Fanny Ambjörnsson om en lillasyster utan språk

Kan man skriva en biografi över någon som inte kan tala? Professorn och genusvetaren Fanny Ambjörnsson behövde fundera innan hon började arbeta med boken om sin funktionsnedsatta lillasyster Nadja.

  • 6 min
  • 16 sep 2021

// Fotograf: Magnus Liam Karlsson

Fanny Ambjörnsson om en lillasyster utan språk
Terri Herrera

Lyssna på artikeln

Kan man skriva en biografi över någon som inte kan tala? Professorn och genusvetaren Fanny Ambjörnsson behövde fundera innan hon började arbeta med boken om sin funktionsnedsatta lillasyster Nadja.

Det finns nekrologer man läser en extra gång, som den över Nadja Ambjörnsson, publicerad i DN i november 2020.

Föräldrarna skriver:”Till en början fick vi ofta frågor om Nadjas utveckling. Hade vi märkt några framsteg? … Nej, fick vi tillstå, och glömde alla konkreta framsteg som Nadja gjorde, som upplevelsen av att röra sig i vattnet i en pool, att kleta med lera, eller förnimma den höga rymden i en kyrka, de många rösterna och orgelns brus. ”

För visst levde Nadja ett rikt liv under sina 34 levnadsår. Visserligen utan att kunna förstå på det sätt vi vanligtvis menar, och utan att kunna göra medvetna rörelser. Men med ett kluckande skratt och stor passion för musik, i synnerhet en reklamjingel för Gevalia.

Hur skulle du beskriva Nadja?

– Nadja var gravt funktionsnedsatt, rent kliniskt på två-tremånadersbebis nivå och hon hade mycket smärta i perioder. Samtidigt var hennes liv väldigt rikt i det lilla: många relationer och sinnesintryck, säger Fanny Ambjörnsson och fortsätter:

– Nadja hade en stundom ganska lycklig livshistoria. Det fanns en rad oförmågor som begränsade henne, men det är också mycket hon har sluppit. Saker som vi andra behöver tampas med i livet.

Fanny Ambjörnsson var 13 år när Nadja och tvillingsystern Liv föddes. Det var ett kejsarsnitt sju veckor för tidigt eftersom läkarna var oroliga för Livs tillväxt. När barnen väl var ute kvicknade dock Liv till fort, medan Nadja fick problem med syresättningen. Snart tillstötte andra allvarliga åkommor och efter några månader stod det klart att Nadja hade en grav CP-skada. Ingen vet om skadorna var medfödda eller resultatet av den för tidiga förlossningen.

Föräldrarna sörjde, medan Fanny och hennes 11-åriga syster Siri reagerade starkt på sorgen: Det är väl inget fel på Nadja?

– Som barn var det självklart, det här var ett efterlängtat syskon alldeles oavsett vårdbehov. Även om jag i dag förstår mammas och pappas perspektiv så tycker jag nog detsamma – det är lite märkligt att sörja någon som lever. Nadja var begränsad, men väldigt nöjd och glad. Vad finns det då att vara ledsen över?

Det blev mer biografiskt än jag först hade tänkt.

Boken Om Nadja sticker ut från det antropologen Fanny Ambjörnsson vanligtvis brukar skriva. Den är mindre akademisk, mer personlig. Men det var inte en självklarhet hur hon skulle angripa ämnet.

– Jag började med att skriva som en forskare och rörde mig kring frågeställningen hur man berättar om den här typen av liv. Men jag insåg snart att detta inte skulle gå att göra utan att skriva in familjen och andra som varit nära henne. Det blev mer biografiskt än jag först hade tänkt.

Det svåra var hur personlig författaren skulle vara, inte för egen skull utan för andras.

– Nadjas – och min – historia är också så många andras. Det är något potentiellt våldsamt i att ta sig rätten att berätta andras berättelse, även om alla har fått läsa och ha åsikter om texten.

Om Nadja skildrar en familj där uppmärksamheten kretsar kring en person som inte riktigt är närvarande. Omgivningen måste hela tiden tolka vad Nadja vill och behöver. Hon finns ständigt i föräldrarnas tankar även när hon, i enlighet med dåtidens normer, successivt flyttas till ett gruppboende.

– Hon blev ett slags nav allt kretsade kring, trots att hon inte alltid gjorde sig bemärkt. Familjens mål, mening och innehåll fokuserade mycket på hennes tillvaro. Boken blev därför en berättelse om en familj som stöpts i den här formen av att ansvara för en person med jättelika behov.

Hur har det påverkat dig?

– Jag blev tidigt indragen i omsorg och hänsyn. Det var uppenbart att det fanns viktigare saker i livet än att göra tonårsuppror eller tänka på mig själv. Detta omsorgsfokus har varit en självklar del av mitt liv, att omhändertagandet är det mest centrala i tillvaron.

Hur har dynamiken i familjen förändrats nu, efter Nadjas död?

– Den kommer säkerligen att förändras, men det är för tidigt att säga hur. Just nu är det mest ett vakuum där hon fanns.

Fler utvalda artiklar