Fångad i buren när halva Sverige tittar

Nu drar landets mest populära frågesport igång igen: Vart är vi på väg? Med halva Sveriges blickar riktade mot sig känner man sig ensammast i universum, skriver Anna Charlotta Gunnarson om sina upplevelser av På spåret. Här är hennes rapport inifrån buren.

Dressinen är trångoch luften kvalmig. Min stol är inställd på maxhöjd, men jag känner mig ändå liten och pressar tårna mot fotstödet för att inte dingla med benen som ett barn. Vad jag än gör och säger nästa sekund, och nästa, kan leda till att jag för all framtid förefaller vara en fullkomlig idiot eller en smula smartare än jag är. Utanför burens stora glasruta befinner sig nämligen halva Sverige och deras kollektiva minne är gott och skoningslöst. Samtidigt som mitt undermedvetna registrerar den samfällda folkblicken är det emellertid som om inget annat existerar än denna låtsasdressin, känd från tv. På spåret. Världens svåraste och roligaste frågesport. Kickarnas kick. Jag har varit med fyra säsonger. Tre av dem var alldeles, alldeles underbara. Den fjärde kan jag knappt prata om.

Det är Ylva Hällen och jag som åren 2010–2014 tillsammans får uppleva de där lyckliga På spåret-omgångarna som fortfarande pågår i oss, året om. Särskilt när nya avsnitt sänds under vintern. Varje fredag under högsäsong skickar någon av oss meddelandet: ”Har du sett?” och ofta drar det då igång en tvåtimmarskonversation där vi in i minsta detalj dissekerar veckans avsnitt, ledtrådar, svårighetsgrad, val av städer, artister, när lagen dragit och varför, hur de tävlande beter sig, vad vi uppfattar som sympatiskt, självgott och så vidare. Precis som många andra gamla deltagare är vi fanatiskt intresserade och försöker ärligt komma fram till på vilken nivå vi själva skulle ha dragit, hur många frågor vi skulle ha tagit och poängen vi rimligen torde ha landat på. Vi vet hur mycket det skiljer mellan att softa med läsk och ostbågar i tv-soffan jämfört med att sitta uppflugen på en kontorsstol i en kvalmig bur där knäna oavbrutet slår i lagkompisens knän och båda har var sin skenande torktumlare i huvudet.

Bakom På spårets popularitet ligger en lika enkel som komplex konstruktion. Formatet skapades på 1980-talet av tre tv-män från Göteborg, varav Ingvar Oldsberg skulle bli den mest hågkomna, eftersom han också drev programmet i över två decennier. Idén går ut på att låta tittarna och de tävlande följa med på en snabbresa med tåg från en punkt till en annan, var som helst i världen, medan viktiga fakta om slutstationen flätas ihop med sluga ordvitsar. Att besitta breda geografikunskaper är helt enkelt inte tillräckligt, du måste också ha en förförståelse för den humoristiska formuleringskonsten. Denna parameter är avgörande för succén. Ibland tävlar nämligen de allra torraste torrbollar som klarar duktiga passager, men irrar bort sig i den tramsigare delen (som jag håller särdeles högt). En fredagsunderhållning byggd kring renodlade viktigpettrar skulle aldrig överleva, men På spårets superkraft består i att redaktionen kan para ihop den torra torrbollen med en glad gamäng som lättar upp stämningen. I programmets bästa stunder skapas en elektrifierad atmosfär, då tävlande team lyfts av sammanhanget och plockar fram sina bästa sidor, där någon är bildad och någon vild, varpå lagkamratens kvaliteter successivt smittar av sig och gör båda bildade och vilda. Glädjesprången de tillsammans tar leder till en form av skarpsinnig kärleksstämning som vi nästan aldrig möter någon annanstans: Det oväntade paret som strålar ihop, upptäcker nya delar av sig själva och leende kliver ut ur första klass med rakare rygg och en känsla av att vara lite, lite snyggare.

Det finns ingen utväg. Vi tackar ja.

Ylva Hällen och jag hamnar i På spåret efter en sammankomst där vi småpratar med en trevlig kille vid namn Martin, som visar sig vara producent för serien. Jag drar genast igång en harang om att jag älskar programmet men tycker det är skevt att helmanliga par ofta deltar, medan två tjejer nästan aldrig tävlar ihop. Han undrar uppriktigt vilka vi skulle vilja se, och här går åsikterna isär om vem som säger vad. Namn som Hélène Benno och Kerstin Brunnberg nämns, men dessutom föreslår någon av oss – just oss två. Ett halvår senare ringer producenten Martin oss oväntat: ”Nu är det upp till bevis”. Ylva och jag kontaktar varandra i panik, och konstaterar att vi inte bör tävla ihop, för vi är ungefär lika gamla och jobbar med ungefär samma saker och kan antagligen ungefär samma saker och det är en väldigt dålig förutsättning om man ska ha en chans i På spåret och faaaaan, varför sa vi ens något? Det finns ingen utväg. Vi tackar ja. Martin skrockar nöjt att vi naturligtvis inte hade något val.

Hjärtat bultar så kraftigt att det börjar dunka i öronen. Ylva och jag håller nödbromsen i ett stadigt grepp och lyssnar koncentrerat på de kryptiska budskap programledaren Kristian Luuk förmedlar. På skärmen som knappt känns större än en tändsticksask passerar räls, buskar och hus i svindlande hastighet. Vi har ingen aning om var vi är. Stämningen är förtätad, jag får inte grepp om något sammanhang, känner mig som ett spån. Ett fån. Ylva suckar dämpat, frustrationen är gemensam, men ingen av oss säger ett ord. Så fort Kristian tystnar får vi bråttom att prata, försöker sammanfatta vad vi har uppfattat av den sparsmakade informationen. På A5-blocket framför mig har jag skrivit lever, stuvning, fyr och get. Ylva upprepar getabock, getabock, medan jag stönar att visst sa han nåt om lever? Kanske leverstuvning. Liverpool? Finns det getter i Liverpool? Så hörs åter rösten: ”På 6 poäng: Redan under medeltiden …” Längre kommer han inte förrän det tjuter i hela studion och dressinen dränks av ett skräckinjagande, svinhögt sorl där det låter som om tusen monster morrar ikapp och omlott. Det kallas störningsljudet, men det är mer som att hamna i Armageddon, för Ylva och jag förstår att första klass sitter på svaret. Vi är de enda i hela världen som inte får höra det.

Störningsljudet är en viktig del av det jag kallar På spåret-vetenskapen. Den går ut på att tittarna invaggas i tron att bataljen i buren och framför tv:n utkämpas på lika villkor. Jag brukar dra en parallell till systerprogrammet Jeopardy, där de tävlande är tvungna att formulera varje svar som en fråga, vilket ger oss andra extra betänketid och möjlighet att själva hinna gissa. När vi hemma i den trygga tv-soffan hör frågan ”Vart är vi på väg?” har vi inte bara chans att se de flimrande tågspåren på en bildskärm i storformat, dessutom hör vi de båda lagen diskutera städer och ledtrådar samtidigt som vi på egen hand tänker så det knakar. Vi får input från flera håll. Men inne i buren känner man sig inte bara ensammast i universum, dessutom kan alltså ens lilla värld när som helst, utan förvarning, dränkas av tordönsstämmorna från helvetet som får pulsen att rusa upp i stressläge ”livsfara”.

Framför tv-apparaten riskerar vi heller inget genom att slänga ur oss diverse gissningar. Vi kan rabbla fjorton städer på lika många sekunder och om en av dem visar sig vara rätt känner vi att ”det där sa jag ju redan på tian”. Tjuvkikar vi även på de listade alternativen i SVT:s Duo-app kan vi använda uteslutningsmetoden. I dressinen gör man alltid avvägningen mellan att vänta och våga, sex poäng kan avgöra matchen, ren matematik. Ni är dessutom två som helst bör kunna sätta ord på era konstiga associationer, synka tankar och komma överens, så att ni känner er säkra tillsammans. Ni får bara välja en stad i hela världen, för när ni väl drar i den tunga nödbromsen är svaret oåterkalleligt. Är det fel kan vinsten glida er ur händerna.

Hemma kan vi också kosta på oss ett par dumheter, jag menar Gustav Vasa levde ju inte på 1700-talet, men det gjorde ingenting att vi råkade pladdra lite om Stockholms blodbad, för vi kommer inte att dömas av folkopinionen. När du bildar tv-lag med någon du respekterar bär du ständigt med dig aspekten att du inte vill förringa eller sabba för hen. Om du nämner Gustav Vasa, fastän du anar att det är galet, går kanske dyrbar betänketid åt att reda ut ett missförstånd, när ni istället kunde ha fokuserat framåt. I buren kan du också höra skratt från studiopubliken då du råkar säga Gustav Vasa i fel läge, och du inser omedelbart att när programmet sänds kommer skratten fortplanta sig i vardagsrum och på nätforum, med lika delar empati och skadeglädje. Genansen övermannar dig när hjärnan börjar fokusera på hur många som kommer att kalla dig dumhuvud efter din episka Gustav Vasa-fadäs. Vågspelet ska förfölja dig i möten med kolleger och grannar och plötsligt uppfattar du inte längre vad din lagkompis säger. Skammens mentala blockering kan slå ut den bäste.

Som tävlande i buren har man en enda fördel framför tv-soffan.

Ylva Hällen och jag lärde känna varandra på en förlagsfest, båda två pratsamma som smatterband, skrattiga och debattlystna, det var kärlek vid första ögonkastet. Efter mötet gav hon mig i uppdrag att skriva låttexter till ett barnprogram hon producerade och snabbt utvecklades en vänskap som vi trodde byggde på våra likheter. Här var det inte tal om yin och yang, utan yin och yin. Så fel vi hade. I På spåret visade det sig att våra gemensamma nämnare när det gällde just allmänbildning var färre än vi kunde ana, och det var vi synnerligen tacksamma för. Ylva är en fena på konst, mat och växter, vet hur en mårdhund ser ut och ölen Kölsch smakar, och kan på nolltid placera ut alla länder i Centralamerika på en karta. Själv är jag mer spretig och klarade sånt som Higgspartikeln, fartyget Andrea Doria och racerföraren Ayrton Senna. Svaren bara fanns där.

Som tävlande i buren har man en enda fördel framför tv-soffan. Koncentrationen är på topp, alla sinnen på helspänn, där finns ingen som tar sista ostbågen eller prasslar med påsen. Visst kan man göra bort sig, men också få fram de mest förträngda kunskaper och när detta väl inträffar känner man sig värdig ett Nobelpris. Ylva och jag samarbetade oss fram till tre gemensamma tiopoängare och kan ännu rabbla dem i sömnen: Torsby, Haparanda och Belfast. Vid den sistnämnda orten mumlade Ylva ”Vad menade de med ’stela fingrar’ … typ stale fingers?” vilket fick mig att ropa ”Stiff Little Fingers, de är från Belfast!” och dra i nödbromsen. Hade hon inte sagt ”stale fingers” hade jag varit helt lost, men vi hade från start bestämt oss för att alltid kommunicera varje tanke, eftersom även felaktigheter kan leda in den andra på rätt bana. Det är värre att hålla tyst för prestigens skull och så visar det sig att Gustav Vasa trots allt är svaret. Ylva och jag skulle aldrig känna oss dumma inför varandra. Det var viktigast.

Nu när det äntligen är säsongspremiär kommer sms-trådarna mellan Ylva och mig att återigen bli långa och roliga, vi kommer att drömma oss tillbaka till efterfesterna med den ljuvliga redaktionen och husbandet som blev som familj, alla spännande samtal och skrikskrattiga katastrofkänslor som tröskats ihop med lika omruskade motståndare. Som tidigare medverkande är man fortfarande med i en liten konstig sekt, möter man gamla motståndare på stan räcker det med att nämna en minnesvärd ledtråd för att frammana gemensamma rysningar.

Någon liknande härlig utveckling skedde för mig aldrig med inredningsprofilen Ernst Kirschsteiger, som jag tävlade med i På spåret 2002. Vi var så usla att det inte ens var roligt. Sammanfattningsvis: Vi knäckte inte koden. De enda positiva minnen jag har är hans vänliga bemötande och stunden då jag begrep formuleringen ”Dansk på G”, svarade Gdansk och Björn Hellberg vände sig om med ett uppmuntrande leende. I övrigt var allt ren utförsåkning utan hjälm, med idel gupp och platt fall. Tack och lov fick jag testa igen, många år senare, när Ylva och jag blev yin och yang och höll vårt löfte om att våga chansa. Vi gick till semifinal tre säsonger, vilket vi så klart är stolta över. Största vinsten är dock hur vår vänskap växte och sammansvetsades. En tiopoängare jag kammat hem för gott.