En grönmöglig dröm i Gällivare

En gång gick en dröm i uppfyllelse när jag åkte tåg. Den händelsen sitter förstås inristad i minnet, men den ligger också nära en fantasi. Ibland vet jag inte om det hände, eller om jag bara hoppades att det skulle hända. Därför får ni ta denna ­berättelse på det allvar den kräver, det vill säga – den är sann, men den växer för varje gång jag tänker på den.

Jag och min vän M hade en sommar vandrat från ­Abisko till Kebnekaise. Inte den vanliga vägen längs Kungsleden, utan den jävliga vägen över Mårmapasset. Jag kan sammanfatta turen så här: en vecka, djupa vad, blöta kängor, kraftiga skavsår, svårtillgänglig terräng, is på branta klättringar, ihållande regn, skadat knä, åldrade kartor.

När vi kom fram till tåget i Kiruna för hemfärd var vi – eller i alla fall jag – i ett ganska sorgligt skick. Allt gjorde ont, allt var skitigt, allt luktade surt och den kraftiga huden under mina trampdynor lossade i stora sjok och lämnade ljusrosa månlandskap som inte tålde belastning. Jag halvlåg i en kupé och tyckte intensivt synd om mig själv. (Det var säkert ännu mer synd om dem som tvingades dela kupé med oss, men min empati räckte inte så långt.) Tåget stannade till i Gällivare.

Det är ett av de bästa ögonblicken i mitt liv.

Det var då det hände. Det har en disad lins i minnet. En okänd kvinna med blond hästsvans slet hastigt upp skjutdörren och tittade på M och mig. Varsågod, sa hon och ställde ner en papperskasse på golvet innan hon rusade vidare. Tåget avgick. Jag kände mig extremt trött i huvudet. Och i alla kroppsdelar. Det tog en lång stund att resa på ryggen, sträcka sig fram, ta tag i påsen och i huvudet formulera frågeställningen: Va?

I påsen fanns ostar. Kittost, grönmögel, Brie och Gruyère. Det fanns färska vindruvor, klementiner och tomater. (Notera ”färska”, vid det tillfället hade vi levt på torrfoder i en vecka.) Det fanns kex och fröknäcke, rökt renkorv och så fanns det rött, runt, fylligt vin.

Det är som att jag fortfarande känner hur just den där Gruyère-biten smakade med just den där tomaten. Och hur just det där vinet rörde sig ända ner i de flådda fötterna redan efter första klunken.

Jag hade aldrig ens varit i Gällivare!

Hela situationen var så utomverklig att jag fokuserade på det goda som gick att stoppa i munnen, de aromer som hörde till kultiverad mänsklighet och njutning och samtidigt trygghet.

En gång sa en kille jag var mycket förälskad i att han var kär i mig innan jag hann uttrycka mina känslor. Det är ett av de bästa ögonblicken i mitt liv. Lite så kändes det här. Ett överväldigande svar på en fråga som inte hunnit ställas.

Kanske mötte kvinnan M:s blick lite längre än min. Kanske var M:s uttryck lite mindre bergtaget än mitt. Men varför fördjupa sig i det? Medan vi mjukades upp av alkohol och mögel och salt korv rörde sig tåget dunkande vidare.

Jag visste att det fanns en förklaring där ute någonstans, långt från vår trivsamma kupé, fylld av veckans samlade dofter och kvällens ostar. Men jag ville inte ha den, för jag ville ­stanna i en förtrollning på den där rälsen mellan nord och syd, eller ­kanske mitt i en dröm.