Dödade morfar en nazist?

Sveriges 97 bokbussar stannar vid 5 813 hållplatser. Detta skulle ha gjort min morfar glad.

Jag stirrade ner på mina träskor, vågade inte se morfar i ögonen när jag ställde frågan som klibbat fast i mig halva sommarlovet. Nu måste den ut.

– Morfar, har du dödat någon?

Vi stod i vägrenen och spanade efter bokbussen som snart skulle dyka upp bortåt lägdan vid Albertssons, och jag ångrade mig direkt.

Morfar doftade trygghet och röda Prince. Han var min och kusinernas hjälte. Norrlands Zeb Macahan. Som sergeant i norska motstandsbevegelsen hade han genomfört sabotage mot nazisterna under kriget. Nu gömde han en k-pist i garderoben bakom gabardinbyxorna, i huset han byggt för egen hand. Jag såg honom aldrig arg, aldrig skynda. Han körde sin rostiga Volvo 140 så sakta att polisen stoppade honom. Han hade lyft stenblock och byggt murar som var högre än han själv. Han hade begravt en dotter, min mamma. Han hade jobbat på fabrik inne i stan och traskade ibland till jobbet, tre mil enkel väg, för att stärka ryggen som pajat eftersom han hade lyft stenblock och byggt murar som var högre än han själv. 

Och så slukade han böcker. 

Jag ville bli som morfar, urstark och beläst.

Den förbjudna frågan blev hängande som ett orosmoln över oss i en evighet eller några sekunder, innan bokbussen äntligen skymtade. Snart hade morfar famnen full av historiska romaner och fackböcker om Dagen D.

– Den här har jag redan läst på engelska, sa han och vägde Leon Uris Exodus i sina stenlyftarnävar.

Jag har länge idealiserat morfar, och bokbussen. De tycktes försvinna ungefär samtidigt. 

Tjoff-tjoff, så fort det går att slakta en budgetpost när en kommun måste prioritera. Läsning och bokstäver väger lätt, är svårmätbara, ger diffus avkastning. Tjoff-tjoff. Var det möjligen ett annat och större värde som försvann i farten? Ett fönster till historien som spikades igen? Morfar intervjuades en gång i lokaltidningen, efter att Pernilla Wahlgren i en Melodifestival hade framfört Piccadilly Circus stajlad med en brosch som var påfallande lik Järnkorset.

”Hur kan man vara så aningslös”, undrade morfar i artikeln.

Han kunde inte förstå. Hade folk redan glömt? Det var ju så nyss. Om varje släktled måste börja om från början hade det han riskerat livet för – frihet och demokrati – varit förgäves. Han ville att vi barn skulle förstå att mycket av det vi tog för givet egentligen är skört som äggskal. Orden, berättelserna, böckerna kan vara vaccin mot glömskan.

Så läser jag att Södertälje efter 26 års uppehåll har rullat igång en bokbuss. Jag blir så uppfylld, inte bara av nostalgi utan också framtidshopp, att jag frågar om jag får åka med på en tur. En måndag i sensommarens sista suck styr Martin Ahlman ut från ett industriområde i södra Södertälje i en ljusblå, specialtillverkad Scaniabuss lastad med Edith Södergran och Alfons Åberg. Vid varje stopp trycker Martin på en knapp och ut över trottoarer och parkeringsplatser strömmar ljudet av en melankolisk trudelutt specialkomponerad av Georg Riedel. 

Kommer ni för vår skull? Vilken lyx. Kostar det ingenting?

Kommunalrådet Boel Godner (S)säger att finanskrisen på 90-talet slog hårt mot kommunen. Det handlade, som alltid, om att prioritera. Men det som på kort sikt är en besparing kan i ett senare kapitel förvandlas till en retroaktiv skuld. Bokföringen slutar på minus. Kommunen tänkte om. Prioriterade läsning och tillgången till böcker. Politikerna insåg att om människor inte kommer till biblioteken så får biblioteken komma till människorna.

– Jag är väldigt stolt över den där bussen. Jag har med egna ögon sett vilken glädje den skänker, säger Boel Godner.

Dåvarande bibliotekschefen Helena Gomér och hennes kollegor kämpade i tre år innan beslutet sjösattes att satsa fem miljoner på inköp av en buss med marint tema – runda fönster, kabysskänsla och rep som doftar tjära.

– Biblioteken som institution är en viktig del i vårt demokratiska samhälle, säger Helena Gomér.

När bussen bromsat in på Frejagatan hoppar bibliotekarien Anna Palm Kåberg ut och spejar efter lästörstiga Södertäljebor.

Där kommer förskolläraren Svetlana Trivicevic med en handskriven önskelista. Hon säger att böckerna är centrala för barnens språkutveckling, grunden för det fortsatta lärandet, och så lånar hon flera Stina Wirsén-böcker till Grusåsens förskola. På Sagovägen kliver pensionärerna Lotta och Leif Lindholm ombord och frågar efter Ian McEwan. Vid nästa stopp berättar Girija att hon kom från Indien för fem år sedan och nu söker skolböcker för att förbättra sin svenska. På Erikshällsgatan spurtar Vidar, fyra år, ikapp bussen med hoppsasteg.

Vi kryssar mellan utsatta områden som Ronna och Hovsjö, mellan äppelträdgårdar och snickarglädje i Rosenlund och Pershagen. Många Södertäljebor står med uppspärrade ögon när vi kommer, som om de sett en hägring.

Kommer ni för vår skull? Vilken lyx. Kostar det ingenting?

– Vi har till och med tagit bort förseningsavgiften. Så nu är det ännu mer gratis, säger Anna Palm Kåberg.

Och jag tänker att jag klivit ombord på en slags inverterad blodbuss; som ger blod i stället för att ta, som fyller samhällskroppen med berättelser och livserfarenheter, som botar ensamhet, gör världen lite större och sätter oss i kontakt med det förgångna.

– Att glömma vore ett svek, sa morfar. 

Ur Tidningen Vi #8 2024.

Läs fler artiklar av Markus Wilhelmson:

”Jag är trött på att vara grå”

Mitt liv som hund-gänget om filmen som förändrade deras liv