En osannolik dag i Los Angeles

Av en slump hamnar musikproducenten Emanuel Lundgren i en kyrka i Los Angeles. När Will Smith, Lauryn Hill, Stevie Wonder och Eric Clapton gör entré förstår Emanuel att den här stunden kommer han aldrig att glömma.

”Det var i februari år 2000. Jag och min kompis Kristoffer hade fått möjlighet att åka till Los Angeles och bo hos hans syster ett par veckor, så vi packade våra väskor och flög dit. Efter att ha hyrt en bil bekantade vi oss med stans niofiliga motorvägar med mig som kartläsare, det här var innan GPS i telefonen, och snart fick vi grepp om hur de olika stadsdelarna satt ihop.

Våra musikaliska bakgrunder skilde sig åt väsentligt; jag en slags indie-poppare medan Kristoffer älskade gospel. Det gjorde inte jag. Min bild av gospel var den jag hade hört i frikyrkorna i Skåne, men efter att vi hade kört runt och hamnat i några olika församlingar – där vi ofta var de enda vita personerna – så fick jag höra gospel som jag aldrig hade hört den förut. Jag fattade plötsligt grejen.

Vi körde mycket bil. Man gör det när man är i Los Angeles, och då lyssnar man på radio. Det fanns en fantastisk radiostation som spelade bra soul och R&B, som vi hade på hela tiden och plötsligt sa radioprataren: ”…och förresten, Stevie Wonder är i stan. Åk till First AME Church Fotnot: StängFirst African Methodist Episcopal Church i eftermiddag till minnesstunden för Curtis Mayfield”. Det var ju en helt fantastisk nyhet eftersom jag var ett stort fan av både Stevie och nyss bortgångne Curtis Mayfield. Efter en olycka under en konsert tio år tidigare, då en ljusrigg hade ramlat ner på honom, hade han varit förlamad från nacken och neråt. Till slut kom sjukdomar relaterade till skadan att ända hans liv, vid 57 års ålder och nu var det alltså minnestund, i Los Angeles, och vi var där. 

När vi svängde upp vid kyrkan insåg vi snart att det inte var en vanlig minnesstund, som i Örkelljunga. Vår hyrbil stack ut ordentligt bland alla långa svarta och vita limousiner, men vi hittade en parkeringsplats och togs emot av trevliga värdar med vita handskar som naturligtvis antog att vi var inbjudna och gav oss ett fint programblad. Vi slog oss ner på några platser bland träbänkarna i något som påminde om en ganska ordinär svensk kyrka för 200 personer.

Plötsligt slogs kyrkdörrarna upp med ett brak och skådespelaren Will Smith, iförd Adidaströja med tillhörande mjukisbyxor, gjorde entré med bestämda steg och satte sig längst fram. Jag och min kompis Kristoffer, som också kommer ifrån Örkelljunga, hade aldrig varit i Los Angeles, men vi förstod rätt snart att vi skulle få vara med om något rätt unikt.

Sångerskan Lauryn Hill, som dragit sig undan ett par år efter sin succédebut, sjöng en av Curtis finaste låtar, The Makings of You. Hon bar stora svarta solglasögon för att försöka dölja tårarna som strömmade nedför hennes kinder. Sedan klev en påtagligt nervös Eric Clapton upp, elegant klädd i svart kostym och sa att detta var ett av de mest hedrande uppdrag han någonsin hade haft. Den världsberömde gitarristen spelade och sjöng I’ve Been Trying tillsammans med de återstående medlemmarna i The Impressions, Mayfields gamla grupp, och ackompanjerades av Los Angeles, och alltså världens, främsta studiomusiker.

Någon reser sig två rader framför oss och slussas fram mot scenen av sina livvakter. Det är Stevie Wonder. Han ropar: ”Curtis, Curtis, Curtis will live forever” och publiken svarar: ”Curtis, Curtis, Curtis will live forever” och sedan framförde han en fantastisk version av Gypsy Woman.

Mayfields änka Altheida gick fram till talarstolen och höll ett väldigt rörande tal. Skådespelaren Danny Glover sa några ord, och sedan blev det ett långt jam på låten Amen, där First Ame Freedom Choir tog i och sjöng gospel exakt på det sättet man aldrig hör i Sverige, och Stevie Wonder måste ledas upp på scenen igen för han får feeling och vill så oerhört gärna spela och sjunga lite till.

Låtskrivaren och sångerskan Carole King, legendarisk med låten You’ve Got a Friend, var tydligen också en av de 200 gästerna, för hon uttalade sig efteråt att varje dag borde vara en hyllning till Curtis Mayfield. Jag kommer inte riktigt ihåg hur ceremonin slutade, men jag minns att det var ganska tyst i bilen på vägen hem. Varken jag eller Kristoffer kunde beskriva vad vi just hade varit med om, och det var en av få gånger som jag bokstavligt talat varit tvungen att nypa mig i armen för att förstå att det som hade hänt var sant. 

Sedan gick det några år och så småningom dök det upp en inspelning på Youtube från just det här tillfället. Ljudkvalitén är usel men den bekräftade åtminstone att jag inte hade drömt alltsammans.”

Berättat för Johan Norberg

Läs mer:

”Eurovision är inte skräpunderhållning”

Johan Norberg: Avskedsturné – eller rent bedrägeri?