”En tacksamhet så stor att jag nästan svimmar”

Man kan ju undra hur man mår. Mina tre senaste rubriker i denna spalt lyder som följer: En härva är tiden, Med kvasten mot döden, Mot undergången… Dags att boka tid hos företagshälsovården? I-or, som den åsna han ändå är, framstår ju som den gladaste lax jämfört med mig … Men här kommer paradoxen, den mänskliga: Jag har inte mått bättre på länge! November ska jag hälsa med hoppsasteg i närmaste gyttjepöl och den rytande nordan möter jag med näsan vänd mot stormen. Jag har gjort budget, minsann. Tidiga mornar har jag legat och räknat. Pengar spelar roll – bara den omåttligt rike har råd att förneka det – men jag har inte låtit kronor och ören dominera kalkylen. Nä, efter mycket dividerande kan jag konstatera att jag på samtliga punkter i livet har det lysande. Jorå. Familj, vänner, trevliga arbetskamrater, bostad, mat, hälsa (så vitt man kan önska i min ålder) – allt på plus! Mina gamla föräldrar lever, även barnen, de älskade, fina bröder finns, en svägerska som en syster, vänner som mjuka kuddar i både glädje och sorg, barnbarnen som lystet griper tag i livet med en nyfikenhet som bara små har. Jag vill även räkna fantasi och förmåga till dagdrömmeri till intäktssidan. I min trädgård växer under rätt årstid äpplen, päron, körsbär, plommon, vinbär, krusbär, rabarber, där bor familjen rådjur och räven stryker förbi. Jag själv är en gren i ett ständigt växande träd … den insikten kom sent och är hisnande.