Från Brechts erotomani till Wittgensteins celibat

Florian Illies bok Århundradets sommar blev en internationell succé för tio år sedan och flera författare kopierade konceptet. Nu skildrar han ännu en gång kärlek före katastrofen, men det blir inte lika bra som förra gången.

Kärlek i hatets tid
Sakprosa
Författare: Florian Illies
Översättning: Jesper Festin
Förlag: Norstedts

Hundra år efter första världskrigets utbrott utkom en smått fenomenal bok – tyske Florian Illies Århundradets sommar. I den tecknade han livet året före katastrofen, genom ett par handfullar mer eller mindre bemärkta personer. Ännu ovetande om vad som väntade ägnade de sig åt sin vardag. En mosaik av smått och stort, som nutidsläsaren ser genom tragedins optik.

Greppet var mycket välfunnet och kopierades snart av Ian Buruma i hans År noll och av Elisabeth Åsbrink i 1947.

Och nu återanvänds det även av Florian Illies själv, i Kärlek i hatets tid. Den här gången är tidsramen 30-talet och ett stort antal kulturpersoners trassliga kärleksliv. I myllret ses bland andra Leni Riefenstahl, Hermann Hesse, Simone de Beauvoir, Klaus Mann, Marlene Dietrich, Walter Benjamin och så vidare. De förenas i sin ofta oortodoxa inställning till kärlek och samliv – allt från Bertold Brechts sorglösa erotomani till Ludwig Wittgensteins krampaktiga celibat.

Det är lätt att se lockelsen i upplägget. Det utlevande 20-talet som övergår i 30-talets sluttande plan mot avgrunden. Kärleken som tema. Kulturikonernas sängkammarliv bakom deras mästerverk.

Problemet är att när Illies radar upp den ena otroheten efter den andra huvudlösa förälskelsen så blir kärleken trivial. Det som där och då var på liv och död framstår ofta såhär en mansålder senare som lite löjligt. Av en aldrig så brinnande passion återstår bara aska.

Tack vare Florian Illies stilistik förblir det ändå njutbar läsning. Han är en mästare på att inleda sina korta scener med en välfunnen och ofta överraskande mening. Exempelvis ”Varje gång han känner på sig att ett världskrig står för dörren får Heinrich Mann lust att gifta sig.” (Samtidigt borde en redaktör ha sagt åt honom att stryka sista meningen i var och varannan scen, eftersom han har en olycklig ovana att med en lätt ansträngd knorr understryka vad som just har gestaltats.)

De enskilda ödenas pusselbitar bildar också bilden av en politisk och kulturhistorisk epok. Sakta men säkert blir det omöjliga möjligt. Med ens har Hitler helt osannolikt utsetts till rikskansler. Följden är omedelbar. Bokens tyska huvudpersoner, som ofta är judar eller homosexuella eller både och, sparkas från sina jobb, beljugs i pressen, misshandlas på öppen gata, får se sina hem slås sönder i husrannsakningar. Inom loppet av några veckor vidtar en veritabel exodus, när flertalet av dem flyr med lätt packning mot gränsen.

Och när deras öden i den vilsna exilen följer på varandra, ett efter ett efter ett, får boken också den angelägenhet som saknas i de fladdriga förälskelserna.