Eva Dahlgren: Jag hittade aldrig min flock

”Det är svårt att förklara vad det är med offentligheten som förstör en människa”, säger musikikonen Eva Dahlgren. Att vara påpassad artist har slitit på henne, men trots allt har hon fortsatt, år efter år. Nu kommer hon med en första memoarbok.

Man skulle kunna tro att det började med Instagrambilden. Fotot från den 13 augusti i fjol, då följarna möttes av en medtagen Eva Dahlgren i sängen på Södersjukhuset.

Händelse: Hon hade tappat synen och fallit.

Orsak: Långvarig stress och oro över en då dödssjuk mamma.

Men modern lever och något akut behov av att sammanfatta krisen uppstod inte.

Nej, den nya självbiografin är resultatet av en ­längre process än så.

– Jag har burit på idén jättelänge men inte ­kommit underfund med hur jag skulle skriva. Så en dag ­började jag, bara så där. Och kände ”Det är ju så här det ska gå till.” ­Texten ska vara som när man möter en ny människa, där berättelsen om det som hänt under dagen blandas med vad som hände när man var sju år. Till slut har man lärt känna varandra.

Hur länge denna lära kännafas med ­läsarna ­kommer pågå återstår att se. Instrumenten är namnet på första delen i en memoarsvit som enligt förlaget kan komma att bli 37 böcker.

Även om siffran inte är på fullt allvar lär det krävas mer än premiärdelen. I Instrumenten saknas ­bärande partier ur Eva Dahlgrens liv. Den som vill ta del av komma ut-skildringar eller hur det var att ingå Sveriges första superkända registrerade partnerskap lär bli besviken.

– Precis som en låt har en berättarbåge måste skrivprocessen få ha det. Jag antar att jag kommer bli mer privat, säger Eva Dahlgren.

Hon tar emot i studion. Den som ligger bara några trappor ner från bostaden och som gör att hon kan gå till jobbet i innetofflor. Outfiten är monokrom, håret blekt och bakåtstruket. En signaturlook som hållit sig genom decennierna.

Hon fyller mer än 40 år som artist. En turné väntar, där spellistan kommer bestå av de ­välbekanta låtarna från karriärens höjdpunkt – ett 90-tal då artisten Eva Dahlgren blandade en alldeles egen cocktail av det svenska kynnets grundingredienser: rättframhet, sökande och svårmod.

Memoarerna är bland mycket annat en skildring av hur denna persona mejslats fram. Ja, av hur en offentlig bild blir till över huvud taget. Hur den är en korsning av egen vilja och krafter man inte kan kontrollera. Hur den både döljer och avslöjar. Hur den tillkommer för att göra bäraren bekväm men ändå har en tendens att skava.

Eva Dahlgren var 17 år när det började. Sedan 10-årsåldern hade hon suttit hemma vid pianot. Hon hade framträtt i plugget, klasskompisen spelade fiol och Eva Dahlgren spelade sina pianostycken. Hon förstod att hon hade musikalisk talang.
Steget från flickrummet till studion var ändå gigantiskt.

– Jag fattade ingenting. Det låter konstigt i dag när tonåringar kan bli popstjärnor genom att sitta ­hemma och göra sin musik. Men då, i mitten av 70-talet, var tanken på att slå igenom och ha musiken som arbete en avlägsen dröm.

Hur gör man när man sjunger i mikrofon? När man spelar in musik? Eva Dahlgren säger att hon likaväl hade kunnat åka till månen.

Här ska det inte les nånting.

Starten ledde henne både rätt och fel. Eva Dahlgren slöts in i den musikmakande familjen Glenmark, en krets av välvilja och så långt från giriga bolagsklor man kan komma.

Men Glenmarks gjorde countrypop och låg på Svensktoppen. Själv lyssnade hon på David Bowie.

– Jag var rock’n roll i hela mitt inre. Problemet var att det inte syntes i mitt yttre.

Berättelsen om hur hon med viss motvilja ställde upp i Melodifestivalen, inte bara en utan två gånger, är signifikativ. Redan första gången hade hon tyckt att det kändes fel att tävla i musik. Andra gången bestämde hon sig för att medverka med en ”protestlåt”. Den hette Jag ger mig inte.

Efter repetitionerna i studion kom Bengt Bedrup fram: ”De säger i kontrollrummet att du måste se lite gladare ut”.

– Så säger man inte till en 19-åring som sjunger sin protestsång. Jag sa ”Här ska det inte les nånting.”

Resultatet blev ett av schlagerfestivalens suraste uppträdanden.

– Efter det sa jag till mig själv att ska det vara så här, att man blir tillsagd vem man ska vara, då gör jag något annat. Den här världen vill jag inte vara med i.

Några år senare var det dags för nästa stora beslut. Eva Dahlgren var 32 och stod på toppen av karriären. Hon visste att fönstret som säger att tjejers musikkarriärer tar slut efter trettio snart skulle stängas. Vännerna hade gift sig och skaffat barn. Själv var hon kvar i sitt gamla liv.

– Jag började fråga mig om det här med att vara popartist egentligen var så himla härligt. Lite härligt var det. Men inte alls så härligt som man en gång kanske tänkt sig. Arbetet med att vara påpassad stjärna tog över arbetet med att skriva låtar och spela.

Sommaren 1992, inför en spelning i Ekenäs i Finland, bestämde hon sig för att sluta. Ett uppehåll som varade till en dag tre år senare, då dirigenten Esa-Pekka Salonen erbjöd samarbete och med det inledde ett nytt kapitel i Eva Dahlgrens musikaliska karriär.

Fler har följt efter det. Men inget har blivit lika publikt framgångsrikt som det sena 80-talets och det tidiga 90-talets, med sitt pärlband av låtar som Ung och stolt, Ängeln i rummet och Jag klär av mig naken.

I dag är hon 62 år. En alldeles nybliven farmor; ­natten som gick föddes hennes första barnbarn.

Vad händer med en blekt blondin när hårfärgen som döljs inte längre är råttfärgad utan grå? Är det någon idé att försöka vara relevant eller är man för evigt dömd att framföra hitsen från förr?

– Jag kan så klart vara relevant för lyssnare i min egen generation. De som har följt mig och som tycker om den typ av musik som jag gör. Men om jag kan vara relevant för en ung poppublik – det vet jag inte riktigt.

Är det ens en ambition?

– Njae … När jag var ung lyssnade jag och mina föräldrar på olika musik. I dag kan jag och Simon (sonen, reds anm) gå och höra samma band. Popmusiken har gått från att vara en ungdomskultur till att vara en musikkultur. På så sätt ser jag inga ­problem med att en 62-åring skulle kunna vara relevant.

När det gäller de samtida musikaliska uttrycken är det en annan sak, säger Eva Dahlgren.

– Det finns många nya underavdelningar som jag inte har någon förståelse för. Jag har svårt att greppa hiphopen. Jag har försökt att lyssna, men det går inte riktigt in i mig.

Eva Dahlgren växte upp i Nynäshamn. I rötterna ingår även Umeå och Lund, men det var den sörmländska orten som formade.

En småstadsmiljö både nära och långt bort från ­huvudstaden.

Hon beskriver sin mamma. En närvarande person med tydliga regler och en energifylld drömmare med lätt för skratt.

Papporna, en biologisk och en styvpappa, var olika. ”Norrlandspappan” Nisse, Eva Dahlgrens biologiska far, var lång, trygg och ”världens snällaste”. Pappa Jan är finurlig med ett stort, inre och hemligt liv.

På senare år har hon börjat få tillgång till de slutna rummen.

– Nu när vi är äldre kan vi mötas på ett nytt sätt. Det är väldigt fint, som dotter har jag i dag en mycket större förståelse för hans liv än vad jag hade när jag var yngre.

Uppväxten var typisk borgerlig radhusmedelklass, ”alla vänster om Folkpartiet var kommunister”.

Eva Dahlgren var skötsam. Någon tonårsrevolt blev det aldrig. Hon hoppade visserligen av ­gymnasiet, men bara för att redan dagen efter börja jobba som musiklärare.

– Jag brukar kalla mig A-barnet. Efva blir alltid så irriterad på mig. ”Jaha, du ska alltid ha rätt”, säger hon. Det är klart att jag drack sprit och hånglade i skogen som alla andra. Men det var inte mer än så. Jag drömde om att tjäna pengar så att jag kunde resa ut och se världen.

I backspegeln är det lätt att se vägskälen. De då livsbanan hade kunnat ta en annan vändning. Med sin längd på 1,80 var Eva Dahlgren en lovande och aktiv basketspelare. I idrotten fanns en stark gemenskap. Men tränaren flyttade och laget föll ihop.

Med det försvann inte bara idrotten från radarn. Även ett slags hemhörighet gick förlorad.

I boken beskriver Eva Dahlgren sin känsla av utanförskap. Den som bygger på en sammansmältning av två motsägelsefulla roller: den coola och den nästanmobbade. Att rollen burits av många spelar ingen roll för den som stämplats. Känslan av att avvika är ändå stark.

Med en påbörjad artistkarriär, jobbet som musik­lärare och köpet av en egen ”nästan sportbil” säkrade Eva Dahlgren en position som den beundrade i gänget. ”Till och med de coola killarna tyckte att jag var cool”, skriver hon.

Hon skriver också hur det samtidigt ”var något i mig som fick de andra barnen att reagera med rovdjursinstinkt. De såg mig som ett byte.”

Hon säger att känslan sitter kvar.

– Det är precis likadant i dag. Jag är betraktad som rätt cool men jag har fortfarande ingen grupptillhörighet. Jag hittade aldrig min flock och har kanske ärligt talat heller aldrig velat ha någon.

Lika obekvämt har det bitvis varit med offentligheten. De första årens bevakning var hemsk, säger Eva Dahlgren. Det tog tid innan hon vande sig vid att bli beskriven genom någon annans temperament.

– Det ingår i hela den unga människans system att revoltera mot att bli definierad. Sakteliga lär man sig att det är så artistlivet funkar och lugnar ner sig.

Vi skulle göra det i smyg.

Bevakningen som inleddes i och med relationen till Efva Attling var något annat. Än i dag menar hon att den sprängde alla rimliga proportioner.

1995 täcktes löpsedlarna av ­nyheten om att modellen och ­sångerskan Efva Attling hade brutit upp från sin ­dåvarande man, musikern Niklas Strömstedt. Hennes nya kärlek var Eva Dahlgren. Artisters ­relationsuppbrott och förälskelser skapar fort-­farande rubriker, särskilt om homosexualitet finns med i bilden. Men för tjugofem år sedan var det sensationernas sensation.

Inte blev temperaturen svalare av att de den 25 januari 1996 ingick det första registrerade partnerskapet i Kändissverige.
Utåt sett såg det ut som om mediestrategin låg klar.

Skenet bedrog, säger Eva Dahlgren.

– Det fanns ingen kontroll över huvud taget. Detta var 1996, jag tror inte ens man talade om medie­strategi på den tiden. Den enda strategi vi hade var att vi skulle göra det i smyg.

Ni misslyckades verkligen.

– Ja, totalt. Och vet du varför? För att man var tvungen att lämna in hindersprövning. Någon såg den och läckte till pressen. Hade det inte suttit en girig person på Länsstyrelsen hade vi klarat det.

Samtidigt gav uppmärksamheten skjuts åt en hel rörelse. När den moderna svenska gayhistorien ska skrivas kommer ni två vara ett eget kapitel.

– Ja, det kommer vi vara. Och det är fantastiskt, så här trettio år efter. Genom mina yngre kollegor som är gay ser jag hur mycket som har hänt. Frågor om vem man är ihop med är normaliserade. Att nån skriver en låt om hur hon gjorde slut med sin flickvän är ingen grej. Det är skönt, äntligen är vi där.

Den som i dag söker i folkbokföringsarkivet upptäcker snart en Eva med dubbla efternamn. Eva Dahlgren Attling heter hon numera. Tillägget gjordes när ungarna var små och familjen var på semester och skräcken för att något hemskt skulle hända slog till. Utan samma efternamn, i länder där homosexualitet är tabu, skulle hon helt sakna koppling till barnen. De som har Niklas Strömstedt som far och Eva Dahlgren som bonusmamma.

– Det är fantastiskt att hbtq-kampen har kommit så långt som den gjort i Sverige. Men internationellt är vi lika extrema som Sudan, fast åt andra hållet. Vi glömmer lätt det. Nu ska det spelas fotbolls-VM i Qatar, ett land där flator är portade från hotell. Det är förfärligt.

Det finns gott om 60-talister som beskriver landet de växte upp i som DDR-Sverige, ett begrepp som signalerar ett grått och kollektivistiskt samhälle med ”bara en tv-kanal”, som det då brukar heta. En barndomsresa till Östtyskland gör att Eva Dahlgren aldrig skulle säga så.

Familjen Dahlgren var tidiga med att turista utomlands och reste till Mallorca långt innan det blev folksport. För ovanlighetens skull gick resan denna gång till Sassnitz. Nog visste Eva Dahlgren vad järnridån var. Men att stå öga mot öga med diktaturens verklighet var något annat. I boken skriver hon att det blev en första lektion i ordet frihet. Inte långt senare gick hon till biblioteket och lånade Gulagarkipelagen av Alexander Solzjenitsyn. Boken blev vägen in i tonåren och vuxenlitteraturen.

Eva Dahlgren menar att hennes generation, de som var unga när järnridån föll, borde ha förvaltat möjligheten till frihet för människor bättre.

– Vi bara lät den segla förbi. Vi trodde att ­friheten var det slutgiltiga tillståndet som skulle inträda automatiskt. Nu står vi återigen med ett hot mot vår demokrati, säger hon.

I våras talade hon vid en av demonstrationerna mot kriget i Ukraina, utanför ryska ambassaden i Stockholm. Talet handlade om hur hon skäms över allt vi inte gjorde för demokratin sedan dagen då Berlinmuren föll.

Det är också så man ska förstå hennes kritik mot religionen – som ett frihetspostulat, om man vill uttrycka sig lite högtidligt. Eva Dahlgren är sedan många år välkänd ateist. Efter en barndom där guds­tro, konfirmation och kyrkokör var självklarheter började bilderna av religionens baksidor tränga fram. Som att kyrkans män berikat sig på andras bekostnad, att trons människor inte alltid lever som de lär och att det kristna kärleksbudskapet kändes snävt.

Genom sina sångtexter om änglar som skänker lugn och frågor om vem som tänder stjärnorna är Eva Dahlgren samtidigt ett perfekt exempel på den postsekulära andlighet som växt fram i Sverige sedan 90-talet och som kretsar kring bejakandet av de allmänexistentiella frågorna.

Det är en position som nu i sin tur utmanas av yngre kulturskapare. I dag söker sig artister och författare till katolska, ortodoxa och andra tydligt konfessionella sammanhang.

– Ja, det är väl den där Kirill som de tycker är så härlig, säger Eva Dahlgren med ett syrligt leende.

Hon syftar på den ryska patriarken och hans stöd för Putin.

Eva Dahlgren vet att intresset har andra drivkrafter. Men hon står fast vid sin ståndpunkt.

– Människans förundran inför universum och de stora frågorna blir än mer magnifik utan svaret Gud. Sedan ska man inte underskatta längtan efter samhörighet med andra. Vi behöver ett gemensamt andligt rum.

Precis som memoarerna kommit till, det vill säga genom att helt enkelt sätta sig ner och ta tag i saken, har Eva Dahlgrens musikaliska arbetsdisciplin sett ut genom åren. Varje tillgänglig dag har hon gått ner i studion, satt sig vid instrumenten och skapat. En ton. Ett ord.

Att skriva låttexter är något annat än att teckna sina memoarer, konstaterar hon. I låten ska en gigantisk känsla kokas ner till korta strofer. De ska springa ur det personliga men ta en form där textförfattaren inte skymmer lyssnarens möjligheter att spegla sina egna erfarenheter.

Eva Dahlgren säger att hon är tillbaka i den 10-åriga tjejen vid pianot, från att ha upplevt musikkarriärens hela resa och där man i turnéperioder kan skräddarskriva låtar efter vilken energi som just den där fasen i konserten saknar.

– Nu kan jag tillåta mig själv att bara åka på resa i huvudet.

Även rösten har hon försonats med. Den hon hade svårt för som ung, när hon tyckte att den inre ­rebellen som fanns på insidan inte hördes utåt. Decennier av astma har också gjort sitt till för att sången låter mindre len.

Och det offentliga kontraktet – det som balanserar på en slak lina mellan skapandets krav på att vara personlig och artistlivets behov att freda samma personlighet – har hon lyckats hålla intakt.

Det är delvis tack vare Suzanne Brøgger. Redan på 80-talet började Eva Dahlgren och den danska författaren brevväxla med varandra, på den senares initiativ. Suzanne Brøgger var då en av Nordens mest skandalomsusade författare, minst lika öppen om det privata som dagens biktande kändisar.

– Jag älskade Suzannes böcker, de var revolutionerande. Men jag skrämdes också och undrade vad som händer med en människa som är så öppen med det allra mest intima.

De båda känner varandra vid det här laget. Eva Dahlgren vet att Suzanne Brøgger inte är helt glad över att hon förr avslöjade så mycket om sig själv. Tillsammans har de pratat om utlämnandets pris.

– Det är svårt att förklara vad det är med offentligheten som förstör en människa. Men någonting är det som skruvar till perspektiven ordentligt.