Fredrik Sahlin: Oscarsgalans 10 största skandaler

Nakenchock, en smäll på käften och påhopp på presidenten. Oscarsgalan är fylld av skandaler. Fredrik Sahlin listar de 10 mest pinsamma ögonblicken och tror sig veta vad Ruben Östlund kommer att göra om han vinner i år.

10.

För länge sedan, på det flummiga 70-talet var det vanligt att människor tog av sig kläderna och sprang nakna framför kameran. Varför? För att synas. Nu har vi realitysåpor som Paradise Hotel för att tillfredsställa de behoven, men 1974 fick gayaktivisten Robert Opel för sig att småjogga näck över scenen på Oscarsgalan. Galans värd, den brittiske legendaren David Niven, behöll sitt lugn och konstaterade att ”Enda gången den mannen kommer att locka till skratt, är när han klär av sig och visar sitt tillkortakommande”.

9.

Ett av det mest (ö)kända öppningsnumren i den gyllene statyns historia inledde 1989 års gala – en elva minuter lång skruvad sak där dåtidscelebriteter som Rob Lowe och Merv Griffin dansade och sjöng fram en kalkonartad Snövitmusikal. Det var ett framträdande som satte spår. Inte bara för att det blev hårt sågat i media utan också för att Disney stämde galan för upphovsrättsbrott. Dessutom skrev en rad stjärnor, däribland Julie Andrews och Paul Newman, under ett offentligt brev som kallade påhittet generande och förnedrande. Showens producent Allan Carr fick inte jobba mer efter det.

8.

”Det var som att se ut över ett hav av klorin”, sa Sacheen Littlefeather när hon senare kommenterade sin insats vid Oscarsgalan 1973, där hon å Marlon Brandos vägnar gick upp för att inte ta emot hans pris för Bästa skådespelare. Hon vägrade hålla statyn i handen och läste istället upp stjärnans tal som gick ut på att han inte ville ta emot statyetten på grund av filmindustrins usla behandling av ursprungsbefolkningen. Trots Sacheen Littlefeathers respektfulla och lågmälda tal började publiken, alltså det vita klorin-havet, att bua. John Wayne lär ha fått reaktionärt tuppjuck och försökte släpa henne av scenen. Sacheen Littlefeather fick en officiell ursäkt av galans producenter – 50 år senare.

7.

Det var ett historiskt ögonblick när Sidney Poitier 1964 prisades för sin huvudroll i Liljorna på marken. Han var då den första afroamerikanen att vinna en Oscar för Bästa huvudroll. Noterbart är att han i sitt korta tacktal inte nämnde något om hudfärg eller om att hans vinst kunde bana väg för andra svarta. Men så var det också andra politiska tongångar då. #Oscarssowhite låg 50 år framåt i tiden. Poitier tog dock chansen när han fick en heders-Oscar 2002, och hyllade då de som banat vägen för afroamerikaner i branschen.

6.

Det var passande nog vid samma gala 2002 som Halle Berry blev första afroamerikanska skådespelerska att vinna en huvudrolls-Oscar (för rollen i den eminenta thrillern Monster’s ball). Hon var så tagen att hon nästan grät fram sitt rörande tacktal, där hon sa att den här vinsten förhoppningsvis öppnade filmbranschens dörrar för fler svarta kvinnor. Det kändes som en självklarhet att hon skulle få rätt, vilket hon i och för sig också har fått – men just den Oscarkategorin har sedan dess inte vunnits av en enda svart kvinna. Får se om det blir ändring på det i år.

5.

Många är de som tagit chansen att deklarera sina politiska åsikter på scenen och en av de mest vältaliga var dokumentärfilmaren Michael Moore som var het som nybakt äppelpaj i 00-talets USA och presidenten George W Bushs hårdaste kritiker. När Moore vann Oscar 2003 för Bowling for Columbine gick han loss i en minnesvärd Bush-bash. ”Vi dokumentärfilmare gillar verkligheten, för vi lever i låtsastider med en låtsas-president som går ut i krig av påhittade anledningar. Vi är emot det här kriget, Mr Bush! Shame on you Mr Bush!” Många buade, lika många applåderade och galans producenter la till slut på musik för att få Moore att sluta.

4.

Den gamle skräckmästaren Alfred Hitchcock var nominerad ett flertal gånger men vann aldrig någon Oscar för sina numera klassiska filmer, vilket ju var ett tjänstefel av juryn. Så tyckte nog även Hitchcock. 1968 fick han dock en heders-Oscar, vilket Psycho-skaparen inte verkade vidare glad över, i alla fall om man ska döma av det mycket lakoniska och cirka en (1) sekund långa tacktalet: ”Thank you”. Den stående ovationen blev desto längre. Tolv minuter vilket lär vara Oscar-historiens längsta.

3.

Det är 1992 och silverryggen Jack Palance kliver upp på scenen och säger: ”Billy Crystal… Ha! Mina bajskorvar är större än han” (det låter mindre infantilt på engelska) och syftar på motspelaren i filmen City slickers som han just vunnit Bästa biroll för. Han fortsätter med att, på ett skämtsamt sätt, kommentera åldersrasism i branschen och visar sin styrka genom att göra armhävningar på en hand. Imponerande och på något sätt avväpnande vackert av en då 73-årig man.

2.

Ett Oscars-ögonblick som vi aldrig lär glömma är så klart Will Smiths psykbryt på förra årets gala. Han och skådespelande frun Jada Pinkett Smith sitter lägligt nog längst fram när komikern Chris Rock drar ett skämt om den senares rakade skalle – utan att känna till att hon lider av åkomman alopeci (som får håret att falla av). Will Smith skrattar först men går sedan upp på scenen och ger Rock en örfil, som ekade över hela världen. Smith avslutar med att ropa ”Leave my wife’s name out of your fucking mouth”. Will Smith är nu portad från galan i tio år.

1.

En örfil i all småbrutal ära, men inget annat Oscars-ögonblick är så smärtsamt att se om, som det från 2017 när pristutdelarna Warren Beatty och Faye Dunaway ropade upp fel vinnare av det mest prestigefulla priset, Bästa film. Striden stod främst mellan den hyllade lågbudgetfilmen Moonlight och den påkostade Hollywood-musikalen La la land. Beatty öppnade kuvertet såg förbryllad ut, lämnade det till Dunaway som ropar La la land! De segerrusiga producenterna hinner hålla tal i nästan tre minuter innan det visar sig vara en blunder, att det egentligen var Moonlight som vunnit. Det var en kaotiskt underhållande scen att betrakta när det skedde, men när jag ser den nu fylls jag av så mycket sekundärskam att det gör ont.

Bonus-spådom:

Det svenska framgångståget Ruben Östlund rullar in i Hollywood 2023 och vinner Oscar för Bästa film med Triangle of sadness. Han tar till sitt patenterade Guldpalms-stunt och får den stela juvel- och designerbärande publiken att gemensamt vråla ur sig ett primalskrik som lyfter taket på Dolby theater. Östlund bärs sedan bort av galans vakter eftersom han vägrar lämna den scen som han så hårt kämpat för att få inta. På väg ut, hängandes i vakternas famnar, ger han fingret åt de många kritiker som inte hyllade denna hans mest framgångsrika film.

Kanske.

Vi får se när årets gala går av stapeln natten till den 13 mars.