Foto: Edith Södergran

Edith Södergrans poesi har påverkat många – från Gunnar Ekelöf till Eva Dahlgren. Nu gör en annan Edith Södergran entré: Fotografen.

  • 7 min
  • 7 apr 2023

Edith Södergran och Nina Ulmaja. // Foto: Edith Södergran och Anna-Lena Ahlström

Foto: Edith Södergran
Sanna Brobjer

Lyssna på artikeln

Edith Södergrans poesi har påverkat många – från Gunnar Ekelöf till Eva Dahlgren. Nu gör en annan Edith Södergran entré: Fotografen.

Nina Ulmaja arbetade med formgivningen av Stina Ekblads bok Här brusar strömmen förbi när fotografen Edith Södergran klev in i hennes liv. Poeten Södergran hade hon känt till sen tonåren, men det här var något annat.

– Jag fick se ett fotografi med texten ”Foto: Edith Södergran” under och tänkte ”Hur är det möjligt?”. Jag visste inte ens att hon hade ägt en kamera, berättar bokformgivaren och författaren Nina Ulmaja.

Att bilden dessutom var ett färgfoto fick det hela att kännas ännu mer omöjligt, för Nina Ulmaja visste inte att det gick att fotografera i färg när Södergran levde. Men det var möjligt. Edith Södergran hade använt sig av en tidig färgbildsteknik som kallas autokrom, där ett finkornigt färgpulver sprids över fotoplåten som ett filter och genom en kemisk process ger färg åt bilden.

Fotot som Nina Ulmaja fick se är Edith Södergrans enda färgbild (åtminstone den enda bevarade), men hon fick snart klart för sig att det fanns ett helt arkiv med drygt 400 Södergranska fotografier. Hon blev som besatt av att ta reda på så mycket som möjligt om Södergran, hennes tid och fotografihistorien, för att kunna läsa av bildskatten. Och för att kunna skriva om den, vilket resulterade i boken En annan Edith, som kommer ut 7 april.

– Det var som ett behov att få ur mig den. Jag sa till min förläggare att ”Jag måste skriva om det här oavsett om boken ska ut eller inte”.

Boken är skriven som 17 brev till Edith Södergran, vilket för Nina Ulmaja var ett respektfullt sätt att närma sig någon som värjt sig mot att bli omskriven av ”likmaskarna som skriver biografier”. Texten varvas med 190 av Södergrans fotografier, som får fungera som svar på brevens frågor.

– Temana som jag har sett i hennes bilder blev stommen för berättelsen, skelettet som den byggts upp kring. Innan jag började hade jag inte alls tänkt att jag skulle skriva om lungsjukdomar eller om soldater.

Edith Södergrans enda färgfoto, en av flera Södergranska fotografier där något blivit ”fel” och lämnat synliga artefakter i bilden. Nina Ulmaja lyfter fram den som ett exempel på piktorialism, en fotografisk genre som eftersträvade det oskarpa, det suddiga, rörelsen och känslan mer än det perfekt avbildade. // Foto: Edith Södergran

Brevformen gör texten mer personlig än en typisk biografi. Läsaren får följa Nina Ulmajas funderingar kring likheterna mellan Edith Södergrans tid och vår, med krig, flyktingströmmar, lungsjukdom och andligt sökande. Och hur hon under den historiska researchen stötte på information som rörde hennes egen släkthistoria.

– Jag vill inte spoila boken för mycket, men det finns saker som jag fick reda på som chockade både mig och min familj.

Nina Ulmajas föräldrar flyttade med henne från Finland till Sverige när hon var liten, och hon känner igen sig i Gunnar Ekelöfs beskrivning av Edith Södergran som varken svensk eller finsk, utan främmande och nordisk. Hon önskar att skolundervisningen hade lyft fram Sveriges och Finlands gemensamma historia mer.

– Om jag som liten hade fått höra mer om den gemensamma historien så hade jag varit mer intresserad av historia i skolåldern. Men jag har inte känt mig delaktig i svensk historia.
I breven till Södergran resonerar Nina Ulmaja också mycket om just historieskrivning, där vissa saker förvrängs eller helt förtigs över tid. Det kan gälla en enskild person, som Södergran, eller hela länder, som Sverige och Finland. Boken blir ett sätt att täppa igen några av dessa historiska minnesluckor.

– Jag är jättenyfiken på hur boken ska tas emot, i och med att jag uppmärksammar saker ur historien som inte är helt bekväma. Det är inte godbitarna och stoltheterna för varken Sverige eller Finland. Jag skriver bland annat om svenska rasbiologer och koncentrationsläger i Finland.

Det märks tydligt att Nina Ulmaja numera är allt annat än ointresserad av historien. Hon pratar snabbt och med inlevelse om tiden runt förra sekelskiftet och in på 1920-talet, när Edith Södergran levde. Vid några tillfällen glider hon till och med över till att prata om historien i presens, till exempel apropå att flera partier nu vill lägga ner hemspråksundervisningen i Sverige.

– Här ser jag en skillnad mot Ediths tid. I hennes Sankt Petersburg finns det en mix av språk och nationaliteter, och det känns inte som att det finns någon värdering i att det ena skulle vara bättre än det andra – men det är min tolkning i dag, såklart.

Edith Södergrans höga fotografiska ambitioner märks bland annat i denna spöklika ”spegelselfie”. // Foto: Edith Södergran

Detta presens-förhållande till historien har kanske att göra med hur modern bokens huvudperson var, inte bara i det att hon skrev modernistisk poesi utan bland annat även i hur hon fotograferade.

– Det typiska för tiden var att stå stelt uppställd när man fotograferades. Men Ediths bilder är mer moderna, det ser ut som att man skulle kunna hänga med de där kvinnorna i dag – de har lite konstiga klänningar bara.

Men Nina Ulmaja får nöja sig med att titta på Södergrans bilder, och läsa de bevarade breven – vilket kan vara nog så intressant.

– Det är spännande att läsa hennes brev, hon är både humoristisk och levnadsglad. Jag tror att hon skulle ha varit jätterolig att brevväxla med på riktigt.

Det märks dock att det skaver lite för Nina Ulmaja att inte kunna veta vad Edith Södergran skulle tycka om bokprojektet. Hon kände att hon måste få dela med sig av Edith Södergrans fotografier, men har samtidigt funderat över om det alls går att visa upp någon annans bilder utan att exploatera hen.

Är du kanske ändå en likmask?

– Nej, jag tycker inte det. Jag hoppas att jag inte har fått Edith att vrida sig i sin grav, utan att hon nickar och är nöjd med att jag har lyft fram hennes fotokonst. Jag hoppas verkligen att jag har varit respektfull. Har jag det?


Fotnot: Nina Ulmaja är inte ensam om att vilja ge Edith Södergran upprättelse som fotograf så här exakt 100 år efter hennes död. I april utkommer även Världen är min, där litteraturvetaren och Södergranexperten Agneta Rahikainen tillsammans med fotokännaren Eira Sillanpää sammanställt ett urval av Södergrans dikter och fotografier som presenteras tillsammans. Boken släpps i både svensk och finsk version.

Fler utvalda artiklar