En far och en dotter som inte vill släppa taget

Philomène Grandin är skådespelerska och programledare och nu även författare. Hennes bok Glöm allt men inte mig handlar om en pappa och en uppväxt. Och om att förlora en älskad till demens. Och samtidigt handlar den om en i vissa kretsar världskänd kulturpersonlighet; Izzy Young.

För den som inte vet – vem var Izzy Young?
– För mig var han pappa. En extremt varm och kärleksfull person, ganska barnslig. Han hade en stor nyfikenhet på livet och en enorm kärlek till folkmusik. Men det han är mest känd för är att han arrangerade Bob Dylans första konsert i New York 1961.

Izzy Young, eller Israel Young som var hans riktiga namn, startade ”Folklore center” i Greenwich village i New York på 60-talet. Det blev ett viktigt nav för folkmusikrörelsen. Han ordnade konserter och poesiaftnar med bland annat Patti Smith, Pete Seeger, Joni Mitchell och Allen Ginsberg. Vietnamkriget fick honom att söka sig bort och när några svenska musiker fick upp hans ögon för svensk folkmusik bestämde han sig för att flytta till Sverige. I en affärslokal vid Mariatorget i Stockholm öppnade han ett nytt ”Folklore Centrum” där han sålde böcker och skivor och ordnade minikonserter med högklassiga svenska och internationella musiker.

–Om man pratar med musiker är det många som känner en stor tacksamhet gentemot pappa. Och i Sverige är han känd för att han har försökt få så många svenskar som möjligt att förstå värdet av sin egen folkmusik.

Izzy Young fick definitivt viss uppmärksamhet och berömmelse under sitt liv. Det gjordes dokumentärer om honom, han blev ibland igenkänd på gatan och när han dog gjorde New York Times och The Guardian stora uppslag om honom. Men han tjänade aldrig tillräckligt med pengar på det han gjorde. Vid ett tillfälle förstod till och med Bob Dylan att Izzy hade svårt att få ekonomin att gå runt, och skickade honom därför 3000 dollar.

– Min pappa sålde biljetter till sina konserter och poesiaftnar i affären, man han drog sammantaget bara in så det räckte precis till hyran. Han var ofta arg, han hade velat ha mer stöd, men han sökte själv inte ett enda stipendium eller bidrag. Och som liten visste jag inte alltid på morgonen hur vi skulle få mat i magen till kvällen, även om det löste sig på ett eller annat sätt varje dag och jag aldrig behövde lägga mig hungrig. Vi hade lite pengar, men om vi var i New York kunde vi gå upp på Columbia records och ta så många skivor vi ville. Så såg vår rikedom ut.

Vad tyckte han själv om sitt kändisskap?

–Folk på gatan började ofta prata med honom. De var fixerade vid det där med Bob Dylan. Mitt minne är att pappa ofta var arg på människor som kom in i affären. Han kände sig ifrågasatt och samtalen blev till tjafs och långa dragkamper. Affären var en turistattraktion, men det var sällan någon som köpte något. Jag lärde mig snabbt att de som kom in och frågade om Dylan ansågs vara idioter.

Boken börjar med telefonsamtalet som bekräftar att Bob Dylan fått Nobelpriset i Litteratur, och en hel del av boken kretsar kring Izzy Youngs livsgärning och kopplingar till Bob Dylan. Men det är ändå bara en del av verkligheten.

Hur skulledubeskriva din bok?
–Det är en kärlekshistoria, som handlar om att ta farväl. En dotter och en far som inte vill släppa taget, om varandra och om livet. En skildring av en kärleksfull och annorlunda barndom.

Philomène Grandin beskriver i boken ingående hur det är att ha en nära och kär anhörig som går alltmer in i demens och har svårt med sin egen hygien. Hon skriver om förlamande sorg över det ofrånkomliga och en gnagande oro som flyttar in och stannar.

Vad var värst?
–Rent praktiskt var det fruktansvärt jobbigt när han inte hittade hem. Det var en stor oro och ett dagligt problem. Men den fundamentala rädslan handlade om att bli glömd. För då är ju relationen över.

Musik har tagit stor plats i ditt liv, via din pappa. Vilken sång skulle du välja som ledmotiv till ditt eget liv?
–Den som kom upp först är Little bit of rain som sjungs av Karen Dalton. Det är en låt som pappa och jag tyckte väldigt mycket om, den fångar den sorgsenhet jag kopplar till vårt farväl. Men jag tänker också på Steamboat Entertainers square dance-musik som jag vuxit upp med. Jag älskar rytmen och kraften. Kombinationen av dansglädje och det sorgsna.

Vad tror du att din pappa hade svarat på samma fråga?
–Jag tror att han hade sagt någon judisk sång som hans mamma sjöng för honom när han var liten. Eller kanske en facklig ”union song” som hans pappa sjöng i sitt bageri i New York. När det kommer till kritan är det musiken från barndomen som betyder mest.

Vad betydde det att du och din pappa blev inbjudna till Nobelfesten när Bob Dylan fick pris?
–Så klart var det en revansch. För oss båda. Men också en fröjd att få vara i en sådan vacker miljö, äta gott. Jag i min fantastiska klänning och pappa snygg i sin frack. Det var en stark kontrast till pappas alltmer påtagliga demens. Det kom så fint och lämpligt i livslinjen. Precis när jag kände att pappa var på väg bort kom möjligheten. ”Vi hinner uppleva det här också.” Och kvällen gick bra. Han fick sluta med en pangfest.