Framtiden är den bästa av världar – Aase Berg ser ljuset i tarotkort

Efter ett bedrövligt 2022 undrar vi förstås om nästa år blir bättre. Allt fler söker svaren i tarotkort och vi bad författaren Aase Berg – vars första jobb var att spå kunder i telefon för 19.50 i minuten – att syna korten. Glädjande besked: Det ser fantastiskt ut.

Jag har ruskat liv i mitt gamla alias, Solveig. Hon har suttit i en skrubb i 30 år med en tarotkortlek i varje hand. Den ena är den oemotståndligt kitschiga kortleken som den brittiska ockultisten Aleister Crowley tog fram. Den är komplex och svårtydd eftersom Crowley var ovanligt galen för sitt skrå. Men i skepnad av den ringrostiga Solveig är det nog bättre att använda Rider Whites kortlek, den oftast avbildade, lämplig för nybörjare.

Hur blir mitt 2023, frågar jag korten. Jag kanske borde ställa en mer öppen fråga, i och för sig, för vem utom jag själv bryr sig om min privata framtid? Men ni får se det som en spegel: om mitt kommande år blir bra så blir säkert ert det också, jag kan ju knappast sitta och softa i min ensamhet om världen runtomkring går under. Eller, det kanske jag kan? Mitt födelsekort ur stora arkanan är Eremiten: en introvert mupp med noll behov av social kontakt och zombieartat psykiskt normaltillstånd. Och new age är en självcentrerad praktik. Krafterna som påstås påverka livet brukar sällan kopplas till politiska skeenden eller ideologier.

När jag blandar dansar korten ödesbalett i mina händer, styrda av, ja, vad? Universum? Kvantfysik? Men när jag lägger det keltiska korset råkar jag tappa det tionde kortet på golvet, med baksidan upp. Jag har glömt bort att varje sån här detalj är tecken från makterna, så jag lägger tillbaka det på sin plats i korset utan att tänka mer på saken. Korkat.

Jag tar snabbt in den samlade bilden, utan att tänka. Det är viktigt att kringgå medvetandet när man spår i tarot. På så vis påminner det om psykoanalysens fria associationer. Spontan slutsats: Wow! Det ser superbra ut! Allt stämmer!

Den lite mer reflekterande analysen krånglar visserligen till det en del, men jag får snabbt rätsida på det som verkar ens i närheten av negativt. Till exempel kortet som berättar om framtida hinder, det verkar konstigt. Hur kan Lyckans hjul vara ett hinder? Efter moget övervägande kommer jag fram till att det inte alls handlar om någon aktuell motgång – Lyckans hjul kan också stå för fullbordan. Jamenvisst! Det här måste betyda att livets hinderbana är fullbordad. Det blir inga mer problem alls faktiskt, nånsin.

Men det är ett kort jag först verkligen inte lyckas vända till något konstruktivt: resultat- och summeringskortet. Det är ett kort ur lilla arkanan, inget dunderfilosofiskt eller flashigt kort alltså, utan mer kopplat till vardagslivet. Lilla arkanans svärdsvit innehåller rätt många brutala bilder (även om de flesta otäcka kort brukar betyda nåt i stil med ”en ny början”, till exempel Döden och Djävulen), och det här är ett av de jävligaste: En kvinna försedd med ögonbindel står inramad av åtta svärd, som instängd i en bur. Hon symboliserar känslan av att vara fånge under sina egna problem och vara oförmögen att ta sig ut. ”Ingenting kan få dig att känna dig mer negativ än du gör just nu” är tolkningen enligt en handbok. Men va fan, hela läggningen är ju positiv? Och jag är inte ett dugg deprimerad, har inte ens några större problem för tillfället. Men – det var ju det här kortet jag råkade fumla med: det kanske egentligen ville hamna uppochned? I så fall har det en helt annan innebörd: ”Frihet, kraft, en ny början.” Yes, där satt den, jag visste det! 2023 kommer att bli fantastiskt!

Det kostade 19.50 i minuten.

Okej, hur känns det nu då, när jag är klar med mitt krampaktiga självpeppningsförsök, med korttolkningarna som onödigt komplicerade positiva affirmationer? Hade det inte räckt att stå framför spegeln och mässa Jag är underbar? Korten lämnar mig med ett löfte om att allt ska bli bra, men hur detta ska uppnås är mer oklart. Attityden är viktig, den som sumpar en chans på grund av rädsla eller tvivel får skylla sig själv. Kortdesignen tycks vara gjord med utgångspunkten att alla människor har miserabla liv, och om korten bara antyder minsta lilla positiva förändring så suger det stackars offret i sig tröstmjölken som en övergiven vombatunge.

Nu dyker plötsligt verkligheten upp, en sengångare med tom blick kommer hasande in i rummet. Nej, skojar, det är min tonårsdotter som undrar vad jag gör. Jag visar läggningen och berättar att jag faktiskt jobbade som professionell tarottolkare en gång i tiden. Hon kvicknar genast till. ”Men mamma, du är ju ikonisk! Du måste spå mig! Tarot är skitstort på Tiktok!”

Jag försöker förklara för det vidskepliga barnet att jag egentligen inte tror på det här, jag bara lajvar new age just nu för en artikel. Jag tror inte på ”energier” och ”vibrationer”. Jag tror inte att min ”andlighet” kan påverka kortens ordning under ritualen när man blandar. Jag tror inte att slumpen har ett syfte och vill kommunicera med just mig under namnet Ödet. Numera anser jag att slumpen är tom, mekanisk och meningslös, och om man ska tolka in tecken i sammanträffanden så är man snarare på väg mot en paranoid psykos än i kontakt med nån sorts transcendental feeling. Jag är så långt ifrån aurakärring man kan vara, absolut inte i kontakt med min ”inre själ” eller nåt totemdjur typ enhörning, och jag blir direkt aggressiv av personer som inte vet vad ordet ”spirituell” betyder.

Jag tycker också att det är märkligt att man kan sätta så stor tillit till intuition och magkänsla. Visst, ”följ ditt hjärta” funkar säkert i vissa lägen, men bara om du har koll på hjärtats nyanser och riktning. Annars kan kärlek till din like utmynna i hat mot din olike. Den tanklösa känslomässigheten är inte bara härlig utan också farlig. Vi har trots allt, förutom hjärtat, en reptilhjärna.

I min ungdom däremot, då var jag ett lätt offer för new age. Min livliga fantasi och min poetiska känslighet sökte ett uttryck, jag kände mig större än mallen det vardagliga samhället försökte pressa in mig i, men där jag kom ifrån saknades traditionen att klä visionära tankar i nyanserade ord. Därför hade det legat nära till hands att bli kristen, där är ju nyanseringskonsten också lite sådär, i det kristna språkbruket är vaga floskler vardagsmat: ”Ljuset ska segra över mörkret” är till exempel en mening jag minns att nån präst hävde ur sig på fullt allvar i en predikan. Men mina föräldrar var hårdnackat emot allt som hade med kyrkan att göra. Att även new age-rörelsen dominerades av klichéer störde mig inte, för mina verktyg var klumpiga och jag var fruktansvärt obildad.

För att förena nytta med nöje sökte jag så småningom jobb som spådam. Det var ett skumt finskt företag med betaltelefonnummer, det kostade 19.50 i minuten, vi satt i en dunkel lägenhet i halvslummen runt Södra station i Stockholm. Allt var fetbluff, såklart. Chefen såg jag aldrig röken av, han satt väl i nån bastu i Esbo och räknade tusenlappar på fyllan. Jag fick en vanlig kortlek och ett A4 med instruktioner (Hjärter 2 = du kommer snart att möta kärlek) och uppmanades skaffa ett alias. Det hade lika gärna kunnat vara en porrtjänst. Det var då jag döpte om mig till Solveig.

Men jag är ambitiös och gillar inte slöseri med tid, så jag satte mig in i konsten att spå ”på riktigt”, och fick snart nog av att så mycket av profiten hamnade på andra sidan Östersjön. Därför startade jag eget företag, med bokföring och allt. Sökte till och med Starta Eget-bidrag. Jag snodde med mig mina bästa klienter, bland annat en återkommande herre som jag misstänker var vapenhandlare eller smugglare, för det var ständigt en massa ”objekt” som skulle förflyttas mellan staterna i före detta Sovjet, plus en soc-chef från en mellansvensk stad som gillade pardans och krogragg. Jag skaffade en seriös tarotkortlek, läste högar med böcker som jag köpte för dyra pengar på Vattumannen, Stockholms flummigaste bokhandel, och gick till och med en kurs i nån livmoderliknande plyschkällare där jag tog fram min inre fågel. Klart man förr eller senare ser en inre fågel, om man självsuggererar tillräckligt länge. Det kunde ha gått käpprätt åt helvete.

New age kan verka fantasifullt men är i själva verket ytterst begränsat. Språket är ofta hämtat från poeternas avskrädeshög av oanvändbart banala metaforer. Inom nyandligheten går det faktiskt inte att vara smart. Det finns en gräns för hur länge man kan hålla på med tarot och auror och kristaller om man har fördjupningsförmåga och anlag för kritiskt tänkande. Dessutom är kostnaden för kurser och flumrekvisita närmast i nivå med scientologernas prislista.

Jag kom inte vidare med new age av det enkla skäl att jag ville uppnå precision och nyansering, istället för det som de flesta new age-anhängare söker, nämligen bekräftelse och helhet. Som Christer Sturmark skriver i boken Upplysning i det 21:a århundradet apropå den jungianska synkronicitetstanken – idén om meningsfulla sammanträffanden – som har övertagits av new age-rörelsen:

”Varför är det då så populärt att tro på synkronicitet? Kanske för att det sätter det egna jaget i centrum. Man blir viktig: ’Detta kan inte vara en slump, universum måste ha en mening med att just jag upplever just detta nu.’ Universums magiska krafter samspelar just för mig.”

Vanlig hederlig narcissism, alltså.

Men innan jag helt gav upp om det narcissistiska andlighetsprojektet undersökte jag de mörkare skrymslena av vidskepelse. Det var då jag upptäckte Aleister Crowley (1875–1947): ockultist, profet, tarotdesigner, författare, magiker, äventyrare och grundare av religionen Thelema. Han var en karismatisk aristokrat som experimenterade vilt med sex, droger och magiska praktiker, och som fick epitetet ”världens ondaste man” i den brittiska pressen, vilket inte tycks ha bekymrat honom nämnvärt. Mest känd är han kanske för The Book of The Law vars budskap alla subkulturella nördar världen över fortfarande har koll på: ”Do what thou wilt shall be the whole of the Law”.

Crowley fick nog en rejäl svacka i sin hybris när han fick för sig att bestiga världens svåraste berg K2 år 1902. Han var den första som besteg detta berg och än i dag dör var fjärde alpinist som försöker sig på en toppattack. Men han fick avbryta på 7 000 meter på grund av malaria och höghöjdshallucinationer som ledde till att han började skjuta vilt mot sina medklättrare. Vilket nerköp för självkänslan hos den som tror sig vara gudomlig.

Nuförtiden tror jag lika lite på min egen oövervinnerlighet som på Crowleys, så jag bestämmer mig för att söka professionell hjälp mot min tarotrelaterade överoptimism. Det krävs en utomstående för att få realistiskt grepp om mitt kommande år.

Jag biter ihop när jag går in i affären som heter Häxan, där jag beställde tid redan för ett par dagar sen; en mörk och mystisk tjej stod i kassan då och det är hon som tar emot mig nu. ”Jag visste att jag ville spå dig”, säger hon. ”Det är egentligen en annan tjej som skulle ha gjort det idag men hon blev sjuk”. Där ser man, jag blir groomad av Ödet! Hon tycker att just jag verkar intressant!

Spådamen kallar sig ”Leila”, eller hon heter faktiskt Leila på riktigt, det ser jag när jag swishar en femhundring efteråt. Hon är trevlig, vacker och proffsig, och när hon lägger min stjärna för det kommande året – det finns faktiskt en del problem här också, till exempel Tornet i juni: en plötslig, överrumplande, möjligen skrämmande händelse – så tolkar hon ändå allting till det bästa. Efter tornet kommer jag nämligen att bli riddare i svärd: jävlar vilket schvung det blir då!

I själva verket påminner tarotläsning om att vara i klorna på en nyckfull modersgestalt. Man känner sig tröstad och otillfredsställd på samma gång. Jag går upprymd därifrån, med samma gamla känsla av förvirrad utvaldhet. Wow! Det såg ju superbra ut! I december 2023 kommer jag äntligen att ha uppnått alla mina drömmar.