Får man visa döda människor på bild?

Med kriget i Ukraina väcks frågan till liv: Får man fotografera döda? Är det att utnyttja människors lidande – eller tvärtom ett sätt att visa omvärlden vad mänskligt lidande innebär? Jenny Morelli tar en bild på sin döda pappa och pratar med krigsfotografer och forskare.

När min far precis hade dött på sjukhemmet i Täby tog jag en bild av honom med min mobil. Bilden är nog den mest privata jag har, ingen har sett den. Att fotografera var en impulshandling. Jag minns en stark känsla av att jag eventuellt gjorde fel, inte ville bli påkommen. Jag ville bevara och minnas ögonblicket, påminnas om livets bräcklighet och betänka att jag en dag också ska vara död. Memento Mori.

Bilder av döda människor kan skänka oss frid och de kan skaka om oss i vårt innersta. I den här texten undersöker jag olika typer av bilder av döda och pratar med både fotografer och forskare. Ämnet är etiskt svårt (gjorde jag fel när jag tog bilden på pappa?) och stort och snårigt. Det rymmer alltifrån privata efter döden-bilder som sattes i album, bilder från konstvärlden som hänger på muséer, bilder i medierna av människor som dör när de flyr eller är offer i våldsamma krig. Döden i bild är bara en knapptryckning bort på våra mobiltelefoner eller våra datorer. Ämnet är svårt att närma sig utan att samtidigt gräva i hur jag själv förhåller mig till den obegriplighet som döden är. Jag börjar med att titta bakåt när döden fortfarande bodde hemma.

När den fotografiska tekniken uppfanns och spreds i mitten av 1800-talet levde de flesta i vår del av världen fortfarande i bondesamhällen. Dog gjorde vi i våra sängar. Inte sällan redan som små barn. Gud styrde över liv och död. Ofta var det prästerna som angav dödsorsak och skrev intyg. Släktingarna svepte liket som kunde få ligga tills tjälen gått ur jorden.

Att porträttera vuxna och även barn som dog var vanligt. Man hedrade den som dött och värnade om minnet genom att ta en bild. Bilderna sattes i album, skickades till släktingar eller ramades in och ställdes på spiselkransen.

I doktorsavhandlingen Döden, kroppen och moderniteten har idéhistorikern Eva Åhrén, tillika chef för enheten för medicinens historia och kulturarv på Karolinska institutet, undersökt hur vårt sätt att handskas med döden förändrades under den period då den svenska bondbyn ersattes av det moderna folkhemmet. Jag ringer henne för att ta reda på varför det var vanligt att ta bilder av sina döda förr.

– Traditionen att porträttera döda hade funnits länge. Tidigare i historien tog många kungar och rika människor hjälp av konstnärer som målade av dem eller gjorde dödsmasker av deras ansikten. Med hjälp av ett fotografi kunde fler minnas sina döda. Teknikens spridning gjorde det möjligt även för fattigare människor att avbilda sina döda, säger hon.

Flera av de bilder som hon skrivit om i sin avhandling finns bevarade i Nordiska museets samlingar och är tagna i enkla miljöer. Ofta var det kringresande fotografer som tog dem och bilderna är ganska snarlika visuellt.

– Den döde personens ansikte ses tydligt. I de enklare miljöerna var det ofta själva avskedet som dokumenterades. Man ser kyrkan, uppställda släktingar, det var själva begravningen man ville minnas. Men det finns skillnader i materialet. Bilder på döda människor från borgerliga samhällsklasser ser annorlunda ut. Här arrangerades en väl ljussatt kistbild med en blomma eller en palm i rummet. Kandelabrar, kransar, lite mer skryt, mer ett porträtt av den döde än en bild av händelsen, de liknar mer porträttet på skådespelaren Sarah Bernhardt som hon iscensatte före sin död, säger hon.

Jag fick enormt negativa reaktioner efter bilderna från Utöya.

Om döden bodde hemma på 1800-talet flyttade den så småningom hemifrån under 1900-talets första decennier när svensken blev modern och folkhemmet byggdes. Läkarvetenskapen tog över auktoriteten från Gud och begravningsentreprenörer hämtade de döda kropparna och tog hand om bestyren. Sakta men säkert försvann traditionen med att ta porträtt av de döda. Eva Åhrén har dock kunnat se att bilder av döda barn fanns kvar längre fram i tiden.

Den traditionen lever fortfarande. Nu för tiden är det ofta sjukhusfotografer som tar porträtten så att föräldrarna kan minnas sina barn och använda bilderna i sitt sorgearbete.

Men vad säger du som historiker om vårt förhållande till döden och avbildning av den i dag?

– Det har vi nog lättare att få syn på om hundra år. Men nog kan jag tycka att döden är en mycket privat affär. I Sverige har vi länge haft en känslighet för att visa bilder på döda kroppar i offentliga rum, det är inte vanligt med lit de parade som är vanligt förekommande i andra länder. Men vi som bor här – och våra värderingar – förändras hela tiden.

– Vi måste förstås skilja på vårt förhållningssätt till bilder av döda vi känner och döda vi inte känner. Det är väldigt olika vad vi känner när vi ser bilderna. Men att som forskare tidigare hävdat att döden skulle vara frånvarande i det moderna samhället stämmer verkligen inte. Aldrig har vi kunnat se så många bilder av döda som nu. Tänk bara på alla deckare, fiktionen fullkomligt svämmar över av dem. Vi ägnar extremt mycket tid åt att titta på döda kroppar, säger hon.

Fotografier av lidande och döda människor har blivit en del av vårt vardagliga mediala flöde både i fiktionen och i nyhetsjournalistiken. Ofta möts vi av intima och avklädda detaljer av andra människors lidande, människor i krig, på flykt, i svältkatastrofer och efter terrordåd runt om i världen, ett slags ”lidande på håll”. Medier lever av att berätta obehagliga saker, bildjournalister måste vara på plats där döden och eländet utspelas. ”Deras förflyttningar över klotet är ett uttryck för vilka händelser som anses viktigast”, skrev författaren/kritikern Jenny Maria Nilsson i en artikel i SVD.

Niclas Hammarström, bildjournalist på Expressen, har nyligen varit i Ukraina tillsammans med journalisten Magnus Falkehed. Hammarströms bilder från en sönderbombad militärförläggning i Mykolaiv där 200 soldater legat och sovit spreds över världen under våren 2022.

Han var en av de första som gick in i byggnaden och han tog bilder på de skadade och de döda. I efterhand blev han kontaktad av oroliga familjemedlemmar som ville veta om det var just deras barn eller far som omkommit.

– Jag fick hur många meddelanden som helst. Det var faktiskt mycket jobbigare än att ta själva bilderna. Släktingarnas oro och skräck gjorde ju så att jag fick en relation till offren, och jag lade ned mycket tid på att gå igenom mina råfiler och leta efter särskilda kännetecken på kroppar, säger han.

Vad har du för metod när du tar bilder av lidande eller döda människor?

– Till att börja med visar jag alltid mycket tydligt att jag är fotograf, att jag är där för att ta bilder. Det är viktigt eftersom det inte alltid är lätt att göra sig förstådd, fråga om lov. Ofta tycker jag att jag tar för lite bilder. Alltför ofta tänker jag att det är FÖR hemskt, för starkt, för äckligt för att jag ska ta bilder. Vilket det inte alltid är i efterhand. Någon som varit döende kan exempelvis friskna till.

Hur ofta händer det att du blir bortmotad? Att folk ropar stopp?

– Nästan aldrig när jag är utomlands faktiskt. De gånger det händer är i Sverige om jag ska ta bilder på en demonstration eller så.

Kan du berätta lite om skillnader mellan att arbeta i Norden och i andra delar av världen? Du var ju en av de första som kom till Utöya till exempel.

– Jag jobbade på Aftonbladet då, efter att ha varit borta i nio år och gjort helt andra saker. Bomben small i Oslo – vi åkte dit. Väl där fick vi höra att det var människor som skadats på en ö. Vi tog en omväg med bilen till Utöya eftersom vi anade att det skulle vara vägspärrar. Vi kom fram och fick en kille att köra oss med båt. Vi hade en civil polisbåt bredvid oss när jag tog bilderna. Det fanns inget vi kunde göra. Jag var som vanligt tydlig med att jag var fotograf. Jag var helt oförberedd på vad jag skulle få se. Jag tog bilder och efter ett tag kom en vanlig polisbåt och sa till oss att försvinna. Då gjorde vi det.

Jag tänker på debatten kring den kända Pulitzerbelönta bilden på det döende barnet och gamen som väntar i bakgrunden. Fotografen Kevin Carter som senare tog sitt liv fick världspubliken emot sig för att han tagit bilden. Har du stött på liknande reaktioner?

– Ja, jag fick enormt negativa reaktioner på telefon och mail efter bilderna från Utöya. Året därpå när Paris Match publicerade bilderna inför ettårsdagen drogs hela upplagan in i Norge. Så kontroversiella var bilderna för norrmännen. Det var inte förrän efter rättegången mot Breivik som opinionen vände. 2014 var första gången som bilderna visades i Norge. Jag tog mycket illa vid mig av all kritik och alla påhopp. Det var väldigt jobbigt.

Hur tänker du kring skillnaden mellan att ta bilden och att publicera bilden? Måste DU ta alla beslut när du fotograferar? Kan du inte lämna vissa beslut till en redaktör i ett senare skede?

– Nja, jag ser nog mig själv som min egen ansvariga utgivare, jag måste ju stå för allt jag tar bilder på. Alla jag känner som gör det jag gör känner sig också som ansvariga utgivare. Jag tror det kommer med frilansrollen.

Jag har hört medieforskare säga att vi aldrig ser bilder av döda kvinnor, bara män och barn, i nyhetsjournalistiken. Stämmer det? Har vi ett tabu kring att visa döda kvinnor?

– Ja, det stämmer att det finns ett tabu att ta bilderna, men det gäller främst i muslimska länder, inte generellt. När jag har varit i Syrien är det omöjligt för mig som man att rikta kameran mot en kvinna. Det handlar snarare om det än att vi i väst skulle ha ett tabu kring att visa bilder av döda kvinnor.

Finns det risk för att man blir utnyttjad som fotograf/journalist? Att man får se lidande som någon har valt ut åt en av politiska skäl?

– Självklart är det så. Det går ju inte att vara i ett krigsdrabbat område om man inte är ’inbäddad’ av en grupp, de må vara oppositionsstyrkor eller rebeller. Man måste förstå att man inte får alla sidor av ett skeende. Men det handlar förstås också om att hela tiden vara ifrågasättande mot sina källor. Vad har hänt? Har detta nyhetsvärde? Kan det verkligen ha hänt?

Du ska snart till kriget igen, hur förbereder du dig?

– Jag förbereder mig mentalt genom att ta reda på så mycket jag kan om området och konflikten och se bilder som redan är tagna i området. Det är som att jag ställer in mig visuellt på vad som ska hända. Det var därför händelsen på Utöya var särskilt svår att skildra, det vi fick se där kom som en chock för oss.

Författaren Jenny Maria Nilsson anser att det är viktigt att visa bilder av det värsta som vår art ställer till med och är mycket tydlig i sitt försvar av reportage-fotograferna.

– Bilder av döda i journalistiken är alltid grymma och obehagliga. Och i vissa fall måste vi bortse från släktingars vilja. Det finns bilder av döda som vi verkligen måste se. Det finns heller ingen generell regel för vilka bilder det är. Det måste alltid bedömas från fall till fall, säger hon.

Enligt Nilsson råder akademiskt konsensus kring en inställning som Susan Sontag myntade i boken Att se andras lidande. Tanken går ut på att fotografer alltid utnyttjar människor som de tar bilder av, att fotografer tar sig en oförtjänt rätt att använda andras lidande för sitt eget syfte.

– Den bilden stämmer inte alls med mina erfarenheter, varken som fotograf eller som den som ser bilderna. Skulle jag bli likgiltig eller avtrubbad? Nej tvärtom. Bilder av död och lidande kan få oss att vakna moraliskt. Jag minns när jag såg bilden från Vietnamkriget som föreställer en soldat som kommer springande med ett döende barn i famnen. Den bilden förändrade mig till det bättre. Den fick mig att på ett djupare plan förstå vad det mänskliga lidandet innebär. På samma sätt vaknade vi när vi såg bilden av den drunknade pojken Alan Kurdi. Vi får en kniv i hjärtat, vår empati blir starkare, säger hon.

Nyhetsbilder av döda fyller alltså en viktig funktion. Däremot har Jenny Maria Nilsson problem med konstnärliga bilder med samma motiv.

– Att möta bilder av döda människor i en konsthall är mycket värre än att se dem i en dagstidning. Jag ställer mycket högre moraliska krav på fotografen som använder andras kroppar för att skapa konst. Konstnären måste ge döda väldigt stort utrymme i berättelsen om de ska använda dem. Avsikten får aldrig vara: nu ska jag göra ett häftigt konstverk av en död person. Alltför ofta har jag sett exempel på det, säger hon.

Under det tidiga 70-talet började flera fotografer och konstnärer i USA och Europa intressera sig för döden. I boken Death and Dying från 1969 skrev psykologen Elisabeth Kübler-Ross att döden var ett skrämmande ämne som det moderna samhället vill undvika att tala om till varje pris. Andra akademiker, exempelvis sociologen James Van Der Zee var inne på samma spår med ungdomsrevolten 1968 och den sexuella revolutionen i färskt minne. Döden var det sista tabut.

När fotografen Diane Arbus höll en föreläsning för fotoelever i Rhode Island 1970 frågade en ung man i klassen varför hon inte tagit bilder från bårhuset när hon nyligen var där. ”Det fanns ingenting intressant att se för mig där”, svarade hon. Studenten Jeffrey Silverthorne tyckte det var ett märkligt svar från en fotograf.

– För mig som var intresserad av gränser var det helt obegripligt att hon slösade bort den chansen. Men Arbus var intresserad av människor och hur de framställer sig själva. De döda framställer sig inte. De bara är.

Hans fotoprojekt Morgue Work visades ett par år senare på Witkin Gallery i New York.

– Jag vet inte om jag ville bryta något tabu men jag visste att döden är en företeelse som väcker starka känslor hos åskådaren. Mitt projekt var dokumentärt och det var en konservativ republikan som var ansvarig för bårhuset under den här tiden. ’Vi är kanske inte landets bästa bårhus men vi har inget att dölja, varsågod att ta bilder’‚ sa han när jag bad om lov. Men jag fick inte ta bilder av mördade personer, det hade kunnat skada rättsprocesser, berättar han när vi ses på den stora fotomässan Paris Photo.

Jag frågar honom om han ser problem med att ta bilder av döda människor som varken kan ge tillåtelse eller säga nej.

– Absolut, säger han. Jag vet inte om jag gjorde moraliskt rätt när jag tog bilderna. Utnyttjar man andra i sitt fotograferande är det åtminstone ärligt att erkänna det. Jag har dock lämnat bilder av döda bakom mig. Det här är mitt nya bårhus, säger han spjuveraktigt och sveper med armen ut över alla människor i Grand Palais.

Under 80-talet kom allt fler fotografer att porträttera döda: Rudolf Schäfer, Clare Strand, Andres Serrano, Hannah Wilke, Pedro Meyer, Sally Manns bilder av sin döde far 1988 och sedermera i boken What Remains där hon tar bilder av lik som begravts i naturen i forskningssyfte. Joel-Peter Witkin, vars arrangerade bilder med kroppar köpta på mexikanska bårhus, imponerade stort på mig som ung. Richard Avedon tog porträtt på sin cancersjuke far som sedan publicerades i An Autobiography 1993. Också Hasselbladspristagaren Ishiuchi Miyakos bilder i serien Mother handlar om moderns död, även om det är kläderna hon avbildar, inte sin mammas kropp.

När Sally Mann fotograferar sin döde far som vilar fridfullt på soffan är det i ett varmt ljus. En dotter som porträtterar en älskad far. Samma känsla går igen i Briony Campbells bilder i The Dad Project. Hennes pappa får cancer och hon följer hans sjukdomsförlopp på nära håll. På bilden Me and Dad syns två händer. Den ena levande, dotterns hand, med den döde faderns vita hand i sin.

Briony Campbell berättar i ett mail att när hon bestämde sig för att genomföra projektet var hon framförallt väldigt nervös för att hennes mamma skulle bli upprörd över att hon överhuvudtaget kom på tanken att fotografera sin döende far. Men det blev inte mamman.

Många bilder av döden togs och publicerades under 80-talet då aidsepidemin härjade. De som drabbades av sjukdomen ville själva bli avbildade och bilder offentliggjordes av politiska skäl. Det finns många kända exempel: Nan Goldin tog flera porträtt på vänner som dött, William Yang porträtterade sin älskares död, likaså David Wojnarowicz som tog en ikonisk bild av sin älskare Peter Hujar.

En fotograf som rörde sig i svenska gaykretsar under denna tid är Elisabeth Ohlson Wallin.

– Det var för många begravningar under en period och alltför få dop, säger hon.

Hon berättar att det faktiskt var just post mortem-bilder från förra seklet som fick henne att välja yrkesbana och vilja bli fotograf.

– Mormor visade mig en svartvit bild av ett dött barn, någon i hennes släkt som hade dött kring förra sekelskiftet. Barnet låg så fint nedbäddat i sängen och såg precis ut som det sov. Hemma hos mig pratade vi inte om döden, det var mycket hysch-hysch kring den. Mormor visade bilden när inte mamma eller pappa var med. Jag begrep när jag såg den att man kan frysa ett ögonblick med kameran. Det var stort.

Under vårt samtal kommer vi in på konsthistoriska bilder, de amerikanska exemplen som Andres Serranos bårhusbilder och Sally Manns What Remains. Jag undrar om det finns bilder som hon som konstnär får problem med.

– Jag vill egentligen inte moralisera kring andra fotografers konstnärskap men det finns en bild jag aldrig skulle kunna ta. Det är Joel-Peter Witkins bild av en huvudlös man som sitter upp-proppad på en stol i ett hörn. Vem är Witkins att använda en död kropp på det här sättet? Den är taskig, säger hon.

Taskigt skildrad eller kärleksfullt fotograferad. Vem kommer knäppa av med kamera bredvid min dödsbädd? När jag får tag i Pia Kristofferson, tidigare kurator på Kulturhuset i Stockholm, numera borgerlig officiant på Kulturbegravningar, bekräftar hon en tendens som jag redan kunnat läsa mig till i boken Photography and Death av Audrey Linkman.

I och med att den digitala tekniken är tillgänglig för oss (när filmrullar inte behövs lämnas in, framkallas och kopieras av främlingar) är det inte ovanligt att anhöriga tar bilder på den döde som ett minne.

– Jag märker att folk blir väldigt osäkra. Många verkar tycka att det finns något moraliskt tvivelaktigt över att ta bilden. Det är sista gången man ser personen som har dött, man har inte fler chanser.

Oftast tas bilden när personen precis har dött. Eller i samband med att den döda är iordninggjord och lagd i kistan. Väldigt sällan på begravningar.

– Jag har egentligen inget problem med det. Begravningen är en viktig passage, en rit som är väldigt central för oss. Inte alls konstigt att man vill dokumentera den. Det har dock hänt att jag närvarat vid avskedet då någon tagit bilder med blixt. Där går en gräns för mig. Det tycker jag är väldigt okänsligt, säger hon.

Traditionen att smycka kista och begravningsplats med bilder som föreställer den döde medan hen var i livet blir allt vanligare.

– Många väljer en bild av den döde som man vill minnas den i livet och ställer vid kistan. Men jag har träffat präster som inte gillar det. De tycker att alla som är med på begravningen ska ha rätt att skapa och minnas sina egna bilder av den som de sörjer, säger hon.

Olika tidevarv och olika kulturer handskas med döden på lika olika vis. När jag var i Riga för ett par år sedan och gick in i en kyrka såg jag en man mitt i kyrkorummet på lit de parade. Våra attityder kring hur vi avbildar de döda förändras. ”Vi:et” är inte statiskt utan ständigt i gungning. Brytpunkter och värderingsförskjutningar inträffar hela tiden.

I vår sociala medier-tid, när så många lägger ned ansenlig energi på att underhålla sin offentliga persona, kan tanken på hur vi kommer att se ut efter döden vara skrämmande. Men inte alla lämnar det åt slumpen, vissa väljer att styra även den bilden. När den excentriska damen Mickey Easterling dog i New Orleans hade hon planerat allt i förväg. Hon skulle som död vara hedersgäst på sitt eget party, välklädd med ett glas champagne i ena handen och ett cigarettmunstycke i den andra. Självklart fotograferades och filmades hon som död. Magnifik och i kontroll över sin image in i det sista och till och med efter det. En Sarah Bernhardt för 2000-talet. Kanske är döden på väg att flytta hem igen. Den som lever får se.

Fotnot: Artikeln är en något omarbetad version av en text som tidigare publicerats i Fotografisk Tidskrift.