Drevet går – när klappjakten drabbar en anhörig

De har sett sina nära och kära anklagas, hatas och jagas i medierna och på nätet. Vad händer med de anhöriga när drevet går? Vi har träffat Mona Sahlins dotter, Ulrica Schenströms make och Benny Fredrikssons vän.

Ett slumpartat misstag eller en medveten manöver, framgrävd av nitiska reportrar eller läckt via politiska fiender. Plötsligt går startskottet. En löpsedel och snöbollen börjar rulla.
Det kallas drev.

Ordet kan inte missförstås. Vittringen som uppstår, flocken som jagar urskillningslöst.
Drevet har två sidor. Den ena är konsekvensen av en fri och oberoende press. På så sätt är drevet i sin förlängning ett uttryck för en fungerande demokrati.

Den andra sidan är mobben. Den skoningslösa folkdomstolen som kräver sitt offer och som inte ger sig förrän det symboliska bytet är fällt – oavsett om det löser det bakomliggande problemet eller ej och oavsett om straffet står i proportion till den handling som begåtts.

Drevet är en tidlös föreställning med djupa existentiella bottnar av skuld, skam och förlåtelse. Samtidigt är drevets dramaturgi en spegel av tidens moral och värderingar. Det vi rasade över i går är något annat än det vi fördömer i dag. Teknikförändringarna spelar också in. Numera är det inte bara de etablerade medierna som är upphov till drev. Allt oftare initieras de av sociala mediers självutnämnda maktutövare och sprids via dess okontrollerbara svans.

Drevet är en del av den offentliga historieskrivningen. Vi har alla minnen av presskonferensen med den ångerfulle ministern eller scenerna med medieprofilen som flyr fotoblixtarna. En Laila Freivalds, en Björn Rosengren, en Reefat El-Sayed.
Självklart är det huvudpersonerna vi minns. Några av dem återkommer när såren slickats och delar med sig av berättelsen inifrån. Mer sällan – om någonsin – hör vi de anhörigas vittnesbörd om livet vid sidan av drevet.

Hur är det att se sin livskamrat pressas framför medieuppbådet? Hur känns det att vara tolv år och ha en hord av fotografer utanför huset när man går upp för att äta frukost? Hur är det att följa sin väns desperata väg mot det absoluta stupet, men allt för sent inse vad som ska bli slutpunkten?

Vi möter tre personer som på olika sätt ger röst åt den närståendes perspektiv: Jenny Sahlin, Anders Johansson och Johan Wirfält. Mona Sahlins dotter, Ulrica Schenströms make och Benny Fredrikssons vän och kollega. Dreven de bevittnat är av skiftande karaktär. Två är gamla, ett ligger nära i tid. För någon är drevet ett avslutat kapitel, för en annan är behovet av att upprätta den som jagades stort. Oavsett bakgrund finns en gemensam nämnare – hur drevet för alltid påverkat dem som stått vid sidan.

Dottern: Det var hot, svordomar, folk som ropade hora.

"Mitt starkaste minne är dagen då jag blev hämtad från basketträningen för att vi skulle åka till en kompis till mamma. Vi fick inte åka hem till vårt hus. Jag fick veta att vi blivit bombhotade och var tvungna att sova borta. Jag var tolv år.

När vi kom hem dagen efter hade de sökt igenom hela huset med hundar. Jag minns känslan av att någon varit inne på mitt rum. Det syntes ingenting, men tanken på att poliser rotat bland mina grejer var obehaglig.

Vi svarade aldrig i telefon. Det ringde konstant. På telefonsvararen hade vi mellan sextio och hundra meddelanden varje dag. Det var hot, svordomar, folk som ropade ’hora!’. Det satt man och lyssnade på varje dag i flera månader som om det inte var något konstigt alls. När mina kompisar ville leka fick de ringa och säga ”Hej, det är Lisa är Jenny där?” på telefonsvararen. Först då svarade jag.

Vi hade Säpo-vakter utanför hemmet. Två, tre stycken som jag brukade leka kurragömma med. De skulle vara osynliga, men det var de inte riktigt när jag var i närheten. Jag lärde mig deras namn.
Så småningom körde Säpo dit en barack med el och värme. De var där i flera år.

Drevet startade kedjereaktioner långt utanför journalistkretsar. Jag minns skumma människor som gick utanför huset. En gång var det en man i kostym som såg konstig ut, och som polisen kom och hämtade. Han hade en hammare i portföljen och gick och skrek ute på gatan. Han ville prata med mamma.

En natt låg jag i sängen och kände att någon var inne i huset. Men jag vågade inte gå och kolla. Nästa morgon när jag vaknade hade någon ristat ett hakkors på ytterdörren, i lacken. Det störde mig länge att jag inte vågade kolla i nyckelhålet, för då hade jag kanske sett vem det var.

Journalister stod utanför dörren, 20-30 reportrar samtidigt. Det gick i skov. De stod där när jag skulle till skolan. Ibland såg jag dem genom fönstret när jag kom in i köket för att äta frukost. Då visste man att det var en sån dag.

Klasskamraterna ställde frågor: ”Är det sant det här?”. Ibland fick jag frågor som var lite för vuxna för vår ålder och som jag gissade kom hemifrån, från deras föräldrar. Men livet i skolan var ändå normalt, jag gick i en klass jag gått i länge och kände mina kamrater väl.

Mamma var lika känd som kungen.

Jag har en äldre syster och en yngre bror. Vi har alla påverkats som personer av det som hände, på olika sätt. Min lillebror kan vara rädd av sig och avvaktande inför nya människor. Han var så liten när det hände och jag tror att det var läskigt för honom.

För mig blev det mer en känsla av att det inte riktigt var verkligt – trots alla telefonhot jag lyssnade till varje dag. Jag är inte rädd på det sättet. Min syster flyttade. Hon var nästan myndig då, hon ville bara vara anonym och stack. I dag bor hon utomlands.

Det blev jobbigt när personskyddet försvann, när mamma lämnade politiken. Jag var så invaggad i att hon hade skydd. Vi har än i dag lätt för att bli oroliga för henne, särskilt min bror. Om hon inte svarat på en timme när man ringt går han i spinn. För mig tar det lite längre tid, tre timmar kanske.

Mamma har alltid varit känd och väckt starka känslor. Hon kom in i riksdagen innan jag föddes. Hon blev minister innan jag föddes.
Man gjorde en undersökning någon gång som visade att uppåt 98 procent av svenskarna visste vem hon var. Det var hon och kungen ungefär, så känd var hon under min uppväxt.

Hon har varit utsatt för så många drev, även om inget varit lika kraftigt som det första. Det är först med de senare dreven, när jag blivit äldre, som jag förstått hur utsatt hon känt sig. Jag har varit mer stöttande och försökt finnas där. Under Tobleroneaffären var jag för ung för att förstå och hon var för duktig på att inte visa känslor hemma.

Även om ett drev kan rymma sakförhållanden att kritisera så stöttar man gränslöst sin mamma. Det gör man bara. Mamma fick rätt till slut, hon gjorde aldrig något fel. Ibland pratade vi hemma om att det aldrig hade kommit upp om hon inte sagt att de missat Tobleronen och blöjorna. Det var hon som gick igenom kvittona och sa ”Det här har ni glömt”.

Mamma och pappa var måna om att vår vardag skulle vara så vanlig som möjligt, de var bra på att upprätthålla normalitet. Jag såg aldrig nyhetsinslagen på tv. Så är det än i dag. Jag läser nästan ingenting om det som skrivs om mamma, det är ofta fokus på fel saker. Jag vet att det gör henne ont och då gör det ont i mig med.

Jag beundrar henne mycket. Vi står varandra jättenära. Hon och pappa tar ofta hand om barnen på somrarna när vi har högsäsong på hotellet. Då kan mamma och pappa bo hos mig en månad. Jag har inga problem med det alls. Jag tror att drevet har bidragit till att vi insett att vi är viktiga för varandra.

Drevet har också indirekt påverkat mitt yrkesval. Jag visste tidigt att jag aldrig skulle bli politiker. Jag valde bort det fast jag egentligen är ganska intresserad. Vem kommer vilja bli politiker i framtiden? Drevjournalistiken leder till politikerförakt, det enda drevet syftar till är att blåsa upp det som blivit fel.

Jag tror att det är ännu värre att bli utsatt i dag. Ett drev spinner vidare så fort med den digitala tekniken. Även om vi var fysiskt omringade av journalister hade jag och mina syskon inga mobiler, det var aldrig någon som tog kontakt direkt med oss. Det här var också på den tiden då de seriösa medierna stod starka, det fanns ett förtroende för den granskande journalistiken i stort.

Visst pratar vi ibland i familjen om det som hände. För mig är det svårt att minnas någon kronologisk ordning, händelser flyter ihop.
På ett sätt är det som om drevet aldrig tagit slut. Efterverkningarna känns fortfarande."

Maken: Drevet var den största kris vi varit med om.

"Jag minns när fotot publicerades. Det kändes som när man krockar med en bil. Först känner man ingenting, det blir helt tyst. Efter några minuter kommer rädslan.

För den som inte kände till sakförhållandena såg det ut som en utomäktenskaplig förbindelse. För mig som visste bakgrunden, till exempel att TV4-reportern är homosexuell, var den aspekten en icke-fråga. Det hindrar inte att jag tyckte att det var en väldigt obehaglig bild.

Jag förstod omedelbart att det politiska läget var kritiskt, jag hade arbetat med medial krishantering länge och gömt folk i sommarstugor. Mitt professionella jag började jobba.

Ulrica var på partikonferens i Gävle och jag försökte coacha på distans. Ganska snart kom frågorna upp kring jouren. Det var Håkan Juholt, då socialdemokratisk försvarspolitiker, som först väckte frågan i pressen. Då insåg jag att det här nog inte kommer gå så bra.

I fem dygn satt en kille i en blå Audi utanför vår port, en sådan som får pröjs om han lyckas ta ett foto. Ulrica fick bo hos en vän vars bostad hade två utgångar. Jag var där på kvällarna.

Det hände en del lustiga saker under drevets gång. Jag har två skogsfastigheter i Värmland, på den ena finns ett hus. Jag fick veta av bekanta som var ute och jagade att de stött på Expressens bil långt inne i skogen på en skogsbilväg, teamet letade efter var vi kunde ha gömt oss. De hade dock valt skogsfastigheten utan hus.

I och med att Ulrica avgick tidigt avtog drevet rätt snabbt. Hon var ändå påverkad förstås, och ledsen.

Ett drev kan ha smittoeffekter. Som livskamrat kan man tänka: ’Vad innebär det här för mig? Kommer även mitt anseende dras i smutsen nu?’.

Hon ville en tid efteråt inte gå ut på stan och bli igenkänd. När hon sedan gjorde det kom många fram och var jättegulliga. Det fanns säkert också de som knöt näven i fickan, men det märkte vi inget av. Många vänner ställde upp för oss, och var ett stort stöd.

När allt var över drog vi till en sommarstuga i skärgården med några kamrater. Som tröst. Man behöver få slicka såren. Att förlora jobbet i ett drev är en sorg, ett misslyckande. När vi satt där i stugan knackade ett reporterteam på. Vi sa: ”Här har ni inget att hämta”. Fast på ett trevligt sätt.

Drevet var den största kris vi varit med om, men den hotade inte vår relation. Vi hade redan då levt länge tillsammans. I stället kom vi varandra närmare, och lärde oss båda två hur den andre reagerar under hård press.

Ett drev kan ha smittoeffekter. Som livskamrat kan man tänka: ’Vad innebär det här för mig? Kommer även mitt anseende dras i smutsen nu?’. Det tror jag kan bli ett gift i en relation. Jag är glad att jag hade en bakgrund i branschen, jag visste att det kommer en morgondag då detta är borta.

Det är klart man har tankar om skuld och om orsaken till drevet, även om man är nära anhörig. Men människor gör fel hela tiden, jag har naturligtvis själv gjort fel i mitt liv. Många av dreven bygger på sådant som borde vara lätt att förlåta.

Saker händer dessutom hela tiden i ett sammanhang, människor är del i en lång kedja av händelser. Drevet missar ofta den bakomliggande bilden. På så sätt är det inte alltid som ett drev leder till någon förändring, även om folk tvingas avgå under stor dramatik.

Om man inte har några förkunskaper om hur ett drev fungerar är det väldigt lätt att göra fel, svara i telefon och försöka ställa saker tillrätta. Många undrar säkert om de någonsin kommer kunna få ett jobb igen, eller ens kunna gå ut på stan utan att bli dömd.

Jag är inte en person som kommer sitta och säga att det är orimligt med drev. Det är en mindre trevlig konsekvens av det demokratiska system och den fria, granskande press vi har. Som politiker har man gett sig in i den världen, då får man leken tåla.”

Vännen: Folk vittrade blod, Benny skulle slutligen sänkas.

"Min tydligaste känsla var rädsla. Blodtörsten i delar av offentligheten blev så påtaglig. Det var otäckt.

Det initiala drevet var kort. Men efterverkningarna var förödande. De ledde till att Benny Fredriksson tog sitt liv.

Dagen då Aftonbladet publicerade uppgifterna på webben gick vi in i krisläge. Vi hade massor av möten, ledningen samlades. Benny förnekade kategoriskt uppgifterna om sexuella trakasserier och att han skulle ha tvingat någon till abort. Men han ville inte prata med journalister. Jag uppfattade honom som samlad.

Jag lade ut en nyanserande Facebookstatus på mitt eget konto. En del hörde av sig och sa att de höll med men var rädda för att säga det offentligt. I kommentarsfältet fick jag en skitstorm.

’Teaterchef pressade skådespelare till abort för en roll’, stod det på löpsedeln dagen efter. Det var när löpet kom ut och andra medier hakade på som Benny bokstavligen sjönk ihop. Han satt i sin stol och såg ut som en slagen man. Jag sa: ’Du får inte ge upp, det är alltid värst de första dagarna’. Han verkade inte tro på det.

Nästa dag träffades vi, ett fåtal personer, på morgonen. Benny berättade att han bestämt sig för att avgå. Några började gråta.
Efteråt sa han till mig: ’Nu går jag härifrån och kommer aldrig tillbaka’.

Drevet mot Benny är den största orättfärdighet som jag har upplevt i min närhet.

Så fort Benny avgått var etablerade medier inte så intresserade längre, drevet hade fällt sitt byte. Däremot fick det enorm magnitud på sociala medier. Folk vittrade blod. Jag såg flera föraktfulla inlägg. Benny skulle slutligen sänkas.

Benny och jag hade en relation utöver det kollegiala. Det var inte unikt för mig, han var en innerlig person. Vi var ofta ute och åt tillsammans. Arbetsmöten övergick i samtal om samhälle, politik och livet.

Positionen som vän till någon som utsätts för ett drev är speciell. Man är mittemellan, inte riktigt på insidan men ändå nära inpå. Jag gav stöd så gott jag kunde, och har fått djupare förståelse för hur drev drabbar.

Månaderna som följde träffades vi ett antal gånger. Talade i telefon och messade. Benny hade kontakt med många, han isolerade sig inte. Men han ville inte ses nära teatern, oftast åkte vi ut i hans bil.

En gång stod hans hår lite på ända. Jag noterade det, han var annars vältrimmad och noga med sitt yttre. Sista gången vi möttes tog vi en kaffe på Taverna Brillo, det fanns inget då som gav mig oroskänslor. Han var full av energi och skulle resa till Asien och Australien med sin fru.

En lördagskväll några veckor senare ringde vice vd:n. Dödsbeskedet var chockartat.

Benny hade inga problem med gedigna granskningar. Han förstod att hans egen bild var färgad av att han var chef och hade den yttersta makten. Han visste att det fanns kritik, och initierade processer för att förbättra arbetsplatsen. Det utelämnades i rapporteringen. Det fanns också positiva röster som aldrig kom fram.

Han ville verksamhetens bästa. Att han avgick berodde på flera saker, men det går inte att bortse från tyngden i abortanklagelsen. Den pekade ut honom som moraliskt klandervärd, en människa som borde skammas ut ur samhället.

Aftonbladet har backat från publiceringen. Men de har inte bett om ursäkt. När drevet handlar om något som är moraliskt förkastligt är det grundläggande att även avsändaren vågar gå in i det moraliska fältet. Det spelar ingen roll att man beklagar vissa formuleringar. Begår man fel och ångrar sig säger man ’Förlåt’. Det har Aftonbladet aldrig gjort.

Det gör mig förbannad. Det är ett skäl till att jag inte talat om detta tidigare – ilskan har varit så stor. Sorgen också förstås. Men framför allt vreden. Drevet mot Benny är den största orättfärdighet som jag har upplevt i min närhet.”