Flaggor för frihet

På tv-nyheterna ser vi bilder från demonstrationerna i Belarus huvudstad Minsk. Folk viftar med vit-röd-vita flaggor. Vad står de för?

Belarus blev självständigt 1991 och styrs sedan 1994 av en allt mer maktfullkomlig Aleksandr Lukasjenko. Protester mot styret har förekommit förr, men inte med den intensitet och uthållighet som vi nu ser. I visuellt centrum för protesterna finns den vit-röd-vita flaggan, som länge motarbetats av myndigheterna.

– Den skapades så sent som 1915, och har sitt ursprung i en liten grupp aktivisters misslyckade försök att uppnå självständighet för landet 1918. Flaggan har kommit att bli en symbol för en romantisk-nationalistisk strömning och har särskilt omhuldats av emigrantgrupper. Att demokratidemonstranterna nu använder den är en markering mot den nuvarande flaggan från 1995, som förknippas med Lukasjenkos styre, säger historikern Per Anders Rudling.

Som många flaggor är den vit-röd-vita späckad av motsägelsefull symbolik.

– Belarus råkade verkligen illa ut under de båda världskrigen. Under det andra försökte nazisterna skapa en vitrysk SS-division, och då tog man den vit-rödvita flaggan till sin, vilket gör att den, framför allt i äldres ögon, förknippas med fascism, säger Per Anders Rudling.

Men många av dem som i dag demonstrerar på Minsks gator är för unga för att minnas andra världskriget eller Sovjetepoken. De är bara ute efter att få en mer demokratisk stat.

– Jag ser flera likheter med vad som hände i Polen i början av 80-talet, med Solidaritets framväxt, säger Per Anders Rudling. Det är ursprungligen ingen genomtänkt, ideologisk rörelse. Målet är bara att bli av med regimen, som svarar med extremt övervåld, vilket triggar motståndet än mer.

Blev du förvånad när demonstrationerna i Minsk brakade loss i augusti?
– Både ja och nej. Det har funnits protester förr, men inte lika omfattande. Visst är missnöjet brett, men det handlar inte i första hand om plånboksfrågor. Den genomsnittlige belarusiern lever ofta bättre än sina grannar i andra postsovjet-republiker. Och folk på landsbygden gillar fortfarande Lukasjenko.

Per Anders Rudling talar engagerat om det som händer i Belarus, även om han ”gärna slipper” gissa vart landet är på väg. I 20 år har han intresserat sig för området Kresy Wschodnie, gränsområdena i vad som i dag är västra Belarus, västra Ukraina och Litauen, men har varit ganska ensam om det i den svenska akademiska miljön.

– Då mitt forskningsområde setts som udda, och forskningsfinansieringen inte alltid varit helt lätt, bedrev jag länge min forskning utomlands, säger han.

Men nu låter det annorlunda, det udda området är plötsligt mitt i nyhetsflödet.