Vår skribent Christian Daun blev förolämpad när hans terapeut föreslog mindfulness. New age-förpackat kvacksalveri för anti-intellektuella?! Men livet tvingade honom att lugna ned sig och kanske, kanske ompröva konsten att vara i nuet.

Det började några år in i min karriär som frilansjournalist. Hårda krav från mig själv och de tidningar jag jobbade för. Deadlines, den där tickande klockan som har en förmåga att förvandla världens roligaste jobb till spykänslor och tentastress. Och så den ekonomiska biten på det. Att inte ha råd till hyran och räkningarna, att i vuxen ålder behöva låna pengar av sin mamma. Mitt mantra: ”jag väntar på att få betalt för ett jobb”.

Att i vuxen ålder åka på weekendresa till Köpenhamn med sin fru för att sedan upptäcka att man inte har råd att åka hem. Frilanslivet. Alla obetalda semestrar och stressen de har inneburit, inte bara för mig. Den där dödscocktailen av skitdåliga förutsättningar har framkallat en fysisk stress. En stress som sitter i hullet. Det känns emellanåt som att något sitter där inne och tuggar på mig. I samband med extra stressiga perioder händer det att jag spottar blod. Och arbetsdagarna blöder in i fritiden. Tiden med mina barn då jag fortfarande är uppe i varv, missnöjd med arbetsdagen som har varit, redan stressad inför nästa.

Den italienske fotbollsmålvakten Gianluigi Buffon tar inte på sig matchtröjan för tidigt, då blir han bara nervös i onödan. Jag sover många nätter med målvaktströjan på. En morgon, efter just en sådan natt, var jag så ivrig att få komma ut i friggeboden där jag sitter och skriver, att jag, när låset kärvade, sparkade foten rakt in i dörren. Så jag fick tillbringa förmiddagen på akuten i stället, med en misstänkt bruten tå. Men man kunde jobba i väntrummet, så det gjorde inte så mycket.