Förföriskt mörker från det urbana Argentina

Ernesto Sábato har inte nått samma framgång som andra sydamerikanska författare. Men han är värd att grotta ner sig i. Nu släpps hans tre romaner i en samlingsvolym.

När den latinamerikanska romanen från 60-talet och framåt exporterades till Europa blev några av författarna stjärnor över en natt, särskilt Gabriel García Márquez och Mario Vargas Llosa. Man läste dem för den litterära kvalitetens skull, men kanske också för att de spelade på en längtan efter det exotiska, en förmodern värld där män ännu bar kniv och sov i hängmattor.

Argentinaren Ernesto Sábato fick aldrig samma genombrott; kanske för att allt han skrev utspelas i urbana miljöer, mest säkert för att han bara publicerade tre romaner – varav han själv menade att endast den första av dem var riktigt avslutad; de båda andra hade förläggarna norpat från hans skrivbord.

Allt slutar i tragik, men mörkret hos Sábato skimrar ständigt lika förföriskt.

Nu finns de samlade i en volym, och då framträder romanernas inre släktskap. Varje del utgör en fristående enhet, men lästa tillsammans bildar de ändå en triptyk med återkommande motiv och delvis samma persongalleri.

Den första romanen, Tunneln, är den tunnaste och kanske också mest konventionella. I jag-form berättar en något misslyckad, oändligt ensam konstnär om hur han en vernissagekväll i Buenos Aires lägger märke till en okänd kvinna som tycks absorberad av en viss tavla. Han blir (inbillar han sig) omgående förälskad, eller snarare besatt. Snart inleds en relation som redan från början präglas av svartsjuka och paranoida vanföreställningar.

Även nästa roman, Om hjältar och gravar, handlar om omedvetna drifter, självdestruktivitet och förtärande passioner. I centrum står en sårig kärlekshistoria mellan två ungdomar där hon utgör sista ledet av en gammal, degenererad adelsfamilj; hennes släktingar är galna eller kriminella, själv går hon på morfin. Berättelsen om deras olyckliga möten är lika klaustrofobisk och ångestladdad som Tunneln, men det som gör den här romanen till ett mästerverk är utvikningarna, myllret av sidospår och fascinerande karaktärer. Sábato arbetar här med en montageteknik som ibland närmar sig det dokumentära, och som ibland påminner om Fellinis La dolce vita.

I den avslutande delen, där författaren själv spelar en av huvudrollerna, är formen ännu mer söndersprängd. I stället för intrig finns bara fragment, ett kaotiskt och suggestivt collage av essäer, dikter, miniatyrnoveller. Allt slutar i tragik, men mörkret hos Sábato skimrar ständigt lika förföriskt. Det här är romaner att uppslukas av, att drömma om, att själv skriva vidare på i tanken.

Jens Christian Brandt