Ellen Strömberg: ”Det mesta har varit piss”

En privat kris har gjort att det inte blivit så värst mycket Augustprisfirande för Ellen Strömberg. Men 2024 är det dags att vända blad, eller?

”Hur året efter Augustpriset har varit? Det har varit förjävligt, haha. Men det har inte så mycket med Augustpriset att göra, utan det råkade sammanfalla med ett väldigt jobbigt år rent generellt, och uppståndelsen kring priset kanske inte gjorde det lättare att stressa av. Så Augustpris-mässigt har det varit trevligt, resten har varit piss.

Väldigt länge tänkte jag att förr eller senare ringer väl någon och säger att ”Du, det har blivit fel här, det var inte du som skulle ha det, kan du skicka över den där statyetten nu?” Jag har varit ute och pratat en del om boken, men man går också alltid lite under radarn när man skriver för barn och ungdom. Jag tror säkert att Ia Genberg har haft ett stressigare år än vad jag har haft. Det var min fjärde bok så jag är inte helt ny i branschen, men det var många i Sverige som inte visste vem jag var.

Världen är skyldig henne något

”Jag har inte känt någon skrivkramp efter Augustpriset. Kanske för att jag hade en sådan privat kris så att mina neuroser var fullt upptagna med annat. Jag var rätt långt inne i min nästa bok när priset kom till mig, och det var ganska skönt. Det var också bra att jag hade börjat skriva på något som är i en helt annan genre. Den där eventuella prestationsångesten överfördes inte eftersom jag skrev på något annorlunda. Om jag hade skrivit på en ungdomsbok till tror jag att det skulle ha varit jobbigare.

Min nya bok Bli utan handlar om en författare i 30-plus-åldern som inte har barn och som kanske vill ha det – eller vill hon det? Det är en roman om barnlöshet och livskris. Och den är för en vuxen publik. Huvudpersonen, Frida, är en ganska ytlig och självcentrerad figur, som går runt med en känsla av att världen är skyldig henne någonting och att hon har ”blivit utan” vissa grejer. Barn är det mest konkreta hon har blivit utan, och därför börjar hon fokusera väldigt mycket på det. Hon tror att det ska vara den lättaste lösningen, men – spoiler alert – det är det ju inte! För mig handlar den kanske mer om en livskris än om barnlöshet. Det är klart att barnlösheten är en stor del av det, men jag har inte tänkt att jag skriver en bok om barnlöshet. Fast det kanske blev så ändå.

Jag hoppas att nästa år blir lite lugnare, jag har blivit ganska duktig på att tacka nej. Jag har den goda turen att ha arbetsstipendier för hela nästa år, så jag ska försöka att utnyttja det. Jag vill ha mer skrivtid och färre tågresor.”

Berättat för Annina Rabe.

Ur Vi Läsers temanummer om finlandssvensk litteratur från 2023.