Efter 60 år återsåg Mariana pojken hon räddat livet på

Mariana Berglund, 77, har aldrig slutat fundera på hur det gick för den treårige pojken hon räddade livet på för 60 år sedan. Plötsligt en kväll i somras knackade det på dörren.

”Jag var 17 år och jobbade på tvätteriet här i Bergby. Det var en måndag och just den här dagen var vi väldigt försenade. Men till slut kunde jag cykla hemåt. Då fick jag se att det låg något i ån. Jag kommer så väl ihåg det. En kvinna sprang runt och skrek – var det mamman eller barnflickan? Jag insåg att det måste vara ett barn som ramlat i. Jag slängde cykeln och tog av mig jackan. Jag hade en vit tunn täckjacka på mig. Jag tänkte att den skulle bli tung i vattnet. Man hinner tänka en hel del… Jag hoppade över två häckar, ner i ån – och fick upp pojken. Efter det minns jag inte mycket mer. Men jag vet att jag skar upp foten. Pojkens pappa, som var dansk vikarierande provinsialläkare, lindade om den.

Det blev rubriker i Gefle Dagblad. ’Pojke rådigt räddad av flicka i Bergby’. Som tack fick jag ett guldarmband med en berlock av familjen. På berlocken fanns mitt och pojkens namn ingraverade. Han hette Christian. Tyvärr tappade jag armbandet. Men ungefär 15 år senare, när jag hade flyttat till Gävle, ringde min mamma och berättade att hon hade hittat berlocken ute på gården. Under åren som gick fanns Christian till och från med i tankarna. Jag tänkte att det vore kul att höra hur det gått för honom. Vid ett tillfälle gjordes en efterlysning i tidningen. Min dotter försökte också hjälpa mig. Christians familj var ju från Danmark och min dotter hade kontakter där. Men vi fick ingen träff. Det tog 60 år ganska precis. Sedan hände något ofattbart. Det är nästan så att jag fortfarande inte kan tro det.

I över 40 år bodde jag i Gävle. Men hösten innan jag skulle gå i pension flyttade jag tillbaka hit till Bergby. Det var en lyckoträff att jag fick tag i det här lilla huset jag nu hyr. Det ligger på samma gård som huset där Christians familj bodde. De höll till i det stora huset, som är en gammal prästgård – jag bor i bagarstugan. Ån rinner precis här bakom huset. Jag kan nästan stå och meta från fönstret.

Det var en sen måndagskväll i juli när han kom och irrade omkring här. Jag låg och sov, men grannarna var ute och hängde tvätt. De såg en man smyga runt och frågade honom vad han gjorde – om han sökte något. Han berättade att han som barn nästan drunknat här i ån men blivit upplockad av en tjej. Grannarna kände till händelsen eftersom jag berättat för dem. Tänk om jag inte hade gjort det… då hade han väl försvunnit igen. När de sa till Christian att hon som räddade dig bor här på gården trodde han först inte att det var sant. Han tyckte att det var helt otroligt.

Jag vaknade av att Kristina, grannen, bankade hårt på dörren. Jag var rätt vilsen men rusade upp och tog på mig morgonrocken. Kristina lät så angelägen. ’Du måste komma, det är någon här som vill träffa dig’. Jag hann tänka att det kan väl inte vara någon gammal fästman. Men när jag såg honom förstod jag av någon anledning direkt vem det var, trots att det var så osannolikt. ’My angel’, sa han – och så fick jag en väldigt go kram. Christian hade flyttat till Nya Zeeland men rest till Stockholm för att köpa en båt. Han kom på att han skulle vilja se platsen där han nästan drunknade. Han berättade att han mindes bubblorna som kom ur munnen när han höll på att sjunka. Han mindes också köket i stora huset. Men mer kom han inte ihåg. Han var ju bara tre år när det hände.

Efter att jag fått kramen sprang jag in och bytte om. Jag tänkte att jag måste ta kort på oss. Sedan hade jag svårt att somna. Det var magiskt, en känslostorm – en sådan sak man nästan inte kan tro är sann. Christian sa samma sak. Han blev berörd. Det var en känslomässig stund för honom. Till sommaren ska vi ses igen när han kommer tillbaka till Sverige. Då ska jag få träffa hans fru också. Men hade inte grannarna varit ute den där kvällen hade inget av det här hänt. Det finns en mening med allting tydligen.”

Berättat för Lina Norman