”Ett häpnadsväckande paradigmskifte under största, möjliga tystnad”

Historikern Henrik Arnstad lyfter fram Maria-Pia Boëthius bok Heder och samvete som en viktig del i hur den skamfyllda självbilden av Sveriges agerande under andra världskriget fått fäste. Här svarar Boëthius: ”Vår form av mjukryggad ’neutralitet’ bidrog till ondskans triumf och Sverige borde inte glömma hur vi understött Nazityskland.”

Ett spöke rör sig över världen, för att låna ur Karl Marx vokabulär från 1848. Denna gång fascismens spöke. I land efter land växer högerpartier, ytterhöger och fascism. I Sverige samarbetar Moderaterna med ytterhögerpartiet SD och talar ofta om att de är på väg att genomföra ett paradigmskifte, bevisligen med hjälp av SD.

Sveriges politiska kommentatorer och oppositionspartier verkar skygga för ordet ”paradigmskifte” trots att det är högerregeringens eget ord, att de satt igång och plötsligt stoppat de statliga bidragen till utvecklingsforskning och skurit ner mandattiden för styrelsemedlemmar i universitetens styrelser. Det svenska biståndet ska läggas om liksom det beundrade presstödet i Sverige, till för att utjämna orättvisorna mellan de stenrika, privata mediekonglomeraten och fattiga oppositionsmedier.

Själv läser jag igen Victor Klemperers bok Intill slutet vill jag vittna. Den tysk/judiske språkvetaren beskriver hur språket steg för steg omvandlades i Nazityskland och jag antecknar hur vi använder språket i Sverige av idag; folkutbyte, sätta människor utan uppehållstillstånd i ”förvaring”, kräva att statligt anställda ska ange papperslösa och så vidare. Hannah Arendt och Arthur Koestler, som exempel, sattes båda som papperslösa i en sådan ”förvaring” i Frankrike på 1940-talet, fast det kallades läger. Ordet ”god” har förvandlats till skällsord och tecken på hyckleri och ”vänstern” betyder nu allt från amerikanska demokrater till europeiska socialliberaler, som påstås agera ”som kommunister”. Barnet som i sagan påpekade att kejsaren var naken skulle förmodligen beskrivas som vänstervriden visselblåsare idag.

I paradigmskiftet ingår att skriva om historien om Sveriges handlande under andra världskriget, nu när landet hoppas få gå med i Nato.

Andra världskriget är (än så länge) den allt överskuggande skräckberättelsen om graden av ondska, skoningslöst våld, terror och massmördande av medmänniskor, som vi känner. Hur ond är människan egentligen? Hur kunde ohyggligheterna hända? Vilka länder kämpade ner nazismen och fascismen? Det finns säkert bortåt miljoner böcker, avhandlingar, dokumentärer, filmer, artiklar, biografier och memoarer om andra världskriget.

En av dem skrev jag; en debattbok om Sveriges handlande – Heder och samvete (publicerad 1991) – som i dagens paradigmskifte påstås ha förstört och stört den svenska historieskrivningen; något jag är mäkta stolt över och finner smickrande. Enligt en artikel i Vi av Henrik Arnstad samlas nu svenska historiker i gruppen D900, för att skriva om historien om Sveriges andra världskrigshistoria. Den är för mörk!

Ett av efterkrigsgenerationernas svar på helvetesvandringen var ALDRIG MER, aldrig mer skulle vi tillåta maktpolitiker att göra andra folk eller religioner till syndabockar för problem de själva skapat.

Att krig korrumperar alla, också de som vill verka oskyldiga.

Enligt Arnstad eller D900-historikerna inleddes svartmålningen av Sveriges agerande, en neutral och alliansfri stat under kriget, med tv-seriesuccén Någonstans i Sverige 1973, skriven av den konservativa, humanistiska och liberala stjärnskribenten på DN, Jolo, Jan Olof Olsson. Politiskt har mörkmålningen Sverige under andra världskriget en tydlig vänsterprägel, skriver Arnstad. Jolo? Vänsterprägel? Han skrev manus till en tv-serie (som Jolo gillade) och sedan kom manuset ut i bokform.

Nästa steg i det som nu påstås vara ”historieförfalskning” var min bok Heder och samvete. Den handlar om Sveriges medlöperi med Tyskland, brotten mot neutraliteten, att 90 procent av Sveriges handelsutbyte var med Nazityskland, bland annat genom export av kullager och världens då bästa järnmalm, särskilda läger för oliktänkande och så vidare. På den tiden höljt i barmhärtig glömska. Jag hävdade inte att Sverige borde ha gått med i andra världskriget utan att vår form av mjukryggad ”neutralitet” också bidrog till ondskans triumf och att Sverige inte borde glömma hur vi understött Nazityskland. Att krig korrumperar alla, också de som vill verka oskyldiga.

Så här kom boken till: På 1970-talet reste jag runt i USA, på ett amerikanskt stipendium, som lät mig träffa vemhelst jag ville. Till min häpnad ville nästan alla tala med mig om Sveriges handlande under andra världskriget. De var skitförbannade. Varför? Jag hade A i studentbetyg i historia och hade aldrig hört talas om vad de anklagade Sverige för.

Hemkommen började jag studera Sverige 1939–1945, som ett slags hobby och eget projekt. I åratal läste jag allt jag kom över, på fem språk, om den tiden. Håret reste sig på mitt huvud. Hur var det möjligt att jag aldrig hört talas om detta?

Sen inträffade det som knappast tillhör den avförtrollade världen, utan den magiska. Jag drabbades av en möjligen obotlig cancer (egentligen malignt teratom). Min cancerläkare på Radiumhemmet i Stockholm var totalt egensinnig. Hon var en överlevare från Förintelsen och hette Nina Einhorn och ville att jag skulle genomgå en smärtsam cellgiftsbehandling för att vi skulle vara säkra på att alla dödsbringande celler var borta efter operationen. Hon sa: Jag överlevde Förintelsen, den sorgen övergår absolut allt, men jag har beslutat att använda smärtan till att göra livet uthärdligt för några till.

Medan jag undrade om jag låg och dog under de avskyvärda cellgiftsbehandlingarna tänkte jag också: Allt det jag inhämtat om Sverige och andra världskriget, mer än nästan någon annan, kommer att försvinna om jag dör. Och jag lovade mig själv att om jag överlevde skulle jag berätta vad jag visste; innan dess hade jag aldrig funderat på att skriva en bok. När boken kom ut väckte den rabalder: Vem var jag att moralisera över Sveriges tillkortakommanden?

D900-historikerna vill nu, inför paradigmskiftet och möjligt Natointräde, slippa den mörka sidan av Sveriges historia och göra gällande att vi bidrog till nedkämpandet av nazismen.

Min energi som journalist har varit att söka upp det hemlighållna. Nu när jag åldras betraktar jag Sverige a la en utomjording, vad händer egentligen i vårt land i vår tid?

Just nu pågår den kanske största politiska omvälvningen i Sverige i modern tid. Och det är i stort sett tyst. Vi har alltid stoltserat med att vi varit det enda land som inte fört krig på över 200 år, fredligast i världen. Genom beslutet att söka inträde i Nato, ett beslut uppifrån, alla partier i stort sett överens eller tysta och utan folkomröstning, har några pennstreck på en ansökan avslutat denna fantastiska epok och anpassat oss till paradigmskiftet; kriget som lösning. Alliansfriheten har varit en fjäder i hatten, länge anlitades vi för att förhandla i svåra diplomatiska situationer; nu är vi istället utsatta för grav utpressning från tilltänkta allierade som Turkiet och Ungern.

Det är häpnadsväckande att se ”historia skapas” i realtid. Och under största, möjliga tystnad.