Författare fortsätter lockas av Palmemordet

I de närmare hundra böckerna som skrivits om Palmemordet sys utvalda delar av verkligheten ihop och elektrifieras sedan med skönlitterär gnista. Tanken går till en berömd roman från 1818.

I teckningarna somföreställer Giovanni Aldinis experiment ses åskådarna vända sig bort i fasa. Det är inte att undra över. Aldini hade tagit sin farbroder Luigi Galvanis metoder till en ny spektakulär nivå.

Den italienske vetenskapsmannen Galvani hade 1781 till sin häpnad noterat hur elektricitet kunde få musklerna i en död groda att rycka till. Hans upptäckt blev senare grunden för forskningsfältet elektrofysiologi. Men hans brorson Aldini nöjde sig inte med grodor. Inför publik lät han elektrifiera människolik. Paradnumret var att förmå en huvudlös kropp att sätta sig upp.

För de närvarande var det inte bara blodisande utan även kusligt. Dåtidens vetenskap hade krossat vedertagna sanningar och väckt nya frågor. Exempelvis vad liv egentligen var för något. Gick det att återskapa? Skulle Aldini med sin elektricitet kunna återuppväcka de döda?

Berättelserna om Aldinis experiment diskuterades hemma hos den ­brittiske filosofen William Godwin, vars ­vetenskapsvänner också intresserade sig för elektricitetens natur. Det är inte osannolikt att Godwins brådmogna dotter hörde berättelserna om levande lik. När hon, Mary Shelley, senare som 19-åring tillbringade en regnig sommar i Italien började hon skriva vad som skulle bli debutromanen Frankenstein: eller den moderne Prometeus. Den utgavs första gången 1818. I den sammanfogar vetenskapsmannen Victor Frankenstein olika likdelar till en helhet som han sedan elektrifierar till liv.

Kopplingen är måhända inte given, men det är Frankensteins experiment jag associerar till när jag blickar ut över den ­litteratur som handlar om mordet på statsminister Olof Palme 1986. Närmare 100 titlar har det blivit sedan den där ödesdigra februarinatten. I varje bok tråcklas valda delar ur utredningsmaterialet ihop. Sedan tillsätts en litterär gnista och lösningarna på gåtan hasar iväg. Ingen har visat sig vara mer livsduglig än någon annan.

Hans-Gunnar Axberger, tidigare justitieombudsman, satt som huvudsekreterare i den granskningskommission som under andra halvan av 90-talet nagelfor den redan då oformliga och illa genomförda Palmeutredningen. I dagarna utkommer han med Statsministermordet, där han återvänder till materialet. Inte för att söka svaret på vem gärningsmannen var, ”utan skälet till att vi aldrig funnit det”.

Axberger är en god stilist. Han skriver med juristens saklighet men samtidigt med sälta och temperament. Han går metodiskt igenom den 34 år långa mordutredningen. Slutomdömet är skoningslöst. Bokens sammanfattande sista rader förtjänar att bli klassiska:

”Det är hårda ord, jag vet. Beskriv det gärna vackrare, den som kan.”

Palmeutredningen uppges omfatta 250 hyllmeter material. 90 000 namn figurerar bland bladen. Enligt en beräkning skulle det ta nio år att läsa allt. Mordnatten är till stora delar kartlagd in i minsta detalj. Samtidigt är hela berättelsen så suggestiv att det är lockande att skriva vidare på den. I en essä i samlingen Kartritarna (1992) försökte PO Enquist att punktera åtalet mot Christer Pettersson. Genom att själv springande ta Petterssons påstådda flyktväg genom Stockholm ville Enquist visa att Pettersson omöjligt kunde ha hunnit med det tåg som åklagaren sade att han hade tagit efter mordet. Kort därefter förflyttade sig hans författarkollega Lars Jakobson samma sträcka, för att i sin tur vederlägga Enquists vederläggande. Jakobson hade inga problem att hinna med tåget. Han lyckades även jogga förbi Klara sjö, för att där dumpa en fiktiv revolver.

Enquist tvivlade på att gärningsmannen var en ensam galning. Det gör även flera av de andra författarna i genren. Leif GW Persson lät Säpo ligga bakom mordet i sin roman Faller fritt som i en dröm (2007). Stieg Larsson, som gjorde omfattande efterforskningar, placerade mordvapnet i händerna på en sydafrikansk lönnmördare. Hans Holmér trodde att kurdiska terrorister var skyldiga. Ytterligare andra har tecknat en sammansvärjning välsignad av CIA. Det är som om fiktionen har genomsyrat analysen – bara den bästa storyn duger. En luguber kabal i maktens korridorer trumfar alltid påtända pundare med dålig impulskontroll.

De speglar alla den mänskliga längtan efter proportionalitet. Som Peter Englund skriver i sin essä Om Karl XII:s död och andra mord (där även Palmeutredningen berörs):

”[v]i vill ju så gärna att en stor händelse ska ha en stor orsak.”

I en litterär berättelse så fyller alla uppgifter en funktion.

Denna vilja till symmetri tangerar vår fallenhet för apofeni, det vill säga en önskan att skapa sammanhang och se mönster även där inga sådana finns. På så sätt kan helt orelaterade fakta länkas samman till en till synes hållfast händelsekedja. Ett exempel på det är den omtalade filmatiseringen av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren från i fjol, där den så kallade Skandiamannen Stig Engström utpekas som Olof Palmes mördare. (För mig hade tv-serien i alla fall en pedagogisk förtjänst: Om Engström tidigare framstod som en osannolik gärningsman var han efter tv-serien helt otrolig.)

Men filmatiseringen gestaltar också vad Stefan Lindberg diskuterar i sin roman Nätterna på Mon Chéri(2016). I den försöker författaren förstå den magnetism som mordgåtan utövar på honom. Berättaren kartlägger den så kallade 32-åringen, som i ett tidigt skede av utredningen var polisens huvudspår. Lindberg visar hur mordet tycks som gjort för att fiktionens berättarstrukturer ska svepa med sig fakta. Mordnatten framträder som en svagt upplyst scen i en thriller. Här finns felaktiga tidsangivelser, mystiska män med walkie talkies, obegripliga polisbeslut, motsägelsefulla vittnesmål. Med andra ord mängder av dunkla och gåtfulla sammanhang som bara väntar på att avslöjas.

Den avgörande skillnaden är att i en litterär berättelse så fyller alla, även till synes ovidkommande uppgifter, en funktion. De finns ju med i boken av en anledning. Men så är verkligheten inte beskaffad. Den består tvärtom av oräkneliga händelser som saknar kausalsamband, som bara är en nyckfull följd av slumpen. Och för den misstänksamme kan varje vardaglig handling framstå som underlig och därmed betydelsebärande – varför valde X att gå på den högra sidan gatan den här kvällen, han brukade ju alltid gå på den vänstra, varför dröjde han i steget vid just det skyltfönstret, där salufördes ju inget han behövde … (och så vidare).

Hans-Gunnar Axberger är i sin bok noga med att hålla isär vad som faktiskt är bevisat och vad som inte är det. Följden blir därför att han i det närmaste pulveriserar förundersökningsledare Krister Peterssons utpekande av Skandiamannen Stig Engström som huvudspåret i den utredning som Peterson under lätt parodiska former lade ner 2020. Enligt Axberger tycks bristen på samstämmiga vittnesuppgifter och avsaknaden av tekniska bevis mot Engström kompenseras med skvaller och önsketänkande.

I sin bok pekar Axberger som utlovat inte ut någon gärningsman. Han konstaterar bara att bevisningen mot Christer Pettersson var starkare än den som utredarna lyckades skrapa ihop i fallet Engström. Men bevisningen räckte som bekant inte för att få Pettersson fälld i högre instans. Det krävs därför, med Leif GW Perssons ord, ett mirakel för att mordet ska kunna lösas.

Berättelsen finns därför kvar därute, oavslutad, som en dröm. Den kommer att fortsätta att locka författare och privatspanare. Litteraturen ska även fortsättningsvis göra detta obegripliga begripligt, fiktionen bistå med de där sista avgörande pusselbitarna. Och som den här texten visar går det utmärkt att skapa samband mellan sådant som kan tyckas oförenligt, exempelvis Luigi Galvanis grodor och Olof Palmes mördare. Men så länge grodorna inte kan kopplas till mordvapnet bör de nog ändå betraktas som oskyldiga.