Filmmissarna som roar och upprör

Olof Palme utnyttjar prostituerade, Björn Borg blir slagen av sin tränare och Napoleon beskjuter pyramiderna. Var går gränsen mellan konstnärlig frihet och historieförfalskning? Johan Erséus går till botten med filmerna som tänjer på sanningen.

Biografiska filmer – ”biopics” – utgör Hollywoods älsklingsgenre med prisbelönta kassasuccéer som Oppenheimer och Bohemian Rhapsody. Artister är särskilt tacksamma huvudpersoner: Johnny Cash, Bob Dylan, Elvis Presley (och hans hustru Priscilla), Judy Garland, Elton John, Bob Marley, Amy Winehouse och snart också Michael Jackson, Fred Astaire och Beatles. På svenska har vi bland annat sett gestaltningar av Zlatan och Cornelis, Dag Hammarskjöld, Astrid Lindgren, Tove Jansson, Ted Gärdestad och Börje Salming.

För filmskapare är det lätt att trampa snett i historiska miljöer. En del misstag är närmast gulliga: i Game of Thrones har fansen noterat en kaffemugg från Starbucks, en vattenflaska i plast samt en elektrisk laddare intill en död krigare. I det skotska medeltidsdramat Braveheart syns en bil i bakgrunden. I Bohemian Rhapsody gör Queen succé i USA med låtar som ännu inte är skrivna, och i Coppolas krigsfilm Apocalypse Now har felfinnare räknat ihop 563 små och stora missar.

En del tänjningar är oproblematiska, som när Winston Churchill (Gary Oldman) i Darkest Hour hinner prata med passagerare i fem minuter medan han åker en tunnelbanesträcka som tar en dryg minut.

Det är lite roligt att ett kontrollfreak som Ingmar Bergman missade att biskopen (Jan Malmsjö) i Fanny och Alexander går förbi ett fönster med ett modernt Securitas-klistermärke och att den julfirande familjen Ekdahl har hängt upp en girlang med Finlands flagga – tio år innan den skapades.

Ridley Scott är en av regissörerna med ett fritt förhållande till etablerade sanningar och hans Napoleon hamnade snabbt på listor över världens mest historiskt missvisande filmer. Scott lät utan att blinka franska trupper beskjuta pyramiderna med kanoner, och bemötte alla experters invändningar med: ”Var du själv där? Nä, det var du inte.”

Scott justerade också huvudpersonernas hädanfärder i Gladiator. Kejsaren Marcus Aurelius dödades alltså inte av sin son Commodus, utan dog av vattkoppor. Och Commodus dödades inte av gladiatorn Maximus, utan ströps i badet på uppdrag av älskarinnan Marcia. Gissa vilken historieskrivning som biobesökarna för vidare.

För det är förstås fler som känner till filmernas ”sanningar” än de akademiskt vedertagna. Miljontals som såg Oliver Stones film JFK är övertygade om att mordet på president John F Kennedy 1963 var en konspiration mellan USA:s regering, maffian, CIA, Dallaspolisen, Fidel Castro ­­– och vicepresidenten Lyndon B Johnson. Även svenska tittare har förmodligen svårt att skilja mellan otaliga dokumentärer om Palme-mordet och dramatiseringar som Den osannolika mördaren om ”Skandiamannen” Stig Engström.

Här någonstans blir fel och fabuleringar problematiska. En Opel Rekord av galen årsmodell påverkar inte vår världsbild, men med kreatörer som tar sig långtgående friheter med verkliga personers liv riskerar historieskrivningen att förvrängas.

Ett exempel på hur gårdagens fiktion lätt blir morgondagens sanning är den danske kungen Kristian X som under andra världskriget demonstrativt tog på sig ett gult armband med davidsstjärna när landets judar beordrades till det. Om detta kan man läsa i många böcker och artiklar, men varken Kristian eller hans judiska undersåtar bar något sådant armband under kriget. Hela scenen hittades på av författaren Leon Uris i Exodus, en roman som tryfferar historisk sanning med påhittade inslag.

Familjen Palme fick bolaget att klippa bort scenen i dvd-utgåvan, men då hade redan någon miljon svenskar sett filmen

Filmen om Björn Borg kritiserades för att den unga tennistalangen framställdes som en introvert och ångestfylld bråkstake – och framför allt för att tränaren Lennart Bergelin slog sin adept. Ett rent påhitt, försäkrade alla som var med, inklusive Björn Borg själv. Stellan Skarsgård som spelade Bergelin var ”så pass generad” att han ringde änkan Rose-Marie och bad om ursäkt för sin roll i Borg. Men hon ansåg att skadan redan var skedd: hela världen ”vet” nu att Björn Borg blev slagen av sin tränare.

Skadan var nog även skedd i fallet med filmen Call girl där en statsminister som uppenbart föreställer Olof Palme utnyttjar en minderårig prostituerad flicka på ett hotellrum och sedan åker hem till radhuset. Familjen Palme fick bolaget att klippa bort scenen i dvd-utgåvan, men då hade redan någon miljon svenskar sett filmen och ”förstått” att Olof Palme var inblandad i ”bordellhärvan” – vilket inget tyder på.

Monica Z bjöd både på lysande sång av Edda Magnason och lite kronologisk åksjuka: ett fiasko i Eurovision ligger fel i karriären och den gamla bussen som 1958 för Monica Zetterlund från Hagfors till Stockholm har en stor reklamskylt för färg-tv, som kom kring 1970. Och det var förstås snopet för musikern Georg Riedel att hans klassiska arrangemang av Sakta vi gå genom stan här skapas av Monica, men för släkt och vänner var det värsta att hennes alltid stödjande pappa utmålas som grym och missunnsam hustyrann. Manusförfattaren Peter Birro förklarade att filmen inte var en dokumentär: man ville ”identifiera några grundproblem”, däribland hennes relation till pappan.

Samma fiktiva grepp tog skaparna av Unga Astrid, filmen om den tonåriga Astrid Lindgren som blir gravid med sin trettio år äldre chef. Även här svartmålas den omvittnat kärleksfulla relationen mellan Astrid och hennes far Samuel August. Och föga förvånade var de anhöriga frustrerade över spekulationerna kring hur Astrid upplevde den här perioden av sitt liv – som hon aldrig pratade om.

Ted Gärdestads dotter protesterade högljutt mot filmen Ted – För kärlekens skull som rev upp sår kring artistens psykiska ohälsa, och släkten Lagerlöf hade starka invändningar mot inslagen i tv-serien Selma, där författarinnan går till en prostituerad och under hot tvingas hylla sin alkoholiserade far i sitt nobelpristal. ”Det är drama, inte dokumentär”, försvarade sig filmskaparna.

Kungahuset avstod från offentlig kritik mot skildringen av relationen mellan Gustaf V och den slirige affärsmannen Kurt Haijby i SVT-serien En kunglig affär. Visst talar en del för att Gustaf V och Kurt Haijby verkligen hade intima sammankomster, men när de i ett avsnitt öppet åker på en ”bögkryssning” med en rad andra ”par” och småhånglar ombord famlar man som tittare desperat efter skämskudden. Så kan inte ens en fantasifull regissör tro att det gick till.

Gustaf V skildras på ohistoriska grunder som en betydligt mer ondskefull figur i den norska serien Atlantic Crossing, där hans brorsdotter Märtha – gift med Norges kronprins Olav – utmålas som en av andra världskrigets viktigaste aktörer. Att lyfta fram hennes tidigare undervärderade roll var en historisk välgärning; med 248 dokumenterade möten var hon den utländska medborgare som under kriget träffade president Franklin D Roosevelt flest gånger. Men det var inte hon som gav sin högt uppsatte vän – eller älskare, som det antyds – idén om ”land-lease”, en möjlighet för det neutrala USA att sälja vapen och fartyg till andra länder. Det är ett av många påhitt i serien som marknadsfördes som ”inspirerad av verkliga händelser”.

Frågan är förstås hur mycket man har rätt att knåda om människors liv för att göra storyn bättre, och hur lättvindigt man ska hantera fakta i trollfabrikernas förlovade tid, där ingen till slut orkar bemöta inlägg om att ”FBI iscensatte 11 september-attentaten” eller att ”Per Albin låg bakom förintelsen”.

Hur många procents frihet får man om man skriver i eftertexten att berättelsen ”bygger på” verkliga händelser? Är det ett tillräckligt stort fikonlöv att något är ”inspirerat av” en verklig person? Ger begreppet ”drama” grönt ljus till fantasier där historiska källor tryter eller inte är tillräckligt rafflande? Kan man med trovärdighet både äta och behålla den berömda kakan och hävda att man presenterar en sann, väldokumenterad historia samtidigt som man ger sig självklar frihet att konstruera en fiktiv berättelse?

Ytterst handlar det kanske om kontraktet mellan avsändare och mottagare. Om innehållet är rejält skruvat eller fullt av uppenbart medvetna anakronismer – som i Stockholm Bloodbath eller Elton John-filmen Rocket Man – så accepterar tittarna förutsättningarna. I ett tidsenligt kostymdrama, där varje bil, möbel och klänning är rätt och rollfigurerna bygger på verkliga personer, riskerar man att känna sig lurad om man inser att något väsentligt är fejk. Då är kontraktet brutet.

Många som accepterade Mikael Persbrandt som berömd FN-svensk i Hammarskjöld hade svårt att svälja den helt fiktiva rollfiguren Peter, Dags homosexuella vän från förr. Inslaget försvarades med att spekulationerna om Dag Hammarskjölds aldrig belagda homosexualitet på så sätt kunde dryftas och leda till ett förnekelseutbrott på en restaurang. Av liknande dramaturgiska skäl fick Dag mitt under den brinnande Kongokonflikten som skulle ta hans liv hälsa på vänner på Österlen, och efter kaffet i bersån gå iväg och spontantshoppa en granngård – som han i själva verket hade köpt fyra år tidigare. Och manuset till Vägmärken som Dag hade efterlämnat till diplomatvännen Leif Belfrage fick här tas omhand av en sekreterare, och därmed fick man även in lite unga kvinnor i filmen.

I jul ska ännu ett svenskt trauma dammas av i SVT:s ubåtsdrama Whiskey on the Rocks. Där ska statsminister Thorbjörn Fälldin – spelad av Rolf Lassgård – hantera krisen när den sovjetiska U137 hösten 1981 har gått på grund i Blekinge.

Kanske har vi så dags redan kastat de sista hämmande sanningskraven överbord. I så fall är det fritt fram för Fälldin att knacka ur pipan, kränga av sig lantbruksoverallen, dra på en grodmansdräkt, crawla ut till U137 och spränga den i luften. Se det gärna som konstnärlig frihet i tiden.

Läs mer:

Vad gick snett med allmännyttan?

Radiojazzgruppen: ”Vi är världsbäst på teambuilding”