir du utstött ur samhället. När du flyr till Amerikat trängs du med hundratals andra i ett fuktigt och kallt kölsvin, där lössen festar på din kropp samtidigt som du sätter tänderna i härsket kött kryddat med fluglarver. Om du har tur, vill säga. Risken är att du dog av undernäring redan i koltåldern.

Det sjunde inseglet (1957), Ingmar Bergman

Den medeltida digerdöden var ingen lek. Den snabbt grasserande och böldbeväpnade sjukdomen får covid-19 att framstå som en kramgo kattunge. Folk dog som flugor, liken forslades fram på skottkärror genom smala urin- och bajsbestänkta gränder och brändes i illaluktande avfallshögar. Det är en farsot som spridit sig till många filmer men den som först pockar på uppmärksamhet i hjärnkontoret är Ingmar Bergmans kanske mest emblematiska drama från 1957, toppat med Riddaren Antonius Block och hans schackspel med Döden. Dramat sägs för övrigt vara en metaforisk bild av samtidens rädsla för kärnvapenkriget, där bibelns stjärna kallad Malört är en metafor för Bomben med stort B.

Mr Jones (2019), Agnieszka Holland

Det ukrainska folket lider och dör under den ryska invasionen, men det är på intet sätt första gången den väldige grannen försöker tvinga Ukraina på knä. Josef Stalins politik orsakade på 30-talet en förödande svältkatastrof (på ukrainska ”Holodomor”) som dödade miljontals ukrainare. Den polska filmaren Agnieszka Hollands drama från 2019 berättar om en oomsjungen hjälte kallad Mr Jones, en brittisk journalist som ser och upplever vidriga saker under sin resa i nuvarande Donetsk, och försöker få västvärlden att reagera. Det är hemska scener med högar av lik, döende utmärglade barn, mord, övergrepp. Till och med kannibalism.

Det handlar också om fake news, om despotiska världsledare som håller varandra om ryggen för att den heliga internationella handeln inte ska påverkas. Som någon säger i filmen: ”Historien går i cykler.” Det är sant, och djupt deprimerande.

De andras liv (2006), Florian Henckel von Donnersmarck

Filmmakaren Florian Henckel von Donnersmarck må ha ett nästan parodiskt tyskt namn men hans drama De andras liv är allt annat än skrattretande. I stället ett av de absolut mest insiktsfulla och välformulerade dramerna om vardagen i en totalitär regim. Vi följer en författare och hans skådespelande fru, och hur deras liv stukas av den östtyska säkerhetspolisen Stasi, men också hur en av Stasi-agenternas syn på verkligheten mjukas upp under det att han bevakar det nämnda paret. En påminnelse om att det för inte alltför länge sedan, i ett land nära oss, saknades både yttrande- och handlingsfrihet. Tänkte man då, när filmen kom 2006. Men nu när Sovjetunionen, förlåt Ryssland, spänner imperialistmusklerna igen känns filmen plötsligt otäckt aktuell.

Blonde (2022), Andrew Dominick

Den metoo-fällde filmbolagsbossen Harvey Weinstein var långtifrån den förste förbrytaren när det gäller sexuella övergrepp i Hollywood, utan snarare en representant för en räcka filmiska potentater som genom tiderna tagit för sig av både unga kvinnor och män. En av de utsatta var som bekant Marilyn Monroe. I filmen, baserad på Joyce Carol Oates hyllade roman, får vi uppleva förnedringen och exploateringen av henne från första parkett (nåja… det är ju ingen dokumentär). Det är en smärtsam studie i slentrianmässig, patriarkal självsvåldighet, där Norma Jeane Baker släpas på celebritetkultens Via Dolorosa. Filmen har fått kritik för att enbart måla Monroe med offerpensel, och till viss del kan det nog bero på att vi nuförtiden i film och tv är vana att få se kvinnor ta för sig – vara så kallade ”girl bosses”. Kvinnan som ett offer passar inte in i det narrativet, men jag tror nog att Norma Jeane Baker, om hon levde idag, skulle hålla med om att det var sämre förr.