En stressad skeptiker provar mindfulness

Vår skribent Christian Daun blev förolämpad när hans terapeut föreslog mindfulness. New age-förpackat kvacksalveri för anti-intellektuella?! Men livet tvingade honom att lugna ned sig och kanske, kanske ompröva konsten att vara i nuet.

Det började några år in i min karriär som frilansjournalist. Hårda krav från mig själv och de tidningar jag jobbade för. Deadlines, den där tickande klockan som har en förmåga att förvandla världens roligaste jobb till spykänslor och tentastress. Och så den ekonomiska biten på det. Att inte ha råd till hyran och räkningarna, att i vuxen ålder behöva låna pengar av sin mamma. Mitt mantra: ”jag väntar på att få betalt för ett jobb”.

Att i vuxen ålder åka på weekendresa till Köpenhamn med sin fru för att sedan upptäcka att man inte har råd att åka hem. Frilanslivet. Alla obetalda semestrar och stressen de har inneburit, inte bara för mig. Den där dödscocktailen av skitdåliga förutsättningar har framkallat en fysisk stress. En stress som sitter i hullet. Det känns emellanåt som att något sitter där inne och tuggar på mig. I samband med extra stressiga perioder händer det att jag spottar blod. Och arbetsdagarna blöder in i fritiden. Tiden med mina barn då jag fortfarande är uppe i varv, missnöjd med arbetsdagen som har varit, redan stressad inför nästa.

Den italienske fotbollsmålvakten Gianluigi Buffon tar inte på sig matchtröjan för tidigt, då blir han bara nervös i onödan. Jag sover många nätter med målvaktströjan på. En morgon, efter just en sådan natt, var jag så ivrig att få komma ut i friggeboden där jag sitter och skriver, att jag, när låset kärvade, sparkade foten rakt in i dörren. Så jag fick tillbringa förmiddagen på akuten i stället, med en misstänkt bruten tå. Men man kunde jobba i väntrummet, så det gjorde inte så mycket.

Jag kan inte förhålla mig till hur det borde vara, för det är inte som det borde vara.

Den stress jag lider av inskränker sig knappast till prekariatet. Även folk med anställningar drabbas. Under vikariat på tidningar har även jag omfattats av svensk arbetsrätt. Semestern betald, de röda dagarna röda, men sjuk kan jag fortfarande inte vara. ”För all del, stanna hemma du, men då får du ta igen det sedan.”

Ingen chef säger så, men många arbetsplatskulturer skriker det. Jag har försökt förklara det för min fru så många gånger: det spelar ingen roll vad som är rätt och fel. Jag kan inte förhålla mig till hur det borde vara, för det är inte som det borde vara.

Stressen finns överallt: i mitt hull, i mejlkorgen, i det där vertikala strecket i Word-dokumentet, som blinkar uppfordrande, tickar likt min puls. Och precis som tinnitusen som kan ringa i mitt huvud efter en slamrig rockkonsert så finns skräcken där: Tänk om det inte går över den här gången. Tänk om jag aldrig får ned pulsen.

Det är uppenbart att jag behöver ta det varligt med mig själv. Men ändå, mindfulness … Har min terapeut helt förbisett den förskräckliga paketeringen?

Jag menar, googla ”mindfulness” och du får ofelbart upp artiklar bildsatta med lotusblommor, näckrosor och vattendroppar. Förväntas jag acceptera ett så generiskt bildspråk? Begriper inte terapeuten hur denna framtoning skaver mot min åtminstone semi-intellektuella självbild? Alla dessa mediterande siluetter på stränder som kontemplativt blickar ut över vidsträckta hav. Rökelse och kristaller. Dum-flum. Och Kay Pollak. Det är sådana människor jag associerar med mindfulness. Förnumstiga gurutyper. Okvalificerade coachklåpare, falska profeter som profiterar på andra människors olycka, osäkerhet, okunskap.

Allt började 1979 då Jon Kabat-Zinn grundade en stress reduction clinic på medicinskolan vid University of Massachusetts. Han snodde idén från hinduismen och buddhismen.

Redan omkring år 1 500 f. Kr. praktiserades yoga med mindfulnessliknande inslag. Kabat-Zinns genidrag: han lyfte ut mindfulness ur den religiösa kontext där han hade funnit den och knixade i stället in den i vetenskapen. Så här lyder hans egen definition:

”Mindfulness är den psykologiska process som gör en person medveten om de inre och yttre erfarenheter som försiggår i nuet, som kan bli tydliggjorda genom meditation och annan träning.”

Ganska snart blev Kabat-Zinns påfund big business. Hans Mindfulness-based stress reduction-program fick ett stort genomslag och på 1990-talet kom mindfulnessbaserad KBT-terapi, en vidareutveckling av konceptet som spred sig över världen.

I Sverige blev mindfulness populärt på 2000-talet, mycket tack vare entusiaster som läkaren Ola Schenström, som förutom att utbilda i mindfulness skrivit en mängd bästsäljande handböcker i ämnet. I dag finns mindfulness överallt i vårt land. I bokhandeln, på vårdcentralen, på den peppiga föreläsningen du tvingas uppleva under jobbkonferensen. Globalt uppskattas mindfulness-industrin omsätta 400 miljarder kronor.

Genom att ordineras mindfulness orkar personalen jaga tillväxt.

Så vadå, det är väl bara bra om folk ägnar sig åt medveten närvaro? Det beror helt på hur man ser på saken. I sin bok McMindfulness: How mindfulness became the new capitalist spirituality kallar författaren Ronald Purser mindfulness en ”kapitalistisk andlighet”. Stressade anställda erbjuds mindfulness, vilket får dem att fungera bättre på arbetsplatsen, medan systemfelen – de ständigt ökade kraven på individen – ignoreras. Symtomen angrips, inte själva sjukdomen. Mindfulness gör inte människor snälla och harmoniska, argumenterar Purser. Nej, snarare fogliga och accepterande. Genom att ordineras mindfulness orkar personalen jaga tillväxt under q1, q2, q3, q4 … Mindfulness har blivit ett sätt att legitimera jakten på ständig tillväxt.

Kontentan: Vi går vår plågoandes ärenden när vi sitter där i skräddarställning och blickar ut över sjön. Vi gör stressen till vår egen, ett individuellt problem som vi bör åtgärda, ja, som vi kanske rentav får för oss att vi bör skämmas för.

”McMindfulness” genomskådar viktiga fasetter av fenomenet, men bortser från en viktig aspekt: Vad ska mindfulness ersättas med? Den svenske filosofen Martin Hägglund påpekar att ateister gärna hånar religiösa människor; utan att ta ansvar för att fylla det hål som skulle uppstå hos vederbörande om de fråntogs sin tro. Samma sak med mindfulness; populariteten vittnar om ett utbrett mänskligt behov av lindring.

Enligt världshälsoorganisationen WHO är stress ”vår tids epidemi”. Psykiatriska diagnoser är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige. Medan tyngre diagnoser som psykoser och depressioner ligger relativt stilla så ökar stressrelaterade åkommor markant. Hälften av de som är mellan 16 och 29 år har problem med stress, enligt en rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Och jag behöver som sagt inte gå längre än till mig själv.

För några år sedan var jag så stel i kroppen att jag uppsökte en massör. ”Oj!” sa han mellan knådningarna. ”Det sitter väldigt mycket stress här,” och jag blev aldrig klok på om det var ett utslag av medlidande eller en mild utskällning.

När jag efteråt kilade ned i tunnelbanan vid Mariatorget såg jag hur en man försökte hoppa framför det framrusande tåget. Han misslyckades. Studsade liksom mot framkanten och blev liggande avsvimmad på perrongen medan vi som stod där flockades omkring honom.

Jag vet inte om det var massörens ord om stress, eller det faktum att jag hade bevittnat ett självmordsförsök. Kort därefter började jag i alla fall lägga om mina vanor. Jag slutade att springa till tunnelbanan och bussen. Väl ombord förbjöd jag mig att kolla på telefonen. Och jag började gå på simhall. Ryggsim med öronen precis under ytan så att allt blev tyst och varmt omkring mig. Det gjorde mig gott att vistas i den där livmoderssimulatorn. Jag började också promenera regelbundet. På morgonen gick jag ned till sjön där jag bor och så satt jag bara där och glodde tills jag kände mig redo.

Jag lider inte av PTSD (posttraumatiskt stresssyndrom), men de senaste åren har jag levt som om jag vistades på andra sidan ett trauma. Jag har exempelvis alltid mobilen på ljudlöst. Telefonen fungerar som en personsökare för mig. Jag svarar aldrig när någon ringer. Ser jag att någon har ringt så ringer jag upp. Förlåt alla, men det måste vara på det här sättet om jag ska undvika att gå sönder. Jag arbetar i en friggebod med silikonproppar inpressade till trumhinnan. Mobilen vänd upp och ned, satt på ljudlös i en låda bortom mitt synfält.

Ändå blir jag stressad.

Ändå kan det brista för mig.

Mindfulness kanske inte är så dumt ändå? Jag läser om den australiensiska biologen Elizabeth Blackburn som vann Nobelpriset i fysilogi eller medicin 2009 efter att ha lyckats visa att det finnstelomeras, ett enzym som svarar på hur vi tänker och känner. Ju kortare telomerer en människa har desto snabbare åldras hon. Stress påverkar alltså cellernas åldrande.

Att kvinnan som begripit detta regelbundet utövar mindfulness gör intryck på mig. Kanske har den new age-iga förpackningen gett mindfulness ett oförtjänt dåligt rykte?

Gymtrenden var en logisk reaktion på den kollektiva förslappning som tjänstemannasamhället innebar. Mindfulness vore en lika logisk reaktion på vårt ökade skärmanvändande. Så varför ser det fortfarande ut på ett och samma sätt? Till och med gymmen har ju begripit att inte alla går igång på magrutor, proteinshakes och reklamradio.

Det finns ”indiejympa” och andra varianter för folk som hatar gym, så varför finns det inte anständig mindfulness? Den kitschiga framtoningen gör att även människor som skulle behöva förändra sina vardagsrutiner väljer att avstå. Det verkar dumt.

Själv slevar jag gladeligen i mig mindfulness som inte etiketteras som just mindfulness. Existentialisten Martin Heidegger till exempel. Filosofen hade en massa problematiska idéer som annekterades av nazismen, men han beskrev också medveten närvaro, mindfulness själva kärna, på ett sätt som jag tror är lockande för de flesta:

En man står i en smedja och hamrar, helt absorberad av sysslan. Hammare mot stäv. Nåd. Självförglömmelse. Trance.

”Härvaro”. Det är ett sådant tillstånd jag befinner mig i precis nu, i skrivande stund, när fingrarna rasslar över tangentbordet, när jag bara är mina tankar och dess förlängning; det är flow och resten av världen försvinner bakom mig. Sikten klarnar och pulsen sjunker och det är ljuvligt. Det är nirvana, det är orgasm. Men är det mindfulness?

Eller förhåller det sig tvärtom: det kanske är just förmågan att förlora mig i mitt arbete som gör mig vresig och lättantändlig privat?

För att förstå mig själv bättre bestämmer jag mig för att hörsamma min terapeuts råd. Introduktionskursen hålls hos Mindfulnessgruppen, på Södermalm i Stockholm. Jag kommer direkt från arbetet, med andan i halsen. Det regnar och jag har inte hunnit äta middag. Min skepsis väcks när jag hör en spansk gitarr ljuda från högtalarna i tamburen; den stegras när jag lägger märke till en broschyr med titeln ”Så skapar du en arbetsplats i världsklass” för att slutligen skena när jag ombeds att förse mig från buffén av grönt te och nötter.

Precis vad jag hade förväntat mig!

Jag visas in i ett församlingssalsliknande rum vars fönster vetter mot Swedenborgsgatan. Utanför sjuder gatan av kvällsaktivitet. Neon i asfalten. Jag känner mig betydligt mer upplagd för att dricka vin på en bar. Totalt är vi 16 stycken. De två tjejerna bakom mig ser ut att vara i 25-årsåldern. ”Åh gud, jag har haft en gaaaalen vecka på jobbet,” säger den ena. Den andre pratar om sin arbetsterapeut.

Jag iakttar kursledaren framför oss. Vem som helst kan bli mindfulness-guru. För omkring 40 000 kronor går det att utbilda sig till kursledare. Kristina Pettersson visar sig dock vara legitimerad psykoterapeut i botten, vilket inger förtroende. Efter att ha hälsat välkommen ber hon oss att ”checka in”.

– Bara ta in det som finns här just nu. Det knarrande golvet, min röst. Bara notera vad som är, utan att döma. Notera också vad som finns där inne. Kanske något från jobbet. Låt det vara med.

– Jon Kabat-Zinn säger att varje ögonblick av medveten närvaro är en vinst, säger hon när vi dåsiga slår upp ögonen igen.

– Det är en konst att klippa av mellan det jag upplever och mina tankar. Det är det man tränar i mindfulness. Och då blir ofta smärtsamma upplevelser enklare.

Kristina pratar om ”ställtider” – ”Det är i vår inre tystnad vi har vår läkande förmåga” – vilket mynnar ut i nästa meditation. Hon slår i en klocka som ser ut att vara köpt på Indiska. Så lotsar hon oss genom dagen, moment för moment. Från uppstigning via förskolelämning och transport till jobbet … hela vägen hit, till det här rummet. Det känns bra. Fötterna mot golvet, andningen långsam.

När vi slår upp ögonen igen ploppar en bild av en lilarosa blomma upp på projektorduken. Runt omkring uppenbarar sig små fraser: ”vakenhet i nuet”, ”vara öppen för det som händer”, ”förstå och se sina egna reaktioner”,”ett sätt att upptäcka sig själv”, ”acceptans”.

Jag är rädd att det ska stanna där, i svepande utfästelser, men Kristina visar i stället en lika konkret som skrämmande bild av den mänskliga hjärnan. De sinnesintryck som säger att vi är i fara går direkt från hjärnans sambandscentral amygdala till hippocampus som sedan skickar ut stresshormon i kroppen. Konsekvenser: utmattning. Och våld.

– Stressade föräldrar slår sina barn oftare, säger Kristina.

En åttaveckors-kurs i mindfulness ökar massan i hippocampus, betonar hon. Det finns det forskning på. Hon visar en lista med andra vetenskapligt bevisade effekter av mindfulness. Allt verkar förbättras: koncentrationen, empatin, sömnen, minnet, blodtrycket, immunförsvaret, matsmältningen …

Mot slutet gör vi en övning där vi ombeds lista tio saker vi är tacksamma för. Jag skriver: Mina barn, föräldrar, syskon, vänner, uppväxt, min känslighet, skogen, Australien, böcker, min hälsa. Kvinnan till vänster läser upp sina, jag mina, och det är fint. Det blir en genväg till intimitet, ett samtal öppenhjärtigt som i en Rachel Cusk-roman.

Insatserna har skapat en zen-buddhistisk inkarnation av mig själv.

Under kvällen faller polletten ner. Det är ju mindfulness jag har hållit på med de senaste åren! Morgonpromenaderna, stunderna framför sjön, min vägran att springa till kommunala färdmedel, mitt fokus på djupandning när jag har svårt att somna … Jag har provat det mesta, utom regelrätt meditation. Och det har funkat!

Insatserna har skapat en zen-buddhistisk inkarnation av mig själv som jag inte var i närheten av för några år sedan. Får jag en p-bot så blir jag inte längre arg. Boten är illa nog; de får inte min ilska också.

Har jag kläm på mindfulness nu, efter tre timmars introduktionskurs? Knappast. Men det är inte alls lika farlig som befarat; kursledaren Kristina ber till och med om ursäkt för vissa av Powerpoint-presentationens ”lite väl flummiga motiv”.

Ändå väljer jag att inte teckna upp mig för en grundkurs på åtta veckor. Jag fortsätter i egen regi i stället. Och jag väljer att även i fortsättningen kalla dessa åtgärder något annat än mindfulness. Jag föredrar ”sakerna jag måste göra för att inte gå sönder”.

Den allra viktigaste övningen inbegriper mina barn.

Det finns en stund varje morgon när allting lättar. Under vår tvåminuterspromenad till förskolan så sjunker den tidiga morgonens orosslam till botten. Vi är omslutna av vind och kyla, av det sinnliga. Den friska luften som stramar i ansiktet går inte att värja sig mot. Utandningsröken plymar ur våra munnar. Vattenpussarna är frysspruckna fläckar i asfalten och i de kala buskarna, i det taggiga skelettliknande virrvarret, lyser illröda rugbybollsformade nypon mot oss.

I början behövde jag säga till, men inte längre. Som på en given signal, ofta i höjd med det holkprydda trädet, hejdar vi unisont våra steg och kupar handflatorna bakom örat. Så sluter vi ögonen och lyssnar. Ett efter ett bryter de sig loss, ljuden. Frigör sig ur den kakofoni som annars bara är en fond mot vilken jäktade tankar kan studsa.

Först trafiken. Det rytande dånet som allra mest påminner om ett mäktigt vattenfall. Sedan: träden. De varken susar eller prasslar så här års; det finns inget kvar där uppe. I stället knarrar det torrt, som att trädet håller på att vrida sig, eller liksom yrvaket sträcka på sig.

Inte heller sången låter som på sommaren då allt är klorofyllprakt. Då, om våren och sommaren, är det musik vi hör på morgonen. Ihållande drillar, call and response. Nej, det är inte som på somrarna, men de låter fortfarande, de som är kvar.

Nog gör de sitt bästa, de enstaka tappra som har stannat för att fira jul med oss. Snart ska arbetsdagen börja, och jag kommer att vara redo för den. Hjärnan ska få varva upp och rikta sig mot plikten.

Men först: fåglarna.

I några ögonblick varje morgon står vi där, barnen och jag. Våra ansikten vända uppåt, ögonen slutna.
I några ögonblick varje morgon står vi så, och lyssnar på fåglarna.