Fares Fares självförtroende står i full blom

Han är en naturbegåvning. Utan en enda dag på scenskolan, har han svingat sig upp till skådespeleriets högsta division. Receptet är gott självförtroende och hög integritet. Vi får känna på båda.

Han presenterade sig själv i sitt Sommar-program förra året: ”Han med näsan. Den snygga karaktärsdanande näsan. Eller den alldeles för stora, kanske rent av fula och anskrämliga näsan mitt i fejset. Han som du fortfarande inte kan bestämma dig för om han är ful eller snygg.”

Fares Fares. Nu kommer han gående mitt i Stockholms city och trots den karaktäristiska näsan, längden, kändisskapet, Hollywood-auran – så sticker han inte ut. Han bär keps och solglasögon och har uppenbarligen ingen lust att väcka uppseende, så det gör han inte. Inte i dag.

Det är ett fascinerande utseende han har, som både sticker ut och inte. Och eftersom en skådespelare har sitt yttre som ett av de viktigaste arbetsredskapen, kan det väl för en gångs skulle vara på sin plats att diskutera det? I huvudrollen han gör i den svenska dramasatsningen Partisan till hösten, blir det nästan parodiskt tydligt. Fares Fares spelar infiltratör, någon som är anlitad för att smälta in och inte märkas. Han hamnar i en rågblond och halvfascistisk miljö under namnet Johnny, men efter att hans utseende har orsakat ett par hickningar är det ingen som noterar honom längre.

Kan det vara det som är bra skådespeleri?
– Det gäller att lägga hårt arbete på att behandla varje roll på sitt eget sätt. Jag har ju det utseende jag har, och den röst jag har, men om jag tar reda på vem karaktären jag ska spela är, och varifrån han kommer, så kan jag lyckas lura publiken – även mina nära och kära – att jag är någon annan än Fares. Till slut lurar jag till och med mig själv.

Vi hade planerat att gå runt i Humlegården, en park nära Fares Fares nya bostad. Jag undrar hur många som skulle känt igen honom då? Men eftersom våren detta fördömda år liknar ett droppande kylskåp, och det är för kallt för att hålla ett samtal vid liv, går vi i stället till en hotellfoajé vid Stureplan.

Allt är generiskt, inget fastnar på näthinnan. Fares Fares har placerat sig bakom en stor pelare, skymd för övriga gäster. Men rösten breder ut sig och väcker bilder. Först av den tanige Roro iJalla! Jalla!, han som vill välja tjej utan att föräldrarna lägger sig i. Sedan av den godmodige polisen Jacob i Kopps, den lojale ingenjören Antoine Costa i Westworld och den ostyrige kriminalaren Noredin som lever ett korrumperat liv i ett myllrande Kairo i The Nile Hilton Incident. Alla får plats i hans röst.

– Det finns vissa fördelar med att ha ett karaktäristiskt utseende, folk kommer ihåg dig. Men det kan ju också bli så att man hamnar i ett fack och får slåss hårt för att ta sig ur det. Jag har spelat många agenter, poliser och soldater, den typen av auktoritetsroller. Jag vet inte riktigt varför.

Fares Fares har blivit en av de mest framgångsrika svenskarna på den internationella filmscenen. Det går bra för honom.
Han kom till Sverige som 14-årig flykting, hittade sin plats inom amatörteatern i Örebro, har ingen scenskolebakgrund. Nu tar han hem miljonkontrakt i Hollywood. Hur gick det till?

– Jag var från början ganska bestämd med vad jag vill och inte vill göra. Vilken typ av pjäser. Även när jag inte kunde betala hyran tog jag beslut som jag är stolt över än i dag.

Hur kommer det sig?
– Det handlar nog om envishet och ett starkt självförtroende. Men ett självförtroende kan inte växa utan näring, för då blir man en psykopat eller sociopat. Jag har haft människor som klappat mig på axeln och sagt att jag gjort bra saker, och jag har ända sedan jag var 20 år haft roller. Även om de inte alltid varit ekonomiskt hållbara.

Även när jag inte kunde betala hyran tog jag beslut som jag är stolt
över än i dag.

Det där självförtroendet, den magiska brygden. Han säger att också syskonen har det; brodern Josef Fares som är filmregissör och tv-spelsmakare, systrarna som är lärare, revisor och sjuksköterska. De verkar ha fått det med modersmjölken. Mitt under ett utdraget krig.

Fares Fares föräldrar, Mariam och Jan, flydde från Syrien till Libanon i slutet av 1960-talet för att söka sig ett bättre liv. De bodde i Beirut under den period när ett av de mer populära skämten på svenska skolor var: ”Min kompis heter Berit, men hon kallas för Beirut för hon är så bombadFotnot: StängSkämtet med flickvännen Beirut kommer ursprungligen från Sven Melanders Gällivarefigur ”Steve med Lloyden”..”

De hade en rutin, Mariam tog med de då fem barnen ned i skyddsrummet när bomberna närmade sig, medan Jan stannade i lägenheten för att freda den från plundring.

En annan rutin handlade om film; familjen Fares var först bland sina vänner med videobandspelare, och varje dag på vägen hem från bageriet som pappan drev hyrde han med sig en film som de tittade på tillsammans. Alla gillade det.

De försökte fly till Sverige fyra gånger från det att Fares var 3 år tills han var 12 men blev varje gång avvisade och hemskickade. Psykologer vid Migrationsverket skrev att barnen var krigsskadade, att de inte borde tvingas tillbaka, men det skedde ändå. En stor del av släkten bodde redan i Sverige. När Fares var 14 år gjorde den envisa mamman Mariam ännu ett försök tillsammans med tre av barnen, och den gången lyckades hon.

Övriga familjen kom snart efter.

Det är en uppväxt som kunde blivit förspelet till ett helt annat liv.

Hur kunde ni få så mycket trygghet med er från en så till synes otrygg miljö?
– Kanske är det ännu viktigare att tro på sig själv genom katastrofer. Det är lätt att vara stark när det går bra, men under kristider kräver det väldigt mycket av en. Alltså – alla har ju inte ett starkt självförtroende bara för att de vuxit upp i krig, men … det fanns annat. Jag fick de där viktiga axelklappningarna i plugget i Libanon. Jag arbetade hårt och jag tyckte det var kul. Det blir liksom som bensin för själen, att folk tycker att man gör något bra.

Han var van vid att vara bäst i klassen, och som nyanländ flykting i Örebro fortsatte han på samma spår. Lärde sig svenska på tre månader, blev lärarnas älskling och fick vuxna i omgivningen att använda honom som perfekt exempel på snabbhet och anpassningsförmåga. Det funkade dock inte lika bra bland kompisarna. Fares Fares insåg med häpnad att högsta betyg inte var coolt bland svenska ungdomar. Och ungefär i den vevan upptäckte han teatern, och vände skolan ryggen helt och hållet. Han är inte mycket för att göra något halvhjärtat.

Alla höll inte med om prioriteringarna. Föräldrarna tyckte att han skulle bli ingenjör.

– Det var ingen vuxen i min närhet som ville att jag skulle bli skådespelare, och jag förstår dem. Jobba med en amatörteatergrupp i Örebro, liksom. De tänkte nog att det var ganska svårt att ta sig fram här i livet som skådespelare, ungefär lika tryggt som att köpa en lott. I plugget hade jag ju ändå potential.

Han hade en del potential även som skådespelare skulle det visa sig. När Jalla! Jalla! kom var Fares 27 år, och hans bror Josef – som regisserade filmen – var 23. Pappa, farmor, småsystrar och syskonbarn var också del av persongalleriet. En av de huvudsakliga inspelningsplatserna var familjens lägenhet.

Betydelsen av Jalla! Jalla! ska inte underskattas. Den lät oss skratta åt invandrare utan att det fastnade i halsen, den gjorde en rundlagd 60-årig libanes (Fares pappa) folkkär, och den var offentlig debut för den ännu okända Laleh Pourkarim, med rötterna i Iran. Den fick människor från Mellanöstern att bli just människor i svensk kultur. Jag läste någonstans att Fares Fares och Zlatan är de som gjort mest för att motverka främlingsfientlighet i Sverige i modern tid.

Efter att filmen blivit en succé gjorde Tidningen Vi ett hemma hos-reportage hos den nya heta familjen Fares. Alla var där utom Fares, som spelade teater i Göteborg.

I reportaget berättas att tre systrar är gifta och har barn, men att familjen väntar på att Fares, som är äldsta sonen, ska stadga sig. Precis som i filmen. Det var 20 år sedan, och än är han inte gift.

– Det tjatet har hållt på länge, kan jag säga … Men nu är de nöjda. Jag har fått barn, och det var väl mest det saken handlade om egentligen.

Ja, han har fått barn. Och flickvän också, även om de inte är gifta. Som celebritet går sådant inte under radarn och den som är intresserad har kunnat följa Fares Fares kärlek till Clara Hallencreutz. Hon är konstnär, ställer ut sina verk på gallerier världen över och hon har en väldig massa följare i sociala medier.

Tillsammans har de sonen Ziggy, 8 månader, och de var nyligen med i en annan typ av hemma hosreportage, i Svenska Dagbladets bilaga Perfect Guide. Inte heller den här gången var Fares hemma.

Att lägga de två reportagen intill varandra är en smula omtumlande.

I lägenheten i Örebro syns tjocka guldramar, tunna furudörrar och en välfylld och nedsutten soffa. I våningen i Vasastan är det luftigt, väl utvalt och känslan av … dyrt.

I texten står det: ”Sovrummet är målat i en mörkblå nyans. I taket hänger Globen Lighting-lampan Grace och bänkarna vid sidan av sängen är platsbyggda, liksom garderoben. Här står också familjen Hallencreutz 123 år gamla barnsäng, som Ziggy numera sover i. På väggen hänger ett fotografi och under står en lp-spelare, de enda saker Fares tog med från sin förra lägenhet.”

Du fick bara med dig två saker, det låter lite deppigt?
– Nej då, vi ville börja om från början och bygga något tillsammans. Så vi skaffade nya saker, det var roligare att göra det ihop.

Om vi lägger de här två reportagen intill varandra, vad har hänt de senaste 20 åren?
– Ganska mycket, jag har varit med om en del grejer.

Jag tycker att det ser ut som om du har gjort en ganska rejäl klassresa?
– Nej … Nej, det känner jag inte. Jag har lite större lägenhet och mer pengar på kontot. Men jag har fortfarande mer eller mindre samma vänner som då. De är ganska blandade, någon är baron, de flesta bor nog på Söder, några i förorten, Jakobsberg, jag tycker inte att det är någon större skillnad. Jag har inte riktigt reflekterat över det … Du är den första som säger det.

Men du lever ett annat liv än dina föräldrar?
– Jo, men det är mer en kulturell grej. Vi har ett mycket mer rikt kulturellt liv, kan man säga. Vi går ofta på museer och art fairs och så, speciellt sedan jag träffade Clara.

Fares Fares föräldrar har ingen högre utbildning men det har inte han heller, han hoppade av efter sin oengagerade tid på gymnasiets tekniska linje. Sedan gick han en teaterkurs vid en folkhögskola innan han arbetade sig vidare genom fria grupper.

Okej, vi byter spår: Vad tycker du bäst om hos dig själv?
– Jag uppskattar rättvisa och ärlighet väldigt mycket, och jag känner mig som en ärlig person. Det tycker jag nog är min starkaste kvalitet, om jag måste välja en.

Att vara ärlig kan betyda allt och inget. Fares vrider sig inför att utveckla karaktäristiken, han är inte helt bekväm med de privata frågorna. Så jag får gå till andra källor: Tarik Saleh.

Tarik var regissör för The Nile Hilton Incident som gav Fares Fares en guldbagge och som tog hem priser på festivaler världen över. Det var också bland andra Tarik Saleh som regisserade Fares i den amerikanska storserien Westworld, de har nyligen spelat in en ny Hollywoodfilm ihop (som ännu inte haft premiär) och har ett annat projekt på gång till hösten. Tarik Saleh är gudfar till Fares son, Fares är gudfar till Tariks dotter.

– Jag och Tarik har varit bästa vänner i många år, vi är väldigt tajta. Det finns inget han inte vet om mig, han har sett mina allra sämsta sidor. Vi är varandras managers och rådgivare när det gäller allt i livet, säger Fares Fares.

Så här säger Tarik:

– Fares är smärtsamt ärlig. I början tyckte jag att det var jobbigt, och jag tror att det är något alla hans vänner skulle säga om honom. Om man har blivit dumpad till exempel, säger han inte: ”Det är lugnt, du kommer att träffa någon ny”. Han säger: ”Hur är det? Känner du dig förnedrad?”. Eller om man har fått en dålig recension, då kan han säga: ”Är du ­ledsen? Det ligger ändå något i den där kritiken. Skyll dig själv som läser, jag sa ju åt dig att inte göra det.” Han ger ingen låtsad tröst, han talar alltid sanning.

Ibland blir det tufft, i yrkessammanhang.

– I början av en filmprocess är han skitsvår. Han ställer de jobbigaste frågorna och säger rakt ut om manuset inte håller. Han kan säga att jag måste få till storyn bättre, även inför massa folk. Men sedan, när han väl är i karaktär, finns det ingen som det är roligare eller lättare att jobba med. Han skulle hata den här beskrivningen, men det känns som om han tar med sig saker från andra liv. Alltså inte från Libanon eller Örebro, utan sådant som han inte har varit med om … Det är lite black magic, han är så hemlighetsfull med allt han gör. Också med sitt arbetssätt. Han är en rätt privat person, man får vara lite kassaskåp som vän också. Inte berätta för mycket.

Nej, Fares Fares är inte den som kastar upp sig själv på röda mattan. Det dröjer ett tag innan jag fattar att han faktiskt varit med och skrivit manus och är en av producenterna till Partisan – förutom att han spelar huvudrollen. Jag har fått se de två första avsnitten och det är omöjligt att inte längta efter mer av denna spännande, bisarra och oförutsägbara historia.

Du skriver alltså?
– Ja, just nu håller jag på med ett långfilmsmanus. Jag har gjort ett tidigare också, men det blev inget av det. Det var väldigt kul ändå. Jag vet inte vad det här blir heller, jag vill att det ska vara respektabelt innan jag visar det för någon. Jag vill bredda mig. Jag gillar att bearbeta andras texter och så skulle jag vilja regissera något framöver. Jag var exekutiv producent för The Nile Hilton Incident också, jag känner att jag rör mig mot att testa fler saker bakom kameran.

Det är saker på gång. Men allt har hamnat på is nu, i pandemins era. Desto mer tid kan gå till att ta hand om en ny liten människa, som Fares börjar bli expert på. Han funderar över hur man kan vara en bra pappa, och förbereder sig för den rollen lika omsorgsfullt som han alltid gör inför karaktärer han ska gå in i. Även om den här helt och hållet är en del av honom.

– Jag vill hänga med intellektuellt och fysiskt så länge jag kan, så att jag och Ziggy inte blir för separerade från varandra. Jag vill att vi hela tiden ska kunna ha ett samtal om precis allting. Jag är ändå 47 år nu, så det är ganska långt mellan oss i ålder.

Känner du dig gammal?
– Nej, det har jag aldrig gjort. En del säger att livet går fort, men jag tänker att det händer så otroligt mycket hela tiden. Särskilt de senaste fem åren. Tiden innehåller mycket. Och så länge man är pigg och stark tror jag inte att man tänker så mycket på sin ålder.

Du har också ett ”gaming-rum” hemma, det känns ganska icke-gammalt?
– Ja, det har Josef också! Dit har jag tagit med mig alla saker från min gamla lägenhet (det rummet syntes inte i Svenska Dagbladet) och det är ett fruktansvärt seriöst intresse. Det är något jag sysslar med varje dag.

Nu ökar energin i soffan i hotellfoajén. Fares sitter plötsligt framåtlutad.

– Jag spelar olika typer av rollspel på egen hand, som singel player. Jag gillar att ha en karaktär och utveckla i min egen takt, dra ned på farten och njuta. På det sättet är jag en ganska omodern gamer. För de flesta som håller på i dag handlar det om att gå ut i grupp online och tävla och prata i mikrofon hela tiden. Men det är för stressigt för mig, mitt adrenalin går upp för mycket.

Han försäkrar – utan att jag frågar – att det inte går ut över familjetiden. Det är i stället för slötittande
på tv; en väl utvald aktivitet.

– Nu finns det ju hela kanaler som är till för att folk ska titta på andra som spelar, och de har hur många följare som helst. Men jag är från en annan generation, jag hade min första Atari (spelkonsol) i Libanon, då var det bara pinnar och någon liten boll man skickade mellan sig. Jag tillbringar väldigt mycket tid med att kolla på trailers för nya spel på nätet för att se hur de är uppbyggda och så.

Och så kommer ett möjligt problem upp till ytan, helt spontant:

– Min största oro inför att bli gammal är att inte kunna hålla i en spelkontroll! Jag går på riktigt och tänker på vilka spel som passar för att bara använda musen, för den är enklare att hantera om man tappar rörlighet i händerna.

Det är dags att avrunda. Dagern utanför ser inte ett dugg mer inbjudande ut än för ett par timmar sedan. Antagligen perfekt läge för att ta sin tillflykt till gamingrummet. Är det spel han tänker på när han trycker ned kepsen och balanserar de mörka solbrillorna över näsan? Eller vad pågår där inne?

Tarik Saleh berättar senare om en speciell vana:

– Fares läser inte recensioner, men en rolig paradox är att han hela tiden recenserar sig själv, både privat och professionellt. Och han ger alltid sig själv ganska bra betyg. Att köra bil med honom är som att sitta med en bilskollärare vid sin sida … Men han är otroligt lojal, han skulle aldrig säga nej om jag bad honom om något. Så det gör jag inte i onödan. Och han är mycket godhjärtad. Visste du att han var korgosse när han växte upp?

I sitt sommarprogram säger Fares Fares:
”I bästa fall blir jag ’han med det spännande utseendet’ som vittnar om ett mystiskt inre.”