I alla år har populärmusiken varit männens domän. Kvinnliga talanger har stångat sig blodiga mot en mur av saggiga strukturer, oftast förgäves. Om det börjar lätta lite nu är det hög tid att tacka pionjärerna.

Jag tänker på dem dagarna i ända: pionjärkvinnorna som krånglat sig fram på område efter område utan att få fäste i vare sig lexikon eller dokumentärer, gömda och glömda av historiens nedtecknare. Begåvningar som aldrig kom i närheten av succén, snuddade vid den eller nådde toppen – bara för att duka under av utseendekrav.

När kompositören Britt Lindeborg 1959 blev den första kvinna att få med ett bidrag i Melodifestivalen trodde hon att lyckan var gjord (det dröjde dock tjugo samtal till olika förlag innan någon lyssnade). Så fort hon fick gehör skrev hon Siw Malmkvists storsäljande singel Sju vackra gossaroch en mängd efterföljande topplistehits.

Trots sin enorma kapacitet betraktades hon av bransch och medier först och främst som hemmafru, och fastän hon i ett knappt decennium var schlagerns enda kvinnliga låtmakare fick hon följa Mello-finalerna från tv-soffan medan manliga kollegor byggde varandras karriärer, avancerade till producenter och förärades egna skivbolagskontor. I självbiografin Lyckliga gatan – du finns inte mer … från 1998 skildrar Lindeborg ensamheten:

”Eftersom jag deltog under pseudonym fick jag ingen biljett och kunde inte komma in på Cirkus. Denna anonymitet skulle sedan länge komma att bli mitt öde. Hur de andra bar sig åt när de gick fram och hämtade pris sedan namnsedeln brutits, har jag ingen aning om. Man fick ju inte avslöja sin identitet i förväg och det gjorde jag heller aldrig.”

Tio år efter debuten tjatade sig Britt Lindeborg slutligen in på arenan och kunde på plats uppleva hur hennes konsumtionskritiska text till Judy min vän kammade hem segern med Tommy Körberg.

Historien rymmer mängder av liknande förebilder som tröstlöst bankat på port efter port, för att upptäcka att de ändå hade fel nyckelknippa. Samtidigt som manliga halvmesyrer cigarrpuffat sig fram över röda mattor har deras geniala medsystrar stått i kulisserna, förhindrade av lagar, normer och fyrkantiga spelregler, och förtvivlat vrålat ”MEDIOKER!” in i sammetsridån.

Orättvisorna har inte bara skadat kvinnorna, utan historien, mig och dig, och även just de framgångsrika men medelmåttiga män som levt på ryggdunkar utan att förtjäna dem och aldrig förstått varför osäkerheten och revanschlustan vägrar lämna kroppen.

Richard Carpenter: ”Folk frågar mig alltid varför Karen spelar trummor”.
Karen Carpenter: ”Jag kan svara på det. Två ord: Varför inte?”

1976 utgör trummisen och sångerskan Karen Carpenter ihop med sin bror Richard en av USA:s mest älskade popgrupper, med miljoner sålda album och en look som säljerthe American Dream.

Jag kollar youtubeklipp från The Carpenters tidstypiska tv-special, där en sprallig Karen går loss med trumpinnarna mot såväl inredning som brorsa, för att slutligen fyra av sitt bländande enkla svar.

Men lyckan ligger på ytan, i själva verket känner hon sig eländig. Sedan tonåren har hon levt med skeva skönhetsideal och att nu ständigt fotograferas, bedömas och ifrågasättas (kan en sådan glamour girl verkligen spela?) får henne att utse maten till sin huvudfiende.

Jag går vidare till klippet A very sick Karen Carpenter sings ”live”. Det är bara några år mellan programmen, men nu har den äppelkäcka trumslagarflickan förvandlats till ett showbiz-skelett som knappt orkar sjunga playback.

1983 avlider Karen Carpenter, tunn som en blomstjälk, av en hjärtattack till följd av långvarig anorexia. Hon blir 32 år.

Förra året träffade jag trummisen Birgitta Pincott som under 1960-talet var med och startade ett av Sveriges första rockband med enbart tjejer: Nursery Rhymes.

Efter genombrottet for de fem tonåringarna ner på kontinenten, delade scen med The Who och kunde i dag ha varit en typisk grupp att nämna vid sidan av Ola and the Janglers, en sådan där som får finstämda tolkningar i Så mycket bättre.

När tjejerna vägrade klä av sig sågs de som jobbiga och svåra.

Men det blev bara tre singlar. För alltid stod rader av killar redo att ta över i studion, berätta hur man sköter gitarrer och pedaler. När tonårstjejerna krävde att få spela själva betraktades de som jobbiga och svåra. Och alltid stod raderna av killar lika redo att förklara varför korta kjolar och bara ben vore lämpligast. När tonårstjejerna vägrade klä av sig betraktades de som … jobbiga och svåra.

I en lanseringstext för Nursery Rhymes 1967 skriver managern att kvinnliga popband inte enbart behöver leva på charm och vara ”söta att se på”, många experter tycker till och med att de låter ”bättre än åtskilliga av sina manliga kollegor”.

Birgitta Pincott berättade för mig att hon ibland lyssnar på skivor med svenska killgrupper från 60-talet. ”Inte spelar de bättre än vi gjorde, en del är sämre, men de fick göra album och kom in i sammanhang som var stängda för oss. Framför allt slapp de förhålla sig till allt det andra. Men det tänkte de nog aldrig på.”

Fastän Birgitta periodvis varit flitigt anlitad, bland annat under Agnetha Fältskogs folkparksturné 1970, har karriären pågått i en annan fåra än de jämnåriga musikmännens. Vid spelningar med den franska storstjärnan Michel Polnareff fick hon inte själv ställa i ordning sitt trumset och förväntades dessutom uppträda i tajta hotpants och lårhöga lackboots som slog emot virveltrumman. Protester igen och au revoir la France.

Vad hade hänt om Birgitta Pincott givits utrymme att spela och bete sig som man måste få göra bakom sitt instrument? Men ärligt, vem vill jobba med någon … jobbig och svår när man kan välja folk som talar samma språk och ser likadana ut? Så mycket lättare att förstå. Så mycket bättre.

Under bokmässan 2019 berättade Emma Knyckare om den stora uppslutningen av äldre kvinnliga musikervolontärer under Statement-festivalen, som är öppen enbart för tjejer. Engagemanget berodde på att många kvinnor 55+ var förbannade på dåtidens låsta dörrar och därför osjälviskt delade med sig av sina erfarenheter till sina yngre förmågor. Denna insikt fick mig att fälla några optimistiska glädjetårar, men jag grät också lite i smyg över förväntningar och givna ramar.

Den brittiska författaren Caitlin Moran, 44, har framhållit att nästa fas av feminismen måste adresseras kvinnor i hennes egen ålder, och det är precis så det är. Gubbar kan livet igenom avlönade slussa fram adepter av samma kön, bara att öppna dörren, kliv på, kliv på, förmåner och nätverk väntar.

En chans att tacka dem som stoiskt bankat på portarna.

Så i stället för att erfarna damer, ofta underbetalda, ska behöva nöja sig med att ideellt hjälpa fram nya talanger är det nu vi gemensamt har chansen att tacka dem för att de stoiskt bankat på portarna.

Det är dags att ge något tillbaka till de kvinnliga förebilder som ärstill going strong.

På musikfronten kan till exempel framstående artister som ringer popkollon och musikgymnasier i jakt på kvinnliga instrumentalister varannan gång slå en signal tilloldtimers, som inte bara ställer i ordning sina trumset själva utan också erbjuder anekdoter från ett långt yrkesliv i turnébussen.

När nu till och med modevärlden låter allt fler åldrade modeller inta catwalken kanske vår samtid kommer ikapp insikten om att kompetens och skönhet sitter under ytan. Plötsligt möts vi överallt av de där rynkiga medsystrarna med glänsande nygamla nyckelknippor och en allt annat än medioker inställning till framtiden.