”Katastrofen fyllde förstasidorna. Gotland sörjde”

En novembernatt i slutet av andra världskriget sänkte en sovjetisk ubåt en svensk passagerarfärja på Östersjön. Än i dag ekar traumat genom generationerna och väcker frågor om vad som egentligen hände – och om det skulle kunna ske igen.

Klockan 02:30 den 24 november 1944 möttes Gotlandsbolagets bägge vitmålade passagerarfartyg S/S Drotten och S/S Hansa på öppet hav. Den senare var på väg från Nynäshamn till Visby, den förra stävade på motsatt kurs. Det var kraftig sjögång, natten månlöst mörk, snö anades i den kalla, hårda vinden.

Trots kylan och den sena timmen hängde några av passagerarna på S/S Hansa sjösjuka över relingen. Medan skeppen rullade i våghävningen blinkade signalisterna den sedvanliga hälsningen.

Det skulle bli den sista.

Ytterligare 3 timmar och 27 minuter passerade, sedan tog tiden slut ombord S/S Hansa. Fartyget träffades av en sovjetisk torped och 84 människor drogs med ner i djupet. För dem tog evigheten vid.

Det var den dödligaste fartygskatastrofen i Sverige sedan regalskeppet Kronan förliste 1676.

I S/S Drottens maskinrum tjänstgjorde Karl Fröberg, ombord S/S Hansa Jens Ringbom. Två gotländska småbarnsfäder som hade givit sig ut i den blåsiga novembernatten. Bara en av dem kom tillbaka.

Karl var min farfar, Jens sonson heter Jakob. Den ödesdigra natt som för min släkt blev en anekdot, blev för Jakobs släkt ett trauma som ekar genom generationerna.

Nu har Jakob Ringbom tillsammans med Lars Almgård Kruthof skrivit S/S Hansa – Minnet av en sjökatastrof. Trots att 80 år har passerat är S/S Hansa ännu en levande sorg för många av de anhöriga.

– Vi har med vår bok velat ge dem ett avslut, och svar på de frågor som har funnits kvar, säger Jakob Ringbom när jag träffar författarna i samband med boksläppet på Gotlands museum i Visby.

Det sistnämnda är välkommet även för oss andra. Berättelsen om S/S Hansas undergång är nämligen full av frågetecken. I den finns oförklarade ljussken, ljugande fartygsbefäl och försvunna vittnen. Och den övergripande frågan har aldrig fått något tillfredsställande svar: Varför sänktes en civil passagerarfärja under neutral flagg, i ett farvatten som skulle vara fredat från krig?

Låt oss därför lämna författarna på museet en stund och återvända till den 24 november 1944.

Av Gotlandsbolagets fem fartyg var två i tjänst. De gick dagligen mellan Visby och Nynäshamn, ett i vardera riktningen. De var små jämfört med dagens färjor, S/S Hansa mätte knappt 50 meter, med plats för 320 passagerare – nutidens M/S Visby är nästan 200 meter och tar 1 500 passagerare. Vid Östersjöns sydkust rasade kriget. Sedan en tid hade sovjetiska ubåtar tagit sig ut ur den blockerade Finska viken och opererade fritt. Men vattnet mellan Gotland och svenska fastlandet skulle vara fredat från krigshandlingar. Transporten av malm och kullager till Hitlertyskland hade sedan en tid avbrutits. I samråd med svenska försvarsledningen hade Gotlandsbolaget gjort bedömningen att civil passagerartrafik kunde bedrivas. Marinen hade dessutom brist på drivmedel och därför gick S/S Hansa ensamt, utan eskortfartyg.

Överfarten skedde nattetid, eftersom tidningar, post och annat skulle levereras på morgonen. Det ansågs mindre säkert än dagtrafik, men båtarna var fullt upplysta, med svenska flaggan målad på skrovet.

Trots detta fanns en oro ombord. Flera i S/S Hansas besättning hade för avsikt att mönstra av, bland dem Jakob Ringboms farfar Jens.

Förloppet var så snabbt att livbåtarna blev kvar i sina taljor

Ombord fanns 63 passagerare och 23 besättningsmän. Yngst var den sexåriga Britt Karlsson, som med sin mor Ester hade firat fars dag i Bromma där pappan låg inkallad. Vid landgången hade Britt varit hoppande glad över den spännande båtfärden.

När torpeden träffade S/S Hansa sov de flesta – första- och andraklasspassagerarna i sina hytter, tredjeklasspassagerarna var hänvisade till en presenning ovanpå en hög halm i lastrummet. Explosionen var så kraftig att fören slets av (i lasten fanns även ett parti sprängmedel). Glödande splitter slungades genom skrov, skott och däck. Flertalet som befann sig föröver dödades sannolikt omedelbart. Bland dem den 21-årige lättmatrosen Jens Ringbom.

Även kommandobryggan förstördes. Den där belägna radiohytten, i vilken andrestyrman Arne Thuresson sov, slungades över relingen. Några hundradelar efter torpedträffen vaknade den pyjamasklädde Thuresson således i vattnet.

Akteröver var explosionen mindre märkbar. Vissa var ännu kvar i sina sängar när fartyget efter bara någon minut vände aktern uppåt och försvann. Det går inte att föreställa sig fasan när hytten plötsligt tippar, det kompakta mörkret som följer sedan lamporna slocknat och hur iskallt vatten forsar in.

Fartyget fortsatte nedåt tills det slog i dybottnen, på 100 meters djup.

Förloppet var så snabbt att livbåtarna blev kvar i sina taljor, livbältena i sina lårar.

Några av de ombordvarande hann kasta sig av fartyget. I de fall de undkom att sugas ner i virvlarna efter det sjunkande skeppet var läget ändå förtvivlat. Sikten var bara ett par meter i mörkret, vattentemperaturen +4 grader, vågorna välte höga. Militären Arne Mohlin lyckades trots sina stelfrusna lemmar kravla ombord på en räddningsflotte som hade lossnat från S/S Hansas akterdäck. Efter honom kom andrestyrman Thuresson. Runtomkring dem i natten tystnade snart ropen. Så även ett ensamt barnskrik.

Morgonen grydde. I Visby växte oron allteftersom S/S Hansas försening ökade. Ett passagerarplan från Stockholm uppmanades att på sin rutt mot Visby söka efter fartyget. Det fann bara ett bälte av vrakspillror som flöt i havet och flotten med Thuresson och Mohlin.

Tidningarnas förstasidor fylldes av katastrofen. På Gotland hölls sorg.

Orsaken till förlisningen var först oklar. En haverikommission tillsattes. Hade S/S Hansa gått på en drivande mina, utsatts för sabotage eller torpederats? Bland annat försökte kommissionen identifiera fyra lådor i lastrummet. De vägde drygt 100 kilo styck men både innehåll och avsändare var okänt.

Ett annat mysterium var ett ljussken som de bägge överlevande vittnade om. En strålkastare hade riktats mot S/S Hansa strax efter explosionen. När analysen av vrakdelarna tydde på torpedering utgick både Thuresson och Mohlin från att det var ubåten som hade kontrollerat resultatet.

Men att en attackerande ubåt skulle göra sig omaket att rigga upp en strålkastare och sedan röja sin position för eventuella krigsfartyg i området har aldrig övertygat. Intresset har i stället vänts mot den svenska Hjälpkryssare 4, ett civilt lastfartyg som marinen rekvirerat och utrustat med lättare beväpning. Hjälpkryssaren avgick efter S/S Hansa från Nynäshamn, men var något snabbare och skulle därför anlända före henne till Visby. I förhör med kaptenen uppgavs också att de hade passerat S/S Hansa vid tretiden på natten och att allt då verkade vara i sin ordning.

Det krävdes inga avancerade beräkningar av kurs och hastighet för att förstå att det inte kunde stämma. Om hjälpkryssaren hade hunnit ifatt S/S Hansa så måste det ha varit senare, ungefär samtidigt som torpederingen. Hjälpkryssaren var också utrustad med det slags strålkastare som de bägge överlevande hade beskrivit. Haverikommissionen kallade fartygets utkikar till förhör. De infann sig inte. Kaptenen framhärdade i sin version.

Varför hade L-21 ödslat tre värdefulla torpeder på ett civilt passagerarfartyg?

Såväl Tyskland som Sovjetunionen nekade till att ha något med sänkningen att göra. Först 1992, när de sovjetiska arkiven öppnades, klarlades ansvaret. Av krigsdagboken i ubåt L-21 framgår att den på väg tillbaka från ett uppdrag utanför Polen tog otillåten kurs längs Gotlands västkust och siktade ett södergående ”fraktfartyg”, som uppskattades vara tio gånger så stort som S/S Hansa verkligen var. Tre torpeder avfyrades, en träffade. Ubåten befann sig då i ytläge, men tvingades till en brådstörtad dykning när ett större, bestyckat fartyg plötsligt tände en strålkastare.

Men varför hade L-21 ödslat tre värdefulla torpeder på ett civilt passagerarfartyg?

Min farfar Karl var övertygad om att ubåten hade tagit fel och att målet egentligen var S/S Drotten som han arbetade på. Den hade tidigare transporterat svensk militär och baltiska flyktingar. Hans övertygelse stärktes sannolikt några veckor efter sänkningen av S/S Hansa, när en ubåt siktades nära hans S/S Drotten. Skeppet hade då eskort av en svensk jagare, som släppte sjunkbomber mot den förmodade fienden. Det går att tänka sig den vitknogade anspänningen ombord S/S Drotten, när detonationerna skakade skrovet.

Enligt Jakob Ringboms och Lars Almgård Kruthofs efterforskningar stämmer det sannolikt att ubåtskaptenen på L-21 tog miste. 

Men mer miste än vad min farfar förstod.

Några veckor tidigare hade nämligen en annan sovjetisk ubåt skjutit mot S/S Hansa, men missat. Hon gick därför närmare, för att få bättre sikte. Då insåg kaptenen att det inte var fråga om ett fraktfartyg med nazityskt gods, utan en svensk passagerarbåt. Anfallet avbröts.

Att kaptenen ombord ubåt L-21 inte heller såg S/S Hansas neutralitetsbeteckning – i sämre väder, på ännu större avstånd (1,5 kilometer) – är därför troligt.

Det innebär också att om ubåten hade satt kurs norröver ett par timmar tidigare så hade det varit S/S Drotten hon hade sänkt. Då hade det varit min farfar som havet tagit, medan Jakob Ringboms farfar hade kommit hem till sin fru Göta och de små sönerna Örjan och Göran.

Göta Ringbom var då 24 år, inflyttad från Pajala och hade nyligen fått ett lärarjobb i Hamra på södra Gotland. Några år senare gifte hon om sig. Den nye maken accepterade inte att hans föregångares namn nämndes i huset. Örjan och Göran växte upp faderlösa, utan tillåtelse att prata om sin pappa.

Det är ett slags tystnad som omgärdade de förolyckade i många av de drabbade familjerna. Medan Jakob Ringbom har grävt i arkiv och kartlagt S/S Hansa och förlisningen, har Lars Almgård Kruthof skrivit de dödades individuella livshistorier. Genom trägna efterforskningar har han funnit deras anhöriga. Och tystnaden de beskriver är genomgående. En av dem berättar hur hennes far aldrig hade berättat att han först hade haft en annan fru och dotter, som hade följt S/S Hansa i djupet. Det var en klasskamrat som råkade avslöja hemligheten.

Jakob Ringboms pappa Göran lämnade hemmet och den stränge styvfadern redan som tolvåring. Han gick till sjöss, jagande sin fars skugga. För försäkringspengarna han fick efter Jens köpte han sin första gitarr. Det blev inledningen på en framgångsrik artistkarriär i bland andra Di sma undar jårdi.

– Så länge jag kan minnas har min pappa pratat om hur han saknat att ha en far. Musiken har varit hans sätt att uttrycka sin sorg, säger Jakob Ringbom.

I låten Lovsång till havet sjunger Göran Ringbom:

Havet är så oändligt / Som livet självt / Så ombytbart / Som liv och död / Min törst, min längtan / Att ta din hand / Och säga: Hejsan far / Med ängslig stolthet / Ett livets lån / Är att vara / En havets son

Och eftersom det länge förblev oklart vad som exakt hade hänt, så kunde anhöriga inte utesluta att några fler passagerare hade tagit sig ombord på en livbåt, men sedan hamnat i Sovjetunionen.

– Pappa hade som barn en dröm om att Jens en dag skulle komma tillbaka från rysk fångenskap, säger Jakob Ringbom.

Själv minns han hur han redan på förskolan fascinerades av förlista fartyg – gissningsvis en följd av vad han hade hört om sin farfars öde. Det senaste decenniet har intresset utvecklats till en besatthet av just S/S Hansa. Oräkneliga timmar har tillbringats i arkiv på jakt efter förbisedda pusselbitar – han har till och med låtit tatuera in vrakplatsens koordinater på armen. 

De bägge författarna kom att tala om S/S Hansa redan första gången de träffades – Lars Almgård Kruthofs morfars kusin var förstestyrman ombord fartyget. De höll därefter ett föredrag om katastrofen. Anhöriga i publiken grät – de hade inte tidigare fått dela sorgen med andra. Samma kväll fattades beslutet att skriva en bok om fartyget.

Varifrån kom strålkastarljuset som de bägge överlevande vittnade om?

– Jag trodde aldrig att jag skulle få reda på det, säger Jakob Ringbom. Men jag bestämde mig för att göra mitt yttersta.

Efter många fruktlösa telefonsamtal till efterlevande fick Jakob Ringbom tag på sonen till en av dem som stod utkik på hjälpkryssaren, men som inte hörsammat haverikommissionens kallelse. Sonen berättade att hans far sagt att Hjälpkryssare 4 mycket riktigt hade varit i närheten av S/S Hansa när hon sänktes. Det var också de som hade lyst upp haveriplatsen. Varför man inte hade försökt att bistå de skeppsbrutna visste sonen inte. Kanske såg man dem inte, kanske fruktade de att ubåten skulle attackera även dem. Oavsett vilket utgick en order om tystnadsplikt till besättningen.

Och vad fanns i de hemliga lådorna i S/S Hansas lastrum?

– Det har jag inte lyckats ta reda på. Kullager? Vapen? Radiosändare? Man kan bara säga att lådorna inte transporterades dit med tåg, för då hade de varit registrerade.

Gissningsvis skulle få svenskar i dag gå ombord på ett fartyg, när skjutglada ubåtar kan lura i samma vatten. Men läsningen av boken visar på hur det acceptabla sakta förskjuts i akuta tider. Man kan jämföra med coronapandemin, där något som var otänkbart kunde vara vardag ett halvår senare. I dag, när krigshotet åter växer, vrids vår kollektiva acceptans på ett snarlikt sätt.

– Det känns som om boken har blivit mer aktuell än vad vi hade avsett, säger Lars Almgård Kruthof.

Säkerhetsbalansen i Östersjön har skiftat. Med undantag från den tungt militariserade ryska enklaven Kaliningrad, där den ryska Östersjöflottan har sitt högkvarter, är havet nu inneslutet av Natoländer. Gotland har en central strategisk position. Den som militärt kontrollerar ön, kan också kontrollera vad som sker i Östersjön. För många gotlänningar är Natointrädet välkommet.

– Gotlänningarnas bild av ryssen präglas av sådant som ockupationen 1809 och Hansakatastrofen. Känslan är att Ryssland bara har onda avsikter för Gotland. Jag tror att många i den äldre generationen tycker att utvecklingen i Ryssland är väldigt obehaglig, de har en minnesbild av hur det var.

Lars Almgård Kruthof nämner en av de anhöriga som han kontaktade, men som avböjde medverkan i boken. Senare förstod han att hans efternamn, Kruthof, hade uppfattats som ryskt och därför väckt misstankar.

Efter bokpresentationen på Gotlands museum tar en minnesmiddag vid. Borden är uppdukade bland de mäktiga bildstenarna och maträtterna inspirerade av S/S Hansas matsedel – ett enkelt smörgåsbord till förrätt, sedan fläskhare med ”italiensk sås” och ”franska ärtor”. Tal av landshövdingen och Gotlandsbolagets representant. Åldrade anhöriga bjuds upp till scenen, där de samtalar med författarna. En amatörfilm från S/S Hansa visas, där besättningen ler i svartvitt, vinkar och spexar framför kameran. Aftonen genomsyras av en stillsam, värdig sorg.

Senare lägger min färja mot fastlandet ut. När vi passerar platsen för sänkningen går jag ut på däck. Det är nästan vindstilla, havet ligger som vattrat glas. Långt därnere står S/S Hansa i dunkel och dy. En undervattenskyrkogård, där alla klockor har stannat på tre minuter i sex. 

Ur Tidningen Vi #7 2024.

Läs fler artiklar av Peter Fröberg Idling:

Minnet och mordet på Viking Sally

”Zelenskyj blev rasande på mig”