Eva Klasson – fotostjärnan som försvann

Hon kallas för ”en centralgestalt i svensk fotohistoria”, men är okänd för de flesta. På 70-talet uppfann hon ”den tredje vinkeln” och försvann sedan in i dimman. Men nu är Eva Klasson tillbaka.

En etta i Borås. Utsikt från stora funkisfönster i flera väderstreck. Takåsar. Förmiddagssolen som etsar fram staden där hon bor, lever nu. ”Nästan som i Paris, eller hur?”

Fotografen Eva Klasson bär blå, glest grovstickad basker, ljusrosa långskjorta, gröna byxor med blommor. Tar hand om mig, utfrågaren.

– Ska vi börja i Brämhult, menar du? Måste vi prata om det som varit, det är ju den jag är nu som är intressant, en annan människa än då, säger hon.

Ja, det har hon kanske rätt i.

Hon lägger en vit duk på det lilla kaffebordet. Ställer fram milt klirrande koppar, varsin semla. Sockerpudret över locken. Efter flera veckors kontakt via telefon är jag här. Hos den svenska fotolegendaren som plötsligt försvann, men som på senare tid börjat träda fram igen, likt bilden i ett framkallningsbad.

Men för att förstå hur hennes bilder kom till, måste vi ju ta det från början?

Hon går ut i köket som är belamrat med målningar, sysslar med kaffet.

I mitten av 70-talet gjorde Eva Klassons fotografier fransk kultursuccé. Tre sviter med extrema närbilder som man aldrig glömmer efter att ha sett dem: mitt eget första omskakande möte med dem var på en grupputställning på Moderna museet.

– Okej, säger hon, suckar lite grann.

Det är i det idylliska Brämhult, utanför Borås och 50-tal. Eva Klasson växer upp på en ”pittoresk liten gård”.

– Där fanns en snickarbod och ett rött litet hus där vi bodde, farmor hade sin stuga. En bäck med en damm och en skog med en sten där det växte linneor. Vi plockade potatis, hade några kor, en lånad häst som hette Docka, det minns jag. Pappa var i byggbranschen, han och hans bror byggde jättefina villor, han hade djupt, djupt blå ögon.

Detta var vid den tiden då Borås var Sveriges metropol för postorderföretag: Rowells, Ellos, Josefssons.

– Och i Brämhult bodde det fina postorderfolket. Stora amerikanska bilar med vingar stod på gatan.

Visade den sig redan då, din kreativitet?

– Ja … Jag byggde hyddor av gamla fisklådor och grankvistar och så gjorde jag trädgårdar till, folk kom och tittade, och så byggde jag nya och så flyttade jag igen.

Hon häller upp kaffet i kopparna. Sätter sig i den stora skinnfåtöljen vid fönstret.

– Min bror sa: Du ser alltid så mycket, du skulle passa som fotograf. Senare förstod jag vad han menade: att jag uppmärksammade sådant som andra bara gick förbi. Och så … Leif, min första kille, han hade en kamera och lärde mig detta med bländare och slutartid.

Som nittonåring började Eva Klasson jobba som assistent åt en fotograf med ateljé i Göteborg. Lärde sig mörkrumsgrunderna.

– På helgerna fick jag stanna kvar och göra egna bilder. Jag hade köpt en egen kamera, säger hon och berättar att det var en Nikon F, en av den tidens mest avancerade så kallade systemkameror, populär hos pressfotografer eftersom den tålde nästan allt.

– Jag tog porträtt, på mina kompisar, flyttade in i ett kollektiv, började assistera hos en annan fotograf som jobbade med mode och inredning. Och jag minns så tydligt när Beatles album Sgt. Pepper’s kom, hur allting öppnades upp och jag vet inte hur det kom sig, men jag träffade en kille med en militärjeep, och vi åkte till Paris i den där bilen utan tak …

– Allt var så nytt, vi bodde ute under broarna, folk bara dök upp där i den blå timmen. Jag hade aldrig smakat en camembert.

Efter flera turer, bland annat en gir till Stockholm där hon ”bodde hos Stig Järrels mamma” för att gå på den berömda fotografen Christer Strömholms fotoskola, som hon hoppade av efter ett par veckor, tog sig Eva Klasson åter till Paris. Åkte hem och tillbaka. Till staden som blir både hennes frälsning och förbannelse.

Det är till Paris hon som tjugoåring drar med sin kamerautrustning i en militärväska – ”Jag ville ju inte skylta med dyrbarheterna” – och ett stipendium på fickan. Då har hon redan hunnit publicera sig i Populär fotografi, en av den tidens stora svenska fototidningar. Det är i Paris hon träffar Jean-Marc, mannen hon ska komma att gifta sig med.

– En poet och skådespelare, han läste litteratur vid Sorbonne och gick och väntade på revolutionen. Sjöng sånger för mig, visade mig ställen i Paris som ingen turist hade sett, tyckte att Eiffeltornet var för les bourgeoisie.

– Jag hade fått min förstoringsapparat nerskickad så jag kunde börja framkalla mina bilder. Och vi började jobba ihop åt olika tidningar, jag tog bilder på folk i stan och var lycklig, men jädrar vad spänd jag kände mig ibland. Folk omkring oss såg ut som de som spelade i musikalen Hair. Vi träffade Nico, sångerskan i Velvet Underground, hon låg och sov hos en filmare vi kände, tog visst starka grejer.

– Jag fotograferade romer i ett läger, tänk dig när jag satt på ett jordgolv med Mamma Sara och de hade en tv och en höna som de skulle slakta och vi satt där och såg på Lassie, och det var avsnittet där Lassie hittade sin mamma. Sedan händer då detta, säger Eva Klasson.

Och nu gäller det att hänga med.

En dag tar hon sig till ljud- och bildarkivet Institut national de l’audiovisuel. Hon har med sig sina bilder från romernas läger. Väl framme träffar hon på en reklamman med namnet Tony Corsin, visar sin dossier och mannen blir ”helt begeistrad”.

– Han hade en gul Matra Simca, en sportbil som han aldrig brukade köra in till city, men nu skjutsade han hem mig och sa: ”Jag tycker att du ska fotografera dig själv.”

Om det finns ett avgörande ögonblick i den svenska fotokonsthistorien så är det detta.

– Jag började fundera hur det skulle gå till, säger hon och håller sin hand en bit framför ansiktet och tittar på den.

– Jag ville gå närmare in på kroppen och jag kom på att jag kunde göra det genom att använda mina mellanringar och min blixt. Då blev det en förstoringseffekt och ett väldigt starkt ljus, som gör att skärpedjupet blir väldigt stort. Koncentrera mig framför kameran i stället för bakom den. Vända den mot mig själv. Och sedan in i mörkrummet i badrummet i lägenheten där i Paris … och wow! Så nära och så otroligt detaljerat.

Det är nu hon skapar sin första banbrytande fotoserie: Le troisième angle, på svenska Den tredje vinkeln. Mannen med den gula sportbilen hade ett litet förlag och av bilderna gjordes en exklusiv fotobok som senare visades på Centre Pompidou. Men först soloutställningen på ett litet galleri på Rue de l’Odéon i Paris.

– Le Figaro hyllade den, jag fick jättefina recensioner. Varifrån kommer denna kvinna? undrade de. Och gissa vem som dök upp på utställningen? Christer Strömholm, som kom in och sa: ”Hej, dig känner jag igen!”, fast vi aldrig hade träffats; när jag gick på hans skola var han inte där. Visst hade jag inspirerats av honom i mitt reportagefotograferande. Men egentligen var det han som blev inspirerad av mig. La sig naken i en bäck och fotograferade sig själv när han sett vad jag gjort.

Eva Klassons bilder i första sviten med kroppsbilder liknade inget annat på fotoscenen. Visst hade konstnärer studerat sina kroppar, även fotografer, men inte på det här närgångna och kompromisslösa viset.

Hur reagerade publiken, som tog del av boken och utställningen?

– En del sa ”Usch!” och drog sig tillbaka från bilderna, de blev chockade, tyckte att det var äckligt och för sexigt. Andra tyckte att det var ljuvligt, poetiskt. För mig handlade det om att bli medveten fysiskt, om sin kropp.

Solen stiger över taken i Borås. Jag försöker hinna med att äta av min semla, men i Eva Klassons livsberättelse finns inte många vilopunkter.

– Kroppen var också intressant rent estetiskt, och så gjorde jag en serie som handlar om matsmältning.

Denna serie var än mer kroppslig, nu gick hon än närmare kroppen, precis intill och ibland till och med in i dess öppningar.

– Jag tog närbilder av min öppna mun, avföring som kom ut, det blev en jättefin bild på det. Jag ville fortsätta mitt undersökande, visa hur det smakar, hur det rinner när man ätit för mycket, att ta en apelsinklyfta i munnen, allt fysiskt som händer.

Vari består egentligen det obehagliga där, som många nog upplevde, för på ett biologiskt plan är det ju högst naturligt?

– Att det handlar om kroppen och att det är nästan kliniskt. Mat rymmer ju så mycket, man tänker på att äta och njuta, men det
är ju också allt det andra.

– Sedan blev det då sviten om smärtan, säger hon.

Denna fick namnet Parasites och består liksom de förra av så kallade diptyker. I detta fall närbilder av hennes kropp, till exempel ett ansikte med ett öppet öga, som satts ihop med fotografier, på en … flådd hare. Något liksom ohyggligt rått blir synligt: Känner hon till sist det djuret känner?

– Du menar bilden där djuret ser ut som ett foster och jag som att jag är död?

Vi tystnar en stund. Hon börjar berätta om sista fotosviten från Paris.

– Jag lämnade kroppen som motiv, fotograferade närbilder av min lägenhet, dammråttor, spaghetti som rinner ner i slasken, ett
äppelskrutt som såg argt ut. Då mådde jag inte så bra … Det blev skilsmässa, dåligheter.

Hon fortsätter:

– Jag hade inte rökt hasch förrän i sena tjugoårsåldern. Men oj, då släppte alla spänningar! Men det tog upp all min tid och jag tappade greppet. Kände till sist att jag måste hem, till Brämhult. Jag rensade och kastade en massa negativ och bilder, sparade en del och packade allt i min väska. Det var så fint i den lilla lägenheten. Ute på gatan spelade någon på sitt musettedragspel. Paris ville hålla mig kvar! Men jag kom hem och mamma sa: ”Nu jädrar börjar du jobba på ålderdomshemmet”, och där satt de gamla människorna och såg så tråkiga ut. Jag gick ut i skogen och tog oskarpa bilder på lingon och blåbär, de såg ut som små älvor … Och jag kände: Gud jag måste iväg igen.

Det som sedan sker, är en lång kedja av händelser, som börjar i Venedig dit hon blir inbjuden att hålla ett föredrag. En tid i Genève leder till början på en lång tids andligt sökande och ett adjö till konstscenen. Hon får kontakt med en spirituell organisation och rörelse i Afrika. Till sist lyckas hon sluta med alkohol och droger. Byter till sitt nya namn, nio stycken, Amiteera Birina Simantiye lyder de första tre. Långa stopp på vägen: Washington, Québec.

– Jag bodde och försörjde mig som fotograf i Paris i fjorton år. Efter att jag kommit hem fanns det mesta av mina negativ hos mina föräldrar, till sist i deras garderob på ålderdomshemmet Duvan.

Numera bor hon tidvis i ett ”eget fint hus” i rörelsens samhälle i Uganda. Periodvis här i Borås. Fotograferar med sin mobil, i färg. Ibland ett självporträtt. Blommor. Målar, halvt abstrakt i klara färger. Ordnar med praktiska ting kring det nyvaknade intresset för hennes fotografi.

Under det politiserade 70-talet blev hon här hemma ett exempel på estetiskt bokstavligt navelskåderi. Numera sätts hennes 70-talssviter in i ett feministiskt, internationellt sammanhang och just nu skrivs första doktorsavhandlingen om hennes verk.

Arbetet inför utställningen i sommar på ett prestigefullt galleri i Skåne är i full gång. Hon tar fram en kartong och lägger ut mängder av bilder för mig att se. Lägger upp dem i lager på lager, närbilderna från 70-talet, och hon håller upp ett av fotografierna från då där man ser hela hennes ansikte, blixtbelyst med skarpa mörka skuggor, i en lägenhet i Paris.