En grönmöglig dröm i Gällivare

En gång gick en dröm i uppfyllelse när jag åkte tåg. Den händelsen sitter förstås inristad i minnet, men den ligger också nära en fantasi. Ibland vet jag inte om det hände, eller om jag bara hoppades att det skulle hända. Därför får ni ta denna ­berättelse på det allvar den kräver, det vill säga – den är sann, men den växer för varje gång jag tänker på den.

Jag och min vän M hade en sommar vandrat från ­Abisko till Kebnekaise. Inte den vanliga vägen längs Kungsleden, utan den jävliga vägen över Mårmapasset. Jag kan sammanfatta turen så här: en vecka, djupa vad, blöta kängor, kraftiga skavsår, svårtillgänglig terräng, is på branta klättringar, ihållande regn, skadat knä, åldrade kartor.

När vi kom fram till tåget i Kiruna för hemfärd var vi – eller i alla fall jag – i ett ganska sorgligt skick. Allt gjorde ont, allt var skitigt, allt luktade surt och den kraftiga huden under mina trampdynor lossade i stora sjok och lämnade ljusrosa månlandskap som inte tålde belastning. Jag halvlåg i en kupé och tyckte intensivt synd om mig själv. (Det var säkert ännu mer synd om dem som tvingades dela kupé med oss, men min empati räckte inte så långt.) Tåget stannade till i Gällivare.

Det är ett av de bästa ögonblicken i mitt liv.