Eyvind Johnsons första novell i Vi

När Eyvind Johnson våren 1927 debuterade som författare i Konsumentbladet var han bosatt i en förort till Paris. Han försökte försörja sig som frilansskribent i svenska tidningar, men det gick inte särskilt bra. Det kommersiella och publika genombrottet med Romanen om Olof låg nästan ett decennium fram i tiden.

J.A. Flint reser hem

Av Eyvind Johnson

Först publicerad i Konsumentbladet (Vi) nr 7/1927

Kargt landskap med skogiga åsar, små sjöar, steniga åkrar, magra människor som krökts av arbetet, och ett språk slutligen som genom alla åren ännu ringer i hans öra. Jau, vau, dau … och J. A. Flint, anställd hos Staten, nickar stilla för sig själv, stryker mustascherna och säger ut i ensamheten: Jäven!

J. A. Flint, smålänning. J. A. Flint, järnvägsbyggare och av Nils Ericsons ras, järnvägsbyggarens broder. Allbesegraren. Rallaren. Se där: J. A. Flint.

J. A. Flint, en lång och senig människa med hängande mustascher, där ett och annat korn av detta ”jäven, så förfalskade barkmjöl”, snus, blivit kvar sedan sista ”inschaktningen”. J. A. Flint, slutligen, o lärda män, som skriva Svea Rikes Historia, J. A. Flint, Romantikern.

Längtaren, för all del. Drömmaren. J. A. Flint, som bygger järnvägar och när åldern kommer tror på ron, på lugnet och den stilla aftonens frid och därför i sin dumhet går och bygger sig ett tvåvåningshus av trä i denna gudsförgätna landsända och allra sist: J. A. Flint, ensam, sömnlös, ångrande och naturligtvis dyster, angripen av detta onda, som kallas lappsjukan och i grund och botten är en sjukdom, ty den magrar folk och ger dem feber, under vilken de ha visioner av varma söderns grönskande länder!

Hans ungdom:

Han byggde järnvägar och vandrade genom hela Norrland, bit för bit, och hade inte många fridagar. I Ånge tog han en – det var för att gifta sig – och året därpå ännu en: det var när hans hustru dog i lunginflammation. Jäven, mente Flint, det går undan. Sedan arbetade han varje helgfri dag och kom så småningom allt längre norrut.

Åren gå. Han var med om Morjärvbanan, om Riksgränsbanan, och slutligen om Morjärvsbanans förlängning till Haparanda; han bar räls och lade slipers, lade slipers och bar räls – det var enahanda men omväxlande, påstod han – och en gång var åldern inne.

Åldern? Den hade han inte tänkt på. Åldern …! Han grubblade över ordet. Åldern …? Det var när arbetet var slut och man fick sitta stilla för sig själv och njuta sitt arbetes frukter, försiktigt hopsparade, och därtill statens pension, som ju ej var något Amerikaarv, men i alla fall täckte utgifterna för snuset. Detta var alltså Åldern!

Ty en dag sade basen, en gammal kamrat, till honom: Nästa år får du pension, J. A.

– Jäven, mente Flint, det går hastigt.

Och efter en stund:

– Man hinner ju knappt börja – och så är det slut. Är det bara barn, som får lov till att arbeta åt staten nu då …!

Han tog emellertid statens pension – saken var för övrigt uppe i riksdan – och avgick. Han hade tjänat kommunikationerna i över 40 år.

Hans hus – där skulle han bo till sina dagars slut. Han hade hushållerska, det var alltså ett hem. Nu, när de sysslolösa åren kommo, skulle han bara vara husvärd (övre botten var uthyrd); det var också ett slags arbete.

Någon gång – under de första åren han arbetade på banan – hade han haft längtan hem till Småland. Men en sådan längtan går över; människan vänjer sig och gamla minnen dö för nyare friskare.

Man glömmer.

Man glömmer. Men idéer komma och fara om man vill eller inte. Friheten från det dagliga, långåriga slitet är skön i början; man känner vilan, njuter av att tiden går utan att man är tvungen att mäta den, utan att man är nödgad att dra upp sin amerikanska bergsprängarklocka och saga: Jäven, det är tid!

Nu höst, nu förvinter, och idéer komma och fara och komma igen. Man glömmer och man glömmer inte; man glömmer det nyare för det äldre, – det är som om de gamla minnena nu äntligen få sin tid för sig och slippa trängas med de senaste; det är som om de vilat sig länge nog.

Han måste göra något för att komma ifrån dem. Han ville icke längta härifrån, för längtan är oro och J. A. Flint ville ha lugnet. Han var lugn; inte stillsamhet och lojhet, men en bra sömn om natten och en nykter värld att se in i om natten. Därför gjorde han det som fanns att göra: han högg ved för hela huset, skottade snö, hinkade vatten, och han uppfann hundra nya småsysslor, som voro så små, att han inte sett dem förut. När frun ovanpå skulle gå och handla, brukade hon titta in genom dörren och fråga om de skulle ha något uträttat i handelsboden. Flint säger: Ja, en Ljunglövs, en Monopolets … men nästa gång hon kommer säger han: Nej, jag ska ta mej en promenad själv! Han går till handelsboden, det är bara fem minuters väg, och han går så sakta som möjligt, för att dra ut den till sju eller tio, och vid disken gör han sig ingen brådska. Han gör det instinktivt, det är något han försvarar sig emot, och han vet ej ens vad det heter; men det är Sysslolösheten.

Timmar gå, dagar gå och de komma igen, de äro hans gäster, de växa och bli mer, de bli inneboende, de bli önskningar

Hans kropp lider också av den. Han är van att lyfta tunga saker eller i varje fall anstränga sig; och han är van att ha något fast att ta tag i, en rälsskena, en sliperskubb eller bara ett spadskaft, vad som helst, bara det är tyngd eller fasthet. Nu bär han sina snuspaket, sin tidning, eller kanske på det högsta en vattenhink. Vattenhink! Han ler, och med ens kommer han på dåligt humör och leendet hinner ej ens ut ur mustascherna: är detta något för en man? Men så är Åldern.

Och minnena. Han hade det inte roligt med dem, därför att de voro utan finhet, utan glans, bara ett rätt uppradande av ting och förhållanden. En del roliga, en del grå, som denna första ensamma vinter. Han hoppade över den. Han hoppade över den som man hoppar över timmer eller isflak: om man stannar vet ingen hur det kan gå med en! Men någon gång måste man vila: Småland.

Småland, det steg upp ur härvan, ur töcknet, det låg bakom de 40 strävsamma åren hos staten. Småland … Det var ingen glans över det heller – men det var Småland.

Ibland kom det för honom att han velat bo där. Varför? Man var ju född i Småland, man var smålänning ”jäven, i sej själv”, tänkte han. Och hemligt hade han kanske önskat det, fast han mindes inte när. Men faktum var att han önskat att leva sina sista dagar där nere.

Han besökte gamla kamrater som slagit sig till ro häruppe. Gamle Bergsprängar-Nilsson, som låg sjuk i kräfta, magkräfta, och vars namn en gång varit känt, fruktat och aktat efter hela banan. Det var inte mycket med honom, han var insjunken och såg ut att torka bort, men han hade något av det gamla humöret kvar. Sprit tog han inte numera, men han drog en spader och berättade historier.

Bergsprängarn var också smålänning.

– Det dör man inte av, mente han ibland, men det gör nog sitt till, att man inte mer kom dit ner, eller vad tror du J. A …?

– Hm, sa J. A.

– Egentligen var det väl menat att man skulle hatt en jordbit därnere och på så vis ta igen hundåren häroppe, sa Nilsson. Om jag vore kry som dej, J. A., då vete väl tusan om jag inte tog mej en tur till Södern …!

– Hm, sa J. A.

Och sedan:

– Det vore kanske inte så dumt, du!

Bergsprängarn dog strax efter jul, och Flint var hos honom in i det sista.

– Du kan hälsa Småland, J. A., sa han.

J. A. Flint kände sig ännu ensammare i sitt hus, och när han en del kvällar besökte några av de gamla kamraterna som ännu arbetade, tyckte han de blivit främmande. Han blev ömtålig för ord och tyst när det talades om arbete, för han stod ju egentligen utanför det där. I sig själv var han smålänning, och var häruppe bara för att man var så illa tvungen … eller det var man väl egentligen inte. Men man hade gård.

Så går den tunga eftervintern. Han grubblar – sömn, vart tog du vägen! Han ligger vaken om nätterna och hör hur kölden knäpper i husknutarna. Ensamhet.

Ord sådana som: Sälja? Fara? Småland? Södern, ringa ständigt i hans öra. Timmar gå, dagar gå och de komma igen, de äro hans gäster, de växa och bli mer, de bli inneboende, de bli önskningar, krav och till slut befallningar.

Och nu är våren här.

En kväll går han upp till familjen som bor ovanpå för att prata bort några timmar.

– Flint har det långsamt om dagarna? undrar frun.

– Du går och funderar? säger mannen. Vad sysslar du med hela dan? Du, som har råd, skulle göra en tur söderut, nu när du också har tid.

– Hm, säger J. A. Flint. Och ett långdraget Ja-a-a, som är ett bekräftande av något han länge tänkt. Men det skulle vara för att stanna!

– Du funderar på att slå dej ner i Södern, då?

– Hm, säger Flint, det beror på om jag får sälja kåken, det.

Och om en stund:

– Jäven, vill du köpa den åv mej …? Du ska få den billigt, sextusen har jag tänkt … eller jag kan gå ner till fem och femhundra.

Man resonerade om den saken.

Det var skojigt för en gammal banbyggare att sitta på tåget. Där är Jörn, det var jäven, tänker han, och nu äro vi redan i Forsmo. Hm. Det var jäven så längesen. Hm. Och nu far vi vidare. Hm. Och det går undan; och allt har förändrats; och man känner inte snart igen sej i detta landet; och det här, det här, det är det riktiga Sverge, det är helt enkelt Sverge. Jäven anamma, och de är grant …

Humöret ljusnar med landskapet. Man märker också att banan är rejält hopsatt … eller hur gubbar! J. A. Flint pratar och skojar och fyller kupén med sitt buller. Trötta ansikten titta fram bakom överrockar, över tidningar, och det kastas vresiga ögonkast; man är arg, man får inte vara ifred för den här gubben … Här hade vi allt ett styvt knog, här skulle herrarna vatt med, här … och här … också här. Det, gubbar!

Och tåget går. Bräcke, Ånge, och nu är vi i Uppsala. Vacker stad, och det är på morgonen. Hej, gubbar, och nu far vi vidare. Är vi snart framme? I Stockholm, naturligtvis; för den stan har jag lust att titta på ett slag. Jaha, och det var Jäven. Jäven. Det var jäven, vad det ser grant ut. Jaha, det är väl här man ska stiga utav. Ja, ajö gubbar!

Stockholm. Flint tog in på ett litet hotell i närheten av Centralen, klappade städerskan på kinden och gav henne 50 öre och tänkte: ”Så blir man bättre bemött”; och sedan gav han sig ut på stan. En bra by, det här, sa han till en polis. Kan du säja mej vägen till slottet, du? Och på den ovanligt hårda och förvirrande vägen tänkte han: Ingen idé, men i alla fall, för här kan man nog inte sova om nätterna. Men den verkar rejält hopsatt …

Han var överallt och tittade och blev ganska imponerad, fast han ej visade det. Du, sa han till en spårvägskonduktör, känner du te någe som heter Söder. Jag har hört att man ska slåss av jäven där?

– Det var nog länge sen, herrn, log konduktörn. Men det skadar ju inte att titta på det för det!

– Tja, om man har tid förstås, sa J. A. – och har man int’ så tar man, sa Bergsprängar-Nisse, om du hört talas om honom? Vi var kamrater en gång, och han är känd överallt i hela det här landet.

– Var är herrn ifrån? undrade en herre på plattformen.

– Norrland, sa Flint och tittade på karln, men i mej själv är jag smålänning. Och du?

– Jag också! log herrn.

– Det var jäven, sa Flint, så man träffs! Jag ska hem nu, har du vatt här länge?

– Åja, sa herrn, ett tag. Jaså, herrn ska hem?

– He! sa J. A., vill du ta en halva öl med mej?

– Nej, sa herrn.

– Ajö då, sa Flint, som inte krusade någon.

Det var roligt med Stockholm, tyckte han. Inte att bli där, men att ha sett byn. Nu satt han på tåget igen, på väg söderut, och kände åter att resa har sitt behag. Man såg nytt och nytt, och märkte att det tagit sig med utvecklingen på en hel del håll på den här sidan av landet, fast folk egentligen inte såg ut att göra mycket här neråt. Det var en lam tillvaro.

– Vart ska du? undrade han när någon ny steg in i kupén; och om en stund talte han om att han själv skulle till Småland. Jag ska köpa mej en kåk därnere, nämligen …

Han var än här, än där och såg på ställen. Han kom till byar han sett i sin ungdom, till samhällen han levt i, och han fann allt förändrat, eller åtminstone äldre och främmande. Han sökte något mer än en kåk, fast han icke visste om det riktigt; han sökte sin ungdom, det som inte fanns. Men Flint, som levt i sitt arbete, hade icke märkt att allt förändrats under de 40 åren; när han plötsligt upptäckte det blev han förvånad, förargad och kanske också en smula ängslig …

Så kom han till sin ungdoms lilla samhälle: ”för man ska minstingen titta på’t”, tänkte han, när han tog in på gästgivargården. Han drev omkring i samhället och spanade efter gamla bekanta … herregud, människa? Är det 40 år sen ni var här! Nej, det fanns inga. Så satt han nere på kaféet och tittade ut på den enda gatan. Och solen lyste. Flint var ensam och det var underbar vårdag.

Att bo här! tänkte han.

Jäven, ingen att språka med. Jäven, ingen att tala om något för. När han ville dra en historia, hade ingen tid att lyssna, och vem var herrn förresten! De hade inte varit med!

Varit med! Nu hittade han formeln för människornas småaktighet: De hade inte varit med som han!

Som när han frågade serveringsflickan (han var van vid alla årens skiftande bekantskaper): Är fröken småländska? – satte hon upp ett förvånat ansikte och sade sedan, litet spydigt: – Vad skulle jag annars vara! – eller när han frågade värden på kaféet: – Är du härifrån byn? – kom svaret lika undrande: – Det är klart, det?

Jäven, tänkte J. A Flint och kisade ut mot vårdagen, di har inte varit med, di!

Han fann kåkar som skulle passat. Men det var ett fel med dem alla: det fanns ingen omgivning. Här hade folket suttit stilla medan åren löpt sin väg i det övriga landet: man hade fötts, dött och inte reserverat några minnen att ha gemensamt med rälsläggaren J. A. Flint. Allrahögst fanns här en och annan svensk-amerikan, och det är ingenting för mej, mente J. A.

Och han sov illa i främmande sängar. Han lyssnade, han funderade och han mådde inte bra. Han hade tappat bort benämningen på en hel del ting och fått andra ord i stället – ord som man inte begrep här eller på det högsta log åt. Jäven, tänkte Flint högt i mörkret, jäven!

Hur uppstår ett ord? En känsla, ett rop, ett tecken på glädje eller sorg

Han var gammal. Det slog honom att han var gammal.

Det slog honom också att Småland var ett obekant land, ett slags mindre Amerika och Amerika med flera främmande länder, kunde det vara något för en gammal rälsläggare!

Han blev modlös. Han led av att fundera så mycket och led av att inte få prata rejält med någon, som han kände. Detta ”Jäven”, som han sade högt för själv, blev det enda ord som hade klang. Han strök sina mustascher, drog ihop sina väldiga ögonbryn och grubblade och slog sig på knät och sa: Jäven!

Hur uppstår ett ord? En känsla, ett rop, ett tecken på glädje eller sorg. För att skapa ett ord som ”jäven” åtgick 40 års slit och erfarenheter, 40 års umgänge med ett liv, som var så strävsamt och hårt att det inte hade tid att lägga sig till med förstklassigare ord; men så kunde också detta ”Jäven” användas till att uttrycka vad som helst med.

Jäven var ångesten. Jäven! Det var ålderdomen. Jäven var ensamheten och bortkommenheten i främmande land, och Jäven var slutligen uttrycket för ledan att vara bland folk, som inte varit med … Gamle Flint, säger han till sig i sina tankar, gamle Flint!

Kafévärden kom fram till honom och började språka. Ska herrn stanna här länge? undrade han för att få samtalet i gång.

– Länge!? sa Flint. Låt mej si …?

Och han strök upp mustascherna: Nej, Jag reser väl om ett par dar. Egentligen i mej själv är jag norrlänning, och det är en smula för varmt härnere. Jäven!

Nu var det sagt, och Flint var inte den som sade något utan att mena det. Han reste tillbaka till Norrland.

Han sitter stilla på sin bänk och är inte så språksam längre. Man måste fråga honom, om man skall få veta vem han är och vart han skall. Det angår ingen, tänker han och skär sin matsäckslimpa, brer smör på och äter bräckkorv till. Jag är rälsläggare Flint, norrlänning. Vart ska jag? Hem, naturligtvis.

Våren glider förbi därute; snön har smält bort och aftonen är disigt blå. Ljuden äro klara, minnena vakna och han drömmer om vårkvällar, lördagskvällar, just här, just där, just då, det året … Han stryker sina mustascher, viker ihop sin bastanta fällkniv och tittar ut i den blå skymningen. Denna bana är bra gjord, här ligger rälsen jämnt och stadigt. Här sitter jag, som gjort en hel del av detta. Så drömmer Flint, just så. . .

Han tänker på kamraterna däruppe, gamla som han själv. De dra en spader och prata om Forsmobron eller Riksgränsbanan och om Bergsprängar-Nilsson, som dog i kräfta i januari; och de prata om andra storheter, som man haft till kompis under åren och som dött eller försvunnit, man vet inte vart!

Och Flint tänker på landet. Nu är det vår, och snart är det sommar. Ljusa nätter gå; hösten kommer. Man går i sitt lilla samhälle och bor i sin lilla kåk och pratar med sina bekanta. ”Här är livet på jorden, och vad som kommer sen ska man inte fundera över”, sa Bergsprängarn när han låg sjuk i kräfta, men i alla fall kunde dra en spader med någon som kom dit, för han hade det ensamt. Haha, log Flint för sig själv, det var jäven!

Men efter hösten skulle den långa vintern komma. Javisst, men man köpte en ny kåk nu i sommar, och då kunde den där vintern räcka i evighet. Man var inte rädd; man var van. Man skulle skotta snö och hinka vatten och ha hushållerska. Sen hälsade man på bekanta … Och sedan?

Sedan! ”Det ska man inte grunna på”, sa Bergsprängarn, ”för den som ska ha mej tar mej hur som helst, och där hjälper ingen dynamit!”

Haha! sa Flint till sig själv, haha!

– Vart ska herrn, som är så glad av sig, skojade konduktörn.

– Hem, det är klart! sa J. A. Flint.

Läs mer:

Eyvind och Harry – Vi-skribenter och Nobelpristagare

Ebba Witt-Brattström: ”Jag blev förtrollad av Moa Martinson”