Livet tog farväl av mig innan jag nu tar farväl av livet.
Så kan man sammanfatta 85-åriga Elisabet Abelin-Norells inställning när hon i september åkte till Schweiz för att få hjälp med att dö. Vi var med på resan.

”Det är som att jag vore i slutet av en mening”, säger Elisabet Abelin-Norell från sitt hem i Sarlat i Frankrike. ”Det finns en början på den, det finns kommatecken i den. Efter det sista skiljetecknet finns en fortsättning och det är just där jag befinner mig nu. Jag tror den kommer att sluta med ett kolon och därefter ett eller ett par sammanfattande ord. Eller så blir det bara en punkt.”

Om några veckor ska Elisabet få hjälp att avsluta sitt liv av organisationen Dignitas i Schweiz. Tanken på det fyller henne med kraft och trygghet. Det är så konstigt, säger hon, att man inte vågar tala om döden. Man talar ju om livet som döden är en del av.

– Det kan låta drastiskt, men varför skulle inte ett dödsfall kunna innebära glädje? Jag tänker på mig och min situation. Avlida. Delar man ordet i ”av” och ”lida” betyder det att man blir av med sitt lidande, vilket för mig är något glädjande.

Sedan flera år tillbaka upplever Elisabet, som hunnit fylla 85, att livet mist sin kvalitet. Både syn och hörsel är starkt degenererade, och låter henne inte längre ta del av tillvaron som hon skulle vilja. Det gör ont. För Elisabet älskar livet, och egentligen vill hon leva.

– Och det är det som är så jäkligt. Att jag fortfarande kan känna livslust, en slags nyfikenhet på livet. Och så tar det farväl av mig.

Sina första år andades hon luften i dikternas landskap, Värmland. Där föddes kärleken till det skrivna ordet. Livet igenom bar hon hem travar av böcker från biblioteken, förkovrade sig i filosofi, historia, litteratur. Fyllda sjuttio var det som att allt började på nytt.

Yrkesåren som läkare låg bakom henne, hon var änka och kunde styra all sin tid. Datorn öppnade möjligheter, böckerna hon ville läsa listades. I dag står orden inte längre på en rät linje. De slår mot ögonen i vågformationer, och delar av dem saknas. Den yttre världen har blivit till ett dimlandskap befolkat av varelser med halva kroppar.

Som nu när vi talar. Fokuserar hon noga, ser hon högra halvan av mitt ansikte men utan några detaljer. Vänster sida är helt borta. Tillståndet när man upplever att allt blir omvandlat till något surrealistiskt brukar kallas ”gula fläcken”-sjukdom, men är egentligen en degeneration av näthinnan betingad av ålder.

Min smärta är själslig och mot den finns inget skydd.