Flickan och skulden – 20 år av kamp

Katarina Wennstams debattbok Flickan och skulden har bidragit till att förändra synen på våldtäkt. Nu fyller boken 20 år och Katarina Wennstam berättar om framgångarna, bakslagen och förändringen som måste ske nu.

Katarina Wennstam har en krass ton.

– Vissa saker kan ju framstå som ganska självklara i efterhand. Som att båda personer som deltar i ett samlag ska göra det av fri vilja.

Vi diskuterar vad som hänt med synen på våldtäkter de senaste 20 åren. Det är nu nämligen 20 år sedan hon kom ut med sin uppmärksammade Flickan och skulden, en reportagebok som fördjupar sig i ett antal våldtäktsrättegångar och pratar med brottsoffren. Den blev en milstolpe i förändringsprocessen som skett när det kommer till synen på sexualbrott.

Boken har sålts i över 90 000 exemplar och använts på lärarutbildningar, polishögskolan och i gymnasieskolor.

– Jag kände att jag stack ut hakan när jag ifrågasatte hur advokater rotade i tjejernas förflutna, när jag tog upp problem med ryktesspridning och hur situationen kunde se ut efter en rättegång. Att killarna ofta gick vidare medan tjejens liv var slaget i spillror. Var det bara jag som kände att något inte stämde? Som kände: men för i helvete?!

Det var det inte. Fler hade tänkt samma tanke och boken fick ett starkt gensvar.

– Det jag gjorde var egentligen att samla ihop erfarenheter som låg och puttrade så att man fick syn på hela bilden: att brottsoffret blev den utsatta parten i rättegången.

Idag kan vi himla med ögonen inför det märkliga i detta. Vi gör det också, över en kaffe och kardemummabulle. Så bisarrt det låter. Att den anmälande flickan var den som skulle utredas. Hur såg hennes förflutna ut? När sexdebuterade hon? Hur många män hade hon haft? Hur trovärdig var hon? Det var hennes sexualitet som hamnade under lupp och skulle nagelfaras trots att det var den åtalade som uppenbarligen hade en potentiellt brottslig sexualitet.

– Att offret själv ansågs provocera fram brottet var helt unikt för sexualbrottsrättegångar. Så resonerade man aldrig i andra fall. Man skyllde inte ett rån på killen som bar en dyr jacka. Men det har hänt en del under de år som gått sen dess. Om en advokat idag börjar fråga en våldtagen tjej om hennes stringtrosor eller varför hon dansat utmanande, så skulle det snarast skada klientens sak.

Nu kommer Flickan och skulden i nyutgåva och för Katarina Wennstam är det en tveksam glädje. Det är förstås roligt att vara relevant för ännu en generation; kvinnor som läste boken när den kom ut ger den idag till sina döttrar. Men samtidigt är det en sorg att diskussionen fortfarande är relevant.

För en del av den gamla attityden finns kvar. Ifrågasättandet av kvinnan återkommer i debatten. Varför följde hon med honom hem? Varför gick hon tillbaka till honom? Varför verkade hon glad dagen efter?

– Jag tror att det hänger ihop med att alla hatar våldtäkt! Det är en grundpremiss som vi kan enas omkring. Men där uppstår också problemet, när det kommer för nära. För hur kan min bror eller kompis eller pappa göra något sådant? Hur kan vi hantera det? Där öppnas lätt dörren till något annat, för att kunna uthärda.

”Det andra” kan vara att relativisera, skylla, bortförklara. Lägga skulden på henne. Närma sig den galna logiken från rättegångarna som Katarina Wennstam beskrev.

– Det finns något intressant där, som vi behöver gräva i. Hur kan vi stå ut med att vanliga män begår den här typen av brott? Jag har sagt det många gånger, men hur kommer det sig att alla känner en våldtagen, men ingen känner en våldtäktsman?

Viktiga förändringar har skett dessa 20 år. Tre lagändringar har förstärkt möjligheten att fälla gärningsmän för sexualbrott. Den första handlar om att även ett övergrepp på en kvinna som berusat sig frivilligt ska bedömas som våldtäkt. Den andra handlar om skärpt lagstiftning kring sexövergrepp på barn. Den tredje är samtyckeslagen.

Och så har metoo hänt. En rörelse som framför allt visade hur många kvinnor som blivit utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp. Flodvågen av vittnesmål gjorde siffror i statistiken till människor och för många blev det en ögonöppnare.

– En effekt av metoo är att ansvaret har hamnat i högre grad hos arbetsgivaren. Det kanske är en lite osexig förändring, men jag tror att den är viktig. Det går liksom inte att ha de här männen på firmafesterna som ska visa kuken i tid och otid och opåkallat göra helikoptern. Den lilla festen är över och saknad av ingen.

Efter metoo har det dock skett en backlash, menar Katarina Wennstam.

– Nu är många unga tjejer rädda för att berätta om ett övergrepp, de är oroliga att bli dömda för förtal. Det har jag även hört från polisen. Offren har inte koll på att de alltid har rätt att anmäla ett brott, men inte att peka ut gärningsmannen på Facebook.

– Men det största problemet idag, rent juridiskt, är att det är fortfarande är så stor andel anmälda brott som aldrig går till domstol. Det beror i de flesta fall på att polisen inte har lyckats leda i bevis vad som hänt.

Går det att stärka lagen ännu mer, eller har vi kommit så långt det går?

– Vi har ju en av världens mest progressiva lagstiftningar på det här området. Men det finns saker som kan påverka, som att till exempel göra noggranna kriminaltekniska utredningar. Många gånger görs ingen sådan alls, för att man tänker att det inte går att bevisa något med fingeravtryck på en krogtoalett eller spermaspår i någons säng. Men det går ju!

Den vanligaste situationen när en anmälan läggs ner är att den anklagade mannen hävdar att kvinnan var med på den sexuella akten. Att den alltså skett, men inte mot hennes vilja. Katarina Wennstam tar upp ett exempel när tjejen berättat hur killen slitit i hennes hår medan han våldtagit henne och hur hon efter övergreppet duschat i hans badrum. Den kriminaltekniska undersökningen kunde slå fast att det fanns en ovanligt stor mängd hårstrån i avloppet, vilket styrkte hennes berättelse.

Katarina Wennstam utstrålar självklarhet. Hon dröjer aldrig på svaret, känslan är att hon lever sitt engagemang och sina ämnen. Hon började som kriminalreporter på SVT och har efter Flickan och skulden fortsatt lyfta orättvisor kopplade till jämställdhet i sina spänningsromaner i Justitiaserien. Ibland har hon blivit anklagad för att vara förutsägbar och låta ämnet gå före gestaltningen, men hon vet vad hon vill, och för henne är det ingen motsättning mellan att skriva skönlitteratur och att ha ett ärende.

Det är osunt att få 20 sms i timmen.

Hennes självklarhet får en märklig illustration under vår intervju som sker på en trottoarservering på Södermalm i Stockholm. Plötsligt ser jag Katarina Wennstams ansikte frysa i panik och blicken följer något som faller bakom min rygg. En dov smäll hörs, tiden stannar upp, gatans trafikanter drar andan i en gemensam flämtning. Jag förstår att något trillat från ett fönster, högt uppifrån. Och medan jag inte vågar vända mig om, jag blir skräckslagen inför tanken på det värsta, kastar sig Katarina Wennstam upp och över vägen för att se hur det gått för katten – som det visar sig vara. Hon är på plats innan någon annan hunnit röra sig, fångar upp djuret som använt ett av sina nio liv, blir riven, lyckas snabbt få kontakt med den chockade ägaren och är tillbaka innan jag slutat darra.

Övergången till frozen fright är inte långsökt. Vi vet aldrig hur vi ska reagera på en katastrof. Det är ett av de missförstånd hon mest ihärdigt har debatterat de här 20 åren. Frozen fright handlar om hur man reagerar vid katastrof, som till exempel våldtäkt. Offer har anklagats för att inte kämpa emot, skrika, slåss. Men det är numera vetenskapligt belagt att majoriteten av dem som råkar ut för ett övergrepp drabbas av detta tillstånd, vilket innebär att de blir oförmögna att försvara sig själva. Kroppen fryser – som ett rådjur framför bilens strålkastare.

– Det ger ju också skuldkänslor som kan vara svåra att leva med efteråt. Många känner: ”jag trodde jag var en tjej som skulle göra motstånd”. Att vi erkänner det här tillståndet kan också hjälpa dem att gå vidare.

Åren som gått har också inneburit en stor förändring vad gäller bemötande från sjukvård och polis, som har blivit mycket bättre, mer pålästa och inkännande. Det kan handla om att en polis faktiskt tar sig tid att ringa upp och förklara varför en utredning läggs ner, att det inte innebär att de inte litar på det flickan sagt.

– Bemötande är helt avgörande för hur brottsoffret ska må efteråt. Jag har träffat tjejer där bevisen inte kunnat styrkas och utredningen har lagts ned, men som ändå känner sig stärkta av processen. Hon kanske har haft en bra läkare och ett målsägarbiträde som sett henne, ett nätverk som står fast vid att det som hänt inte var hennes fel. Så är det i en rättsstat, ibland går brott inte att bevisa och då kan man inte fälla någon.

Normer förändras över tid och nya lagar är ett sätt att påverka synen på rätt och fel. Men genom val i vardagen är vi också med och knådar fram vår syn på samhällelig moral, offer och förövare.

Du är själv tonårsmamma till en flicka, hur gör man för att inte lägga ansvaret på nästa generation kvinnor?

– Det skulle inte falla mig in att kommentera hennes klädsel, förutom att hon borde ha mössa när det är kallt. Att prata om naket och kjollängd och sånt känns talibanskt. Jag tycker det är viktigare att prata om vad kärlek är. Att det är osunt att få 20 sms i timmen, att killen väntar varje dag utanför ens arbetsplats eller har synpunkter på ens vänner.

– Vi är ju helt marinerade i populärkultur där mäns stalkerbeteende skrivs om till romantik. Och så kommer stråkarna på slutet…

Hon fnyser upprört. Det finns så många hinder på vägen till jämställdhet, många ämnen att fördjupa sig i. I november kommer nästa bok med advokat Shirin Nouri i huvudrollen. Den heter Dödsbädden och är nummer tolv i Justitiaserien.

Men nu behöver Katarina Wennstam gå hem och desinficera såret hon fick när katten klöste henne. Hon är så lättad att den överlevde.