Finns plats för både renar och turister?

På många håll i Sverige är det stora svårigheter för rennäring och turism att samexistera, men kring fjällmassivet Kebnekaise fungerar det. Här vallar familjen Sarri både gäster och renar.

Storheten är svår att fånga i ord, linjerna är så monumentala. Här i Nihkkáluokta (Nikkaluokta)Fotnot: StängVi har valt att ange orten och namnet på berget på nordsamiska. Nihkkáluokta (Nikkaluokta) och Giebmegáisi (Kebnekaise). börjar dalen i vars nordsida Sveriges högsta topp ingår. Här ligger porten mot Giebmegáisi (Kebnekaise), ett av våra mest dramatiska, högalpina och samtidigt mest välbesökta fjällområden. Men det här är också en del av Sápmi, samiskt kulturlandskap där renarna har sin betesmark.

Färgskalan drar åt höst när vi anländer. Det lyser gult, orange och brunt, snart kommer det röda att tändas som flämtande fyrar. Björkarna ropar på ögat: se hit, jag är vackrast! Den växtlighet som nyss påminde om en grön mjuk massa, får under en kort årstid konturer. Varje träd står ut i sin egen nyans.

Porten till dalen hålls öppen av den samiska familjen Sarri. De driver restauranger, hyr ut stugor och erbjuder transporter med båt och skoter beroende på årstid. Släkten har bott i byn Nihkkáluokta sedan de första torvkåtorna byggdes här när 1900-talet var alldeles färskt.

Erik och Anna Sarri är syskon. Erik tillhör samebyn Girjas, vars marker ligger söder om Giebmegáisi, och Annas familj tillhör Laevas sameby, där själva toppen ingår i området.

De är barnbarn till Nils Olsson Sarri som var med och startade turistverksamheten här, hjälpte Svenska Turistföreningen (STF) att bygga Giebmegáisi fjällstation och guidade gäster upp på topparna.

Just idag står Erik Sarri i disken i Nihkkáluokta servering (kallad ”serran” av alla i byn), med en handduk i midjan och köksrosiga kinder.

– Här gör alla allt. Vi hjälps åt där det behövs. Men man kan väl säga att jag i huvudsak vallar året runt, bara olika saker. Det är ungefär femtio-femtio turister och renar. Och så lite diskande ibland då, säger han.

Erik Sarri har hand om de mark- och vattenburna transporterna in i dalen och längs stora delar av Kungsledens pärlband av stugor. Det innebär att han träffar många av de människor som är på väg in i fjällmassivet, antingen på sin båt eller bakom sin pistmaskin. Eller när han kör ut gasol, ved, matvaror och allt annat som kan behövas för att få verksamheten att fungera i väglöst land.

– Jag är uppvuxen på en skoter mellan Nihkkáluokta och Giebmegáisi. Vi hade två stora båtar som gick i Vistasdalen också, där var jag hoppilandkalle. Det jag håller på med är väl mer som mitt liv än mitt jobb egentligen. Och man gör ju allt för att hitta ett sätt att försörja sig här och slippa åka in till gruvan.

”Gruvan” är LKAB i Kiruna, som Erik tycker är en bra arbetsgivare. Han är bara inte sugen på att jobba där, eller på att bo i stan.

– Jag kör 100 kubikmeter ved varje vinter, men det är inte trist. Varje resa är sin egen. Det är olika snö, olika vind och olika människor jag möter. De flesta är glada och förhoppningsfulla.

Anna Sarri är ansvarig för turistverksamheten i byn, det vill säga ”serran” och allt omkring den. Hon har tagit med oss upp på en av byns två kullar och visar ut över de pråliga björkarna och tak som bara anas bland löven: Där bor en kusin, en annan kusin, farmors morbröder slog läger där, brorsdöttrarna växte upp där.

– Jo, det är en släktgryta, som i alla samiska samhällen. Man är ju släkt med alla, säger Anna Sarri.

Hon visar hur slitet det blivit på marken utanför serran, växtligheten är känslig och det tar åratal för gräs och ris att återväxa där det en gång försvunnit.

– Turisterna sprider sig som renhjordar om man inte slussar dem ordentligt. Vi har inte varit riktigt bra på det, jag håller på med ett projekt för att göra stigen tydligare, säger hon.

Det skulle behövas en ny portal, några bänkar att vila på, kanske en lekplats. Röda stenar på marken är ett första försök, men det räcker inte.

– Vi har väldigt bra dagskassor när det är mycket folk, men det syns på marken. Vi fungerar som en port som även kan stängas, och den funktionen tycker jag är viktig. Nu längtar jag lite till oktober när vi slår igen för säsongen.

Både Erik och Anna Sarri funderar mycket över hur de kan nyttja och värna sin plats på samma gång. För Erik Sarri handlar det främst om transporter.

– Jag tar inte på mig några uppdrag som stör renarna. Jag kör inte ut turister i närheten av renarnas barnkammare i maj och vi säger nej till gäster som vill köra heliskiing (helikopterskidåkning, vår anmärkning). Jag tror det är många välbärgade som kommer hit från storstäderna. Hemma kör de Tesla och sorterar sopor, men här leker de runt och tar helikoptern. Jag mådde inte bra i hjärtat av det, det kändes inte rätt för renarna eller oss. Det gäller att hitta en balans, så att du själv är nöjd och samtidigt kan leverera det gästerna vill ha utan att störa naturen för mycket. Jag tror att man föds in i det.

Krockar intressena ofta?

– Vandrare vill gärna gå i gröna fina dalar, och det vill renar också. Men det finns oftast utrymme för båda. Vi har tur på det sättet, våra marker är stora.

Nihkkáluoktas dal är en ovanlig plats på det sättet. I stora delar av fjällkedjan är motsättningarna mellan rennäring och turism svåra att komma förbi. I Jämtland och Härjedalen kräver samebyar att STF river och flyttar stationer och stugor, deras renar är undanskuffade och störs av ovana besökare som rör sig fritt på fjällen. Där är terrängcykling och kite-åkning vanligt, aktiviteter som skrämmer djuren. Också i närbelägna Abisko och Riksgränsen anser samebyarna att turismen vuxit för snabbt och hänsynslöst och frågan har blivit alltmer infekterad de senaste åren.

Men i Nihkkáluokta är det samer som ända sedan starten också drivit turistnäringen. Kanske är det därför det fungerar?

Anna Sarri har slagit sig ned på en träbänk högst upp på kullen, med milsvid sikt västerut.

– En del tycker nog att vi är bromsklossar, och på sätt och vis är det en del av vår ambition. Vi vill inte tjäna mer pengar genom att utveckla och bygga större. Vi tycker att det är bra att jobba småskaligt och det räcker att ha öppet sex månader om året.

Hon tar ”mors stig” ned mot sitt hus. Den vägen brukade Anna Sarris farmor, Maria Sarri, ta när hon besökte byns kapell, en liten fjällstig genom ljung och över jokk som ger överblick i dalen.

Utanför huset står en lång rad stövlar på rad. Fotograf Carl-Johan Utsi skrattar, han är också från fjälltrakter. Och har likadana stövlar. Tretorn Castor är klädkoden som gäller.

Huset har stora fönster mot dalen och sjön, snart är termosen full med kaffe.

– Allt det vi har är möjligt tack vare att Giebmegáisi ligger här. Det är dragplåstret, vi behöver inte ens marknadsföra oss, säger Anna Sarri.

Att leva i skuggan av ett så starkt varumärke är inte riskfritt. Det finns entreprenörer som skulle ge mycket för att delta i den naturliga kommers som uppstår omkring besökarna. Men i Nihkkáluokta har den stora Sarri-släkten lyckats hålla kvar turismen under egen kontroll.

Har ni något byråd eller någon instans där ni gemensamt diskuterar hur ni vill utveckla Nihkkáluokta?

– Nej. Vi var några som provade det på 1980-talet men det funkade inte, säger Anna Sarri.

Men när ses ni då?

– Det är väl på begravningar. Så är det väl för de flesta? Ibland kommer någon in på ”serran” och då pratar man ju lite.

Fungerar samarbetet ändå?

– Jo, det tycker jag.

Helt utan motsättningar har det inte varit, även om det är gammalt och bara rester finns kvar. Anna och Eriks pappa Henrik Sarri (nummer 12 i syskonskaran) var en av flera entreprenörer i byn när turismen växte som snabbast. En annan var den förstfödde storebrodern Enok Sarri, väderspåman och en dåtidens influencer. Enok syntes ofta i medierna på 1960- och 70-talen och lockade antagligen en hel del gäster på egen hand. Hans gren av släkten driver verksamhet vid Láddjujávri, halvvägs till Giebmegáisi, där de har båttrafik, boende och restaurang.

– Det var väl inte alltid helt konfliktfritt, säger Anna Sarri. Men nu är det bra med det. Tillsammans försöker vi komplettera turismen i dalgången.

De interna samiska stridigheter som på vissa håll har lett till rättsprocesser är många gånger kopplade till renägande. Svenska staten har genom rennäringslagen valt att koppla ihop det samiska med renskötsel, och staten stöttar urfolket ekonomiskt genom att bidra till rennäringens fortlevnad. De samer som inte är medlemmar i en sameby har inte rätt att bedriva renskötsel eller har därmed svårt att leva enligt en samisk kultur som också innehåller jakt, fiske, slöjd (duodji) och annat arbete.

Även i Nihkkáluokta finns både renskötare och icke-renskötande samer vilket skapar spänningar. Men här har det inte lett till öppen konflikt. Anna Sarri är inte särskilt intresserad av att gräva vidare i gamla surdegar och vad som eventuellt ligger kvar och skaver. Jag kan förstå det. Ofta beskrivs samebyar just utifrån de interna motsättningar som finns och det faller tillbaka på bilden av hur det samiska samhället fungerar. Dessutom grundar sig renägarkonflikten på regler som svenskarna satte upp för samisk rennäring. Det är alltså ett problem kolonialmakten planterade och som nu hålls emot dem. Går det att lösa utan offentlig dramatik gör man det gärna.

I Nihkkáluokta kan det också vara en hjälp att det finns en tradition av andra sätt att livnära sig på.

De första torvkåtorna i Nihkkáluokta byggdes 1910. Det var i samband med unionsupplösningen med Norge, när gränsen stängdes också för renar och många samer fick svårt att överleva och blev mer bofasta. Då låg byn under trädgränsen och hedarna sträckte ut sig längs de slingrande vattendragen.

Anna och Erik Sarris farmor och farfar var ett ungt par då, och en familj av många som inte fick sin renhjord att klara de svåra vintrarna. Så det blev att leva av naturen; jakt, fiske och småbruk.

– Det är lustigt, i vår dal finns det mycket sik i sjöarna. Men både söder och norr om oss är det ädelfisk, röding, berättar Anna Sarri.

Man skaffade getter och hästar, hade härkar (kastrerade rentjurar) som hjälpte till i arbetet. Turismen blev tidigt en del av verksamheten. Så småningom subventionerade staten husbyggen av så kallade ”fjällägenheter”, små egnahemshus enligt fjällets behov.

In i huset kommer Anna Sarris båda söner, med varsin stor kniv i bältet och svettiga hårfästen. De har varit på fjället och förberett för slakten som ska börja på måndag. Den är en stor händelse på det samiska året.

Alla Annas fyra vuxna barn, som är i 20- och 30-årsåldern, bor hemma. De arbetar med familjens två företag (turism och renskötsel) på olika sätt. Hennes sambo är renskötare och lastbilschaufför.

– Flytta?! Nej! Här ska jag springa tills benen inte bär längre. Det är väl så det är, vi har liksom inte haft något behov av att prova våra vingar någon annanstans, säger Pär-Henrik ”Peppe” Blind med ett knappt märkbart leende.

– Det blir nog vi gamlingar som får flytta ut i ett Attefallshus så småningom. Jag har ju heller aldrig flyttat hemifrån, mina föräldrar byggde nytt och min familj tog över stora huset. Men jag undrar om de kan bo flera syskon ihop hela livet? säger Anna Sarri.

Det är svårt att skaffa eget boende här. Nu ska Gällivare kommun stycka av och sälja tomter men det kostar för mycket. Renskötare har inga stora ekonomiska marginaler.

– Det går bra att bo tillsammans än så länge, renskötsel är fortfarande en nomadisk livsstil så vi är inte ofta hemma alla samtidigt.

Anna Sarri oroar sig lite för att tomterna ska säljas till utomsocknes som inte har samma känsla för området.

– Vi är proffs på att jobba ihop i familjen, det gör vi mycket. Det roligaste är att vara ute på fjället, även om det kan vara regn och blåst. Det är väl det vi gör, vi jobbar. Inte åker vi direkt på några utflykter. Det är nog ganska samiskt, säger hon.

Erik Sarri är färdig i disken och går till rengärdet strax utanför byn. Det är hans uppgift att se efter så att ingen älg eller turist har åsamkat skada på hänget, nu när renarna snart ska fångas in.

Den sameby han tillhör, Girjas, har skapat många och stora rubriker de senaste tio åren. De har drivit och vunnit den rättsprocess som handlat om att samerna ska få hand om jakt- och fiskerättigheter i området. Sedan Högsta domstolen för två år sedan tog beslutet till samebyns fördel har det i stället skrivits om hoten de utsatts för av lokalbor. Renar har jagats med skotrar och skjutits till döds, hatfulla inlägg har hetsat i sociala medier.

Vad tänker du om det?

– Jo, det är klart man blir ledsen och upprörd om någon skadar renarna. Men man ska inte lyssna på allt som skrivs och sägs heller, som man själv bemöter folk blir man oftast bemött. Det är ju så att det kostar något för alla. Kirunaborna vill gärna ha fri skotertrafik och jaga som de vill…

Han kliver vidare i hänget. Inget är trasigt vad det verkar. Några brädor som ska justeras bara. Nu är det vädret som avgör. Om dimman ligger tät går det till exempel inte att samla ihop tusentals renar på ett säkert sätt.

Det finns en absolut tidsgräns i väntan på slakt. Den går när sarvarna (tjurarna) börjar brunsta, för efter det kan man varken äta eller sälja köttet.

– De blir som galna, går ner i vikt och bryr sig inte om någonting. Ibland kastrerar man dem, för att undvika brunst. Då slutar de putsa hornen och intressera sig för vajorna, på så sätt kan man spara köttet.

Vi tar oss vidare två mil in i dalen, där Marit Sarri huserar. Hon är föreståndare på STF-anläggningen Giebmegáisi fjällstation och kusin med Erik och Anna, hon är uppvuxen i huset intill Annas. Hennes pappa Esaias Sarri var nummer elva i syskonskaran. Hon har varit på stationen i sex år och börjar bli varm i kläderna. I grunden är hon sjuksköterska med många år på IVA och med ambulanshelikopter i bagaget. Det är användbart här också.

– Jag var här som barn, min faster Kristina Sarri var föreståndare då och mina föräldrar jobbade med transporter, så de kunde lämna oss på stationen medan de var ute på uppdrag. Det var jättekul. Sen säsongade jag som tonåring och var stugvärd när barnen var små. Så ja, turismen är en del av min livsstil.

På väggen i den gamla delen av stationen sitter en bild av Nils Olsson Sarri: Marits, Eriks och Annas farfar. Han och hans svåger Petter Haugli står fint uppställda med stav och isyxa. De var med och bestämde vart det första huset skulle byggas, och sen arbetade Nils som föreståndare på anläggningen.

– De plockade sten till huset i jokken här nere, man var inspirerade av en österrikisk byggteknik och tänkte att stenen skulle värmas upp i solen. Men det gjorde den inte, det blev som en frysbox istället, säger Marit Sarri.

Vad har du för fördelar i din yrkesroll av att vara uppvuxen här?

– Jag tror det skapar förtroende och jag vet vem jag ska prata med. Jag kan ta ett konkret exempel: mitt första år här skulle vi ha vintertävlingen Keb Classic. Den går genom renbetesområde och vi behövde specialtillstånd för att köra skoter under tävlingen, vilket vi insåg två dagar innan start. Deltagarna hade redan börjat samlas. Jag kontaktade Länsstyrelsen som sa att det skulle ta upp till åtta veckor att få svar. Men då kunde jag ringa direkt till ordförandena i samebyarna och höra med dem. De sa ja. För den här gången.

I vanliga fall har Marit Sarri regelbundet samråd med samebyarna för att stämma av vad det finns för behov på fjället. Hon ringer och frågar var renarna befinner sig, så att de kan ge turisterna relevant information.

Och vad händer om renarna går just där ni tänkt ha en tur?

– Då lägger vi om den och går på något annat fjäll.

Niila Inga, ordförande i Laevas sameby, kommer varje år och pratar med personalen om hur renskötsel går till och så har de en Nihkka-middag när alla i byn blir bjudna på mat, strax innan öppning. Det lokala samarbetet är avgörande för att verksamheten ska flyta på.

– Men jag skriver inte avtalen med Ecco (smeknamn på kusinen Erik Sarri), det skulle bli för konstigt med två Sarri på kontraktet.

Vad anser du är hållbar turism här?

– Vi befinner oss i en väldigt känslig miljö och allt vi gör lämnar avtryck. Jag anser att vi ska vara här, att det är bra att få se fjällnaturen och kanske bli mer rädd om det vi har. Men alla måste ta sitt eget ansvar.

Under sin tid vid rodret har Marit Sarri dragit ner på det maximala antalet sängplatser. När hon började låg det folk överallt; på madrasser, i kåtan, i bastun. Alla som kom skulle tas omhand. Hon har försökt sätta stopp för det och istället tvingat gästerna att sprida ut sig över säsongen, till när det finns logi.

– Ibland känner jag mig som en bakåtsträvare när jag säger att nej, vi ska inte bygga ut mer nu! Jag är väldigt glad att det är STF och ingen kommersiell aktör som driver det här, för då hade vi haft liftar och asfalterad väg hit vid det här laget. Jag tror att vi har nått den kapacitet vi ska ha. Vi klarar oss ekonomiskt och vi har samtidigt en ekologiskt hållbar verksamhet. Vi kan inte bita oss själva i svansen genom att exploatera vårt eget värde.

Har du ibland känt dig trött på turismen här?

– Turisterna och samarbetet med STF har alltid varit en källa till stadig inkomst för oss, och en förutsättning för att vi har kunnat leva ett bra liv. Dessutom, om man bor isolerat och avsides, så är det ganska kul när det kommer folk utifrån ibland.

– Våra mammor var lärare, både min och Erik och Annas. Så vi åkte alla hem till Nihkkáluokta när terminerna var slut, även när vi blev äldre. Vi slöt upp, vi barn behövdes också i arbetet med servering, boende och båtar.

Vi går ut på gårdsplanen. Där pågår säsongsavslutning, möbler ska lyftas in, fiber ska dras till servicehuset och utrustningen ses över. Marit Sarri glider in i arbetet, det är samma som i Nihkkáluokta – alla hjälps åt.

– Jag känner mina egna rötter här. Det betyder mycket för mig. Jag lägger ner jobb på ett sätt som jag inte tror jag skulle kunna göra annars, säger hon.

Den övriga personalen verkar trivas bra, trots att den saknar lokala rottrådar. Många återkommer år från år, för andra är det en paus i livet mellan studier och arbete. Det som förenar dem är ett intresse för fjället och livet i väglöst land. Och så är de flesta singlar, i alla fall i början.

– Ibland kommer någon till mig och vill byta rum. Då förstår jag vad som är på gång, och blir glad. 2018 hade vi sex par som fann varandra! Det var rekord, säger Marit.

– Våra mammor kom också hit som turister en gång i tiden, och så föll de för varsin Sarri.

Själv har hon varit gift, men behöll sitt namn. Det var inte snack om något annat. Barnen har också fått hennes namn.

Vad betyder det för dig att vara en Sarri?

– Det ger en tydlig identitet och tillhörighet i den här platsen, och så ger det en förankring i det samiska.

Tillbaka i ”serran”, i Nihkkáluokta, är det Anna Sarris dotter som står bakom disken. Hon heter Ellakarin, är 24 år och har fått sin pappas samiska efternamn: Blind. Hon är stolt över Nihkkáluokta och släktens tillhörighet hon också. Hon började arbeta i familjeföretaget efter gymnasiet och har nu tagit över delar av planeringen från sin mamma.

– Det känns som ett stort ansvar att få vara med och förvalta det här, och också utveckla. Jag skulle kunna tänka mig att satsa på aurora-turism vid midvinter. Erbjuda upplevelser för att komma nära norrskenet, kanske ett boende i hus med glastak. Eller prova att arrangera en slags ren-turism på våra villkor? Att guida inom samisk kultur och renskötsel och ta tillfället i akt att berätta om verkligheten här, säger hon.

– Tänk om vi kusiner tillsammans kunde fortsätta att ta hand om den här platsen… Man vill ju stanna här, vara kvar i det lilla hemmavid.